”Är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris?” Raderna från proggbandet Hoola Bandoola 1971 mitt under brinnande Vietnamkrig uttryckte ett av spänningsfälten under den stora Fredsfestivalen i Hjorthagen, Stockholm 21-22 februari. Här är den tredje artikeln från festivalen – mitt under brinnande krig mot Iran.
Inrikes | Håkan Blomqvist
Jag var brinnande pacifist, men under Vietnamkriget var det nödvändigt att ta ställning.Under fredsfestivalen i Hjorthagen helgen 21-22 februari (se tidigare artiklar: —Vi får inte låta hökarna ta över – Internationalen och Fredsfestival mot kärnvapen (2) – Internationalen), lyftes mängder av olika exempel fram på fredskamp nu och då, från 1960-talets kampanj mot svenska kärnvapen till dagens motstånd mot militära rustningar och könsbaserat våld. Men en fråga som illustrerade fredskampens och pacifismens eviga dilemma var väpnat försvar mot överfall, förtryck och ockupation. Spänningsfältet har följt freds- och arbetarrörelsen sedan deras tillkomst på 1800-talet. Inför första världskriget bröt både den tidens fredsrörelser och arbetarrörelsen samman under trycket av ”nationellt självförsvar”. Skulle inte de överfallna ha rätt att försvara sig? ”Hur kan man hålla en fredsfestival utan att diskutera Gaza och Ukraina?”, som en kritisk deltagare uttryckte sig.
Nu var inte dessa krig och folkmord under dagarna frånvarande, tvärtom, från tysta minuter till solidaritetsinitiativ framfördes. Men den till synes eviga frågan om vapenmakt kontra pacifism var även den på plats.
Kenneth Lewis, välkänd advokat född i USA, berättade på temat ”Vem stoppade Vietnamkriget?” om sina erfarenheter. Nej, han tillhörde inte desertörerna utan kom till Sverige sommaren 1964 strax innan USA införde allmän värnplikt för upptrappningen av kriget i Vietnam. Men han hade som ung både verkat i medborgarrättsrörelsen och i en ”militant pacifism” som råkat i konfrontation – även fysisk – med militärutbildning på skolan.
1965, när USA trappade upp sina stridande förband i Vietnam som till sist nådde en halv miljon man, gick han med i Svenska Freds i Sverige. Men organisationen tog inte ställning mellan angripare och angripna utan hade bara parollen ”Fred i Vietnam”, detta till skillnad från den FNL-rörelse som växte fram under kravet ”USA ut ur Vietnam!”. Alltså samma krav som vägledde den amerikanska antikrigsrörelsens ”Out now”. 1965 hade 20 000 människor samlats till antikrigsprotest under i Washington under det temat, fyra år senare var de en halv miljon.
Bakgrunden var både de egna förlusterna, fram till 1973 hade 58 000 amerikanska soldater dödats och en halv miljon sårats. Men det var också mediabilderna av kriget rakt in i amerikanernas TV-apparater från övergreppen, massakrerna på civila, som i Song My 1968 och bombningarna med napalm och västgiftet Agent Orange. Och när Nixon utvidgade kriget till Kambodja ockuperades universitet runt om i landet, Nationalgardet öppnade eld mot studenter på Kent State University i Ohio med fyra dödade unga och 9 sårade.
Visst avgjordes kriget på marken av FNL och Nordvietnam, underströk Kenneth Lewis, och till ett oerhört pris med över en miljon döda. Men den enorma massrörelsen i USA för ”Bring the troops home” tillsammans med massdeserteringarna från den amerikanska armkén och den internationella opinionen framtvingade det amerikanska tillbakadragandet 1973 och fredsavtalet två år senare.
-Det var ett misstag av Svenska Freds den gången att inte ta ställning, att vara för fred ska inte betyda att man inte gör det. Nu har Svenska Freds tagit klart ställning mot den ryska invasionen av Ukraina, men hur visas det i praktiken? Fred i Ukraina är inte komplicerat, det räcker med att Ryssland drar sig tillbaka. Dödandet kan avbrytas om andra länder slutar stödja Rysslands krig, och att Rysslands ekonomi krackelerar. Det bästa vore en antikrigsrörelse i Ryssland men repressionen hindrar det.
-Detsamma gäller Israels folkmord i Palestina. Vi ska vara emot kärnvapen, upprustningen och militärallianser, som NATO, men vi måste vara för de överfallnas och förtrycktas rätt att göra motstånd, även väpnat.
Kanske uttryckte skådespelaren och kulturaktören Marika Lagercrantz den andra sidan i spänningsfältet med sitt så engagerade – och engagerande – anförande om icke-våld och folkrörelser genom historien. När Norge försökte göra sig fritt från Sverige 1905 var det folkrörelserna som stoppade den svenska överhetens krigsplaner. Ja, hela det fredsriktade folkrörelsefältet har, menade hon, hindrat rustningar, krig och kärnvapen.
Hon lyfte fram Harvardprofessorn Erica Chenoveths forskning om icke-våldsaktioner och att om bara två procent av befolkningen mobiliseras kan ett samhälle förändras. Och Elena Osipova i Sankt Petersburg, den nu 80-åriga konstnären som ända sedan 2022 gått ut med sina antikrigsmålningar i protester tills dessa förbjöds. Men som därefter ställt sig med sina målade budskap vid tunnelbanenedgångar, torg och huvudgator för att arresteras mängder av gånger och fått sina verk beslagtagna. Men också skyddats av människor som ”Sankt Petersburgs samvete”.
Pennan, eller snarare penseln, mot svärdet – men hur långt räcker det när larvfötterna gnisslar fram, missilerna regnar och celldörrarna reglas?
Frågorna hänger kvar mitt bland de många brokiga, gripande och roliga kulturinslagen med visor, körsång, jazz, poesi, mim och allsång, just som det ska vara när människors strävan efter fred åter tvingas vakna och formera sig.