Sverige kommer att krympa befolkningsmässigt om vi inte föder mer barn. Idag föder varje kvinna 1,4 barn, vilket är 2/3 av vad som behövs för att hålla befolkningsnivån jämn. Annars blir varje generation mindre än den föregående.
Så den regering som gärna utger sig för att ha ”den mest familjevänliga” politiken ”för landets bästa”, håller snarare på att skapa en existentiell kris för Sverige.
Kommentar|Patrik Olofsson
Om vi drar ut den här trenden 50 år kommer vi ha ett land med mindre än 8 miljoner invånare, där 40% av befolkningen är pensionärer och runt 35% är i arbetsför ålder.
Det är klart att det skulle kunna gå att få ett sådant samhälle att fungera bra, men man behöver inte vara ekonominörd för att begripa att det kommer krävas en helt annan ekonomisk politik för ett sådant samhälle.
Att leva i ett sådant samhälle, trots de demografiska förändringarna, och behålla samma välfärd som idag, skulle innebära att vi skulle behöva höja skattesatserna från 30-32% till 50-55%.
Om man skummar igen borgerliga ståndpunkter om skattepolitik får man intrycket att de hellre väljer döden framför att höja skatterna.
En annan väg att gå är en ökad invandring. Många länder i Europa med lågt barnafödande som t ex Tyskland, Italien, Spanien, Nederländerna och Belgien bygger hela sin befolkningstillväxt med migration. Dels har vi inomeuropeisk migration; under 2000-talet har ca 7 miljoner östeuropéer bosatt sig i väst och ytterligare 5-10 miljoner jobbar i väst som utstationerade (d v s de har kvar sin bosättning i hemlandet).
Den utomeuropeiska migrationen har varit något större under 2000-talet; runt 25 miljoner. Sett till EU i stort har det sedan 2012 dött fler än det föds. All befolkningstillväxt i EU senaste 15 åren sker tack vare invandring.
Medan länder som Tyskland, Irland, Spanien och Portugal aktivt uppmuntrat invandring, så är ju mantrat i Sverige ”att ha en stram migrationspolitik”. Och vad är det rationella med det? Vad hoppas man ska hända med ”stram migrationspolitik”? Det har mest blivit en projektionsyta för mycket politiska fantasier. Det vi med säkerhet vet är att, utan invandring, kommer befolkningen minska och det kommer bli svårare att bemanna och finansiera välfärden.
Mellan 2024-25 sjönk barnafödandet Sverige med 15%. Lokalt i orter som Sollefteå, som stängt sitt BB, var nedgången 35%. Det är förmodligen inte så att Sollefteåborna slutat göra barn, utan snarare att man flyttar ifrån orter som saknar BB, om man står i begrepp att bilda familj. Under 2000-talet har 10 BB:n lagts ned och i dagsläget är det 6 orter till där BB:ts vara eller inte vara är ifrågasatta. Det hjälper ju knappast om man vill kratta manegen för fler nyfödda.
Även om politiken bör göra halt vid sovrumsdörren, att vi inte ska ha någon statlig 1-, 2- eller 3-barnspolitik, utan att beslutet att bilda familj måste ligga helt i händerna på de aspirerande föräldrarna, bör ju en bra vänsterpolitik ta bort de hinder som gör att människor inte kan välja fritt. Om folk vill starta familj – men inte kan – så är det ju intressant att titta på vad som gör att man hindras från att göra det valet, att det valet känns orealistiskt.
Sverige har, i likhet med andra länder med låg nativitet, haft en väldigt negativ utveckling på arbets- och bostadsmarknaden. Beslut om att bilda familj hänger väldigt intimt samma med människors etablering på arbets- och bostadsmarknaden. Tillgången, och möjligheten, till en ny, lite större lägenhet är inte oviktig. Och för att få full nytta av föräldraförsäkringen krävs i praktiken ett fast jobb; du måste ha ett sammanhängande arbete i minst 8 månader innan nedkomsten för att få inkomstbaserad föräldrapenning (vanligast 80% av lönen). Annars är lägsta nivån på 250 kr/dagen, som ingen kan leva på.
Vill man dessutom ha ett jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten; ja, då kräver det en fast anställning – en tillsvidareanställning.
Svårigheterna på bostadsmarknaden kan illustreras i hur debuten med egen lägenhet successivt förskjutits. På 70-talet, under och efter miljonprogrammet, kunde unga vuxna få lägenhet relativt tid. Snittåldern låg på 21 år. Numera är snittåldern 25 år (enl SCB):
I storstäderna är det naturligtvis ännu tuffare att få tag på sin första lägenhet.
Om vi tittar på den typiska bostadssituationen för familjebildare; att par som har en tvåa (som det finns ganska gott om) och vill ha en trea eller fyra (som det är ganska ont om) får man i Stockholm vänta i ca 10 år. Och då går barnet redan i mellanstadiet.
När det gäller etableringen på arbetsmarknaden har den gått samma utveckling som på bostadsmarknaden, fast ännu mera påtagligt:
Det mest påtagliga förändringen är att vi gått från en relativt reglerad arbetsmarknad där vi egentligen bara har två anställningsformer; tillsvidareanställning och vikariat, till en uppsjö av tidsbegränsade anställningar och en enorm flexibilitet på arbetsgivarens villkor.
Rent generellt är det ju tråkigt; det ger sämre liv för unga vuxna. Det finns många saker i livet som kräver tillsvidareanställning; hyreskontrakt, bolån, billån, en del telefonabonnemang och så vidare. Enligt SBAB har andelen unga, som i brist på fast anställning behöver borgen från föräldrarna fördubblats under 2000-talet.
Men det som gör den sena etableringen på arbetsmarknaden – runt 30 – särskilt problematisk för kvinnor är att biologin är som den är. Fertilitet börjar sjunka långsamt i slutet av 20-årsåldern , för att avta rätt rejält runt 35.
Det blir alltså mycket svårare att bli gravid, även om man så vill. Även risken för missfall och kromosomavvikelser fördubblas/tripplas efter 35. Sjukvården har ju blivit bättre på att upptäcka och hantera eventuella problem, men risken kan inte elimineras då den är så fast knuten till biologin.
Om man vill bedriva lite social ingenjörskonst i syfte att de som vill bli föräldrar ska kunna bli det, så ska livet för kvinnor mellan 20-35 vara helt makalöst bra; stark ställning på arbetsmarknaden, snabb etablering med fasta anställningar. Lätt att få bostad för den fas man är i livet.
Och egentligen; det här är ju allmänmänskliga behov som alla förtjänar. Vi borde prova det.
Och om det skulle hjälpa med att killar slutar med matlåda, eller andra icks, och får romantiken att blomma, så är det en insats i nationens tjänst.
Och det är värt det.