Det kommer ett meddelande i mobilen. En helt vanlig onsdag. Meddelandet är av typen ”viktig information till allmänheten”. Där står följande: ”Dricksvattnet riskerar att ta slut i Visby och flera områden inom tre dagar om inte förbrukningen minskar snabbt. Alla måste spara det kommunala vattnet.”
Opinion|Emma Hele Lundström
Så har vi det numera här på Gotland. Vi kan inte längre lita på att vi kommer att ha tillgång till rent dricksvatten i övermorgon. Trots att vi som bor här permanent gör allt vi kan för att spara. Vi följer redan alla råd och riktlinjer. Vi vill för allt i världen inte slösa med det lilla grundvatten vi har.
Därför känns meddelandet från regionen som ett slag i ansiktet. För hur ska vi spara mer när vi redan gör allt vi kan?
Saken är den att det inte är vi som är problemet. Att vi sparar löser ingenting. Inte på lång sikt. För att rädda vårt grundvatten krävs helt andra åtgärder. Åtgärder som kräver politisk vilja och politiskt mod att stå upp mot mäktiga intressen. Att gå emot storbolag med omfattande ekonomiska muskler, upprustningsivrare som vill göra Gotland till en enda stor militärbas och en regering som har låtit sig uppvaktas av och påverkas av både gruvlobbyn och den militära lobbyn.
En avgörande faktor som skulle krävas för att rädda Gotlands grundvatten är att stoppa det utländska storföretaget Heidelberg Materials nu klubbade 30-åriga brytningstillstånd vid Filehajdar på norra delen av ön. Ett tillstånd som hotar den livsnödvändiga färskvattentäkten Tingstäde träsk.
Eftersom det inte är hållbart att ha storskalig kalkbrytning på en liten ö med ett bräckligt grundvattensystem. Inga avsaltningsverk i världen kan ändra på den saken.
Den tillståndsgivna kalkstensbrytningen sänker grundvattnet på cirka en fjärdedel av Gotlands yta och riskerar dricksvattnet för halva Gotlands befolkning.
Medan Heidelberg Materials förbrukar och pumpar ut enorma mängder rent vatten – lika mycket som Visby gör av med på fyra dagar under högsäsongen, enligt tillförordnad regiondirektör – uppmanas vi alltså att endast använda kranvatten till mat, dryck och hygien. Som om någon skulle våga använda det till någonting annat, efter alla omgångar med cryptosporidium och kräftdjur.
Vi uppmanas också att inte bunkra vatten, eftersom det då kommer att ta slut fortare.
Det är som att säga att i övermorgon kommer vi att ta bort ett av de viktigaste villkoren för er överlevnad, men vi vill inte att ni gör någonting för att försöka klara er undan katastrofen. Eller som landshövdingen uttryckte sig i somras: ”Du behöver inte dricka ett helt glas vatten. Drick ett halvt glas vatten.”
Säg det till en ko.
När regionen ska förklara hur den plötsligt så väldigt akuta vattenbristen har uppstått så talar den om obalans i systemet. Meningar som ”vi saknar vår normala överkapacitet på grund av både våra normala underhåll och de underhåll som är kopplade till kvalitetsproblemen” gör att allmänheten måste fråga sig om det inte hade varit möjligt att informera om problemen lite tidigare än tre dagar innan ett eventuellt totalt stopp på vatten i kranarna.
Samma diffusa känsla av att regionen famlar i blindo får den som läser om vad som ska göras för att rädda vattensituationen på sikt, där bland annat den här meningen sticker ut som väldigt motsägelsefull: ” Ett tillfälligt vattenverk planeras och kommer att bidra till att stabilisera situationen på sikt.”
Om regionen på allvar vill rädda Gotlands grundvatten – och göra det möjligt för oss som bor och lever här att fortsätta göra det under rimliga omständigheter – så måste den se till att skydda grundvattnet på andra sätt än genom tillfälliga lösningar och bevattningsförbud. Och göra det nu.
Ett sådant reellt skydd måste innebära ett totalstopp för storskalig kalkbrytning, ett långsiktigt återställande av alla de våtmarker som staten mer eller mindre tvingade bönderna att dika ut genom en ihärdig påverkanskampanj, en hållbar turism utan kryssningsfärjor och en omedelbar nedrustning av det militära komplexet – eftersom militär närvaro på en ö med bräcklig vattentillgång utgör ett enormt hot för lokalbefolkningen.
Och om vi inte har tillgång till vatten, vad finns här då kvar att försvara?
Förutom Tingstäde träsk så hotas även vår andra färskvattentäkt, Bästeträsk.
Till sommaren skulle den nya nationalparken på norra Gotland ha invigts. Den som blev resultatet av kampen för Ojnareskogen och just Bästeträsk. Nu ser det inte ut att bli så.
Den nuvarande regeringen har uppvaktats flitigt av både storbolagen och militären. SGU, Statens Geologiska Undersökning, har ifrågasatt bildandet av nationalparken. Myndighetens generaldirektör har tydligt visat att han månar mer om svensk industri än om Gotlands lokalbefolkning och SGU föreslog nyligen att utöka området som räknas som riksintresse för kalkindustrin på norra Gotland.
Det ser alltså inte särskilt ljust ut för oss vanliga gotlänningar som vill kunna skruva på kranen och ta ett helt glas vatten när vi behöver det. Eller ett halvt.
Att rädda Gotlands grundvatten handlar som sagt om politisk vilja och mod att stå upp mot mäktiga intressen. Inte om att då och då informera allmänheten om att vattnet är otjänligt eller håller på att ta slut. Men om den politiska viljan inte finns, ja då är det upp till oss som bor här att kräva ändring. Det är vårt vatten det gäller. Frågan är om vi är redo att försvara det på allvar?
Källor: SVT, Horisont, Hela Gotland, ETC, Region Gotland, Heidelberg Materials, Sveriges Natur.
Bildtext: På bilden syns förberedelser för Heidelbergs fortsatta sprängningar in i naturskyddsområdet Filehajdar sommaren 2025. Foto: Privat