Ilskan mot Javier Milei växer i Argentina. Samtidigt har trotskisten Myriam Bregman blivit en av landets mest uppskattade politiker. Nu vill Vänsterfronten förvandla sympatin till organiserad politisk kraft.
Kommentar| Alex Fuentes
Högerextremisten Javier Milei vann presidentvalet i Argentina 2023 på ett utbrett missnöje med den ekonomiska politiken och löftet om att göra upp med den politiska elitens korruption. En majoritet trodde att han skulle lösa ”folkets problem”. Nu går det betydligt sämre för den alltmer bisarre presidenten. Mileis stabschef Manuel Adorni tvingades nyligen avgå efter en stor korruptionsskandal. Dessförinnan hade det avslöjats att Mileis egen syster varit inblandad i liknande affärer. ”La bronca” – ilskan – växer snabbt.
Fackliga CGT drar sig samtidigt för att utmana regeringen på allvar, medan den peronistiska oppositionen – en nationalistisk borgerlig rörelse med stark förankring i arbetarklassen – är upptagen av interna strider och saknar ett trovärdigt ledarskap. Resultatet är uppgivenhet. Det är framför allt vänstern som förespråkar en öppen konfrontation med Mileis modell. Social oro bygger politisk opposition och försvagar regeringar. Argentinas elit har anledning att vara orolig. Den spanska dagstidningen El País har publicerat ett reportage om Myriam Bregman under rubriken: ”Myriam Bregman – trotskisten som kallar Milei för en ’gosig kattunge’ och är den politiker som har högst förtroende.”
Tidningen skriver: ”Med en ironisk och konfrontativ stil har den argentinska politikern utmärkt sig inom en opposition som hittills reagerat alltför tamt på Javier Mileis motorsågspolitik.” Bregmans beskrivning av Milei är obarmhärtig: ”Milei är storföretagens springpojke. De stora företagsägarna har tjänat miljontals pesos under de senaste åren, och med honom hoppas de tjäna ännu mer. Han är inget lejon.” Det är en tydlig anspelning på Mileis omsorgsfullt odlade självbild som ”lejonet” – den orädde outsidern som skulle slita sönder ”kasten”. Bregman punkterar myten: ”Han är den ekonomiska maktens gosiga kattunge.” Aggressiv mot arbetare, pensionärer och sociala rörelser – men foglig gentemot de ekonomiska eliterna.
Vem är Myriam Bregman? Hon är 54 år och företrädare för Frente de Izquierda, Vänsterfronten, en valallians mellan fyra trotskistiska partier. Under Mileis tid vid makten har hon konsekvent hållit fast vid en konfrontativ linje, i skarp kontrast till en opposition som gjort allt utom att sätta verkligt motstånd bakom orden mot regeringens arbetar- och folkfientliga politik – från arbetsmarknadsreformer till nedskärningar inom utbildning, sjukvård, löner och pensioner. Den kompromisslösa hållningen har också gett henne ett växande genomslag. I en aktuell opinionsmätning får hon 47 procent positiva omdömen och är den enda av 14 undersökta politiker som har fler positiva än negativa omdömen. En positiv image är naturligtvis inte detsamma som ett motsvarande väljarstöd. Men resultatet visar att Bregman och den vänster hon företräder har fått ett betydligt större politiskt erkännande, trots Vänsterfrontens hittills begränsade valresultat.
Kallad ”La Rusa” – ”Ryskan” – på grund av sitt judiska efternamn, blonda hår och ljusa ögon, föddes Myriam Bregman i Buenos Aires. Hon utbildade sig till jurist och anslöt sig till den socialistiska rörelsen. Tillsammans med andra jurister grundade hon Centret för yrkesverksamma för de mänskliga rättigheterna, som försvarade demonstranter som greps under 1990-talets protester. När den ekonomiska, sociala och politiska krisen 2001 skakade Argentina försvarade organisationen också arbetare som övertog övergivna eller konkursdrabbade fabriker. När lagarna som garanterade militärdiktaturens bödlar straffrihet senare ogiltigförklarades började Bregman driva rättsprocesser mot diktaturens ansvariga. Hon blev målsägandebiträde i flera uppmärksammade mål om brott mot mänskligheten.
2015 valdes hon in i nationalkongressen för Vänsterfronten, som samlar Partido de los Trabajadores Socialistas (PTS), där hon själv är medlem, Partido Obrero (PO), Izquierda Socialista (IS) och Movimiento Socialista de los Trabajadores (MST). Hon har också varit ledamot i Buenos Aires stadsparlament och valdes till nationalkongressen 2021 och åter 2025. Vänsterfronten använder ett rotationssystem där parlamentariker delar på mandaten, och Bregman har nu lämnat över sin plats till en annan socialist.
Hennes politiska profil är Mileis raka motsats. Det Milei använder som skällsord är för henne politiska identitetsmarkörer och hedersbetygelser: röd, trotskist, feminist och antiimperialist. Bregman beskriver Milei som underkastad Internationella valutafonden och som en lydig anhängare till Donald Trump. Mot en arbetsmarknad som enligt henne närmar sig slavarbete ställer hon kravet att arbetstiden ska fördelas mellan dem som har arbete och dem som saknar det: sex timmars arbetsdag, fem dagar i veckan och löner som täcker arbetarnas behov.
Hon menar också att socialistiska parlamentariker ska leva på samma villkor som vanliga löntagare. Och mot Mileis återkommande tal om ”kasten” riktar hon en skarp udd: ”Det är lätt att tala om att bekämpa eliten när man själv flyger privatjet. De som sade att de skulle bekämpa kasten lever själva som kasten.” Trots den skarpa retoriken har hon goda relationer med ledamöter från andra partier. En veteran i kongressen lär ha sagt till henne: ”Om du bara lämnar trotskismen bakom dig och rör dig mot socialdemokratin ligger presidentpalatset Casa Rosada inom räckhåll.” Men Bregman vägrar tona ned sina politiska ståndpunkter. Tvärtom menar hon att vänsterns växande stöd beror just på att socialisterna inte blivit mer moderata. Den ökande populariteten för Bregman och den revolutionära vänstern är ett nytt politiskt fenomen som inte kan reduceras till valmatematik. Den speglar också att breda grupper av arbetare ser Bregman som en av de främsta företrädarna för motståndet mot Mileis regering.
Bregman är tydlig: För att förändra situationen måste mäktiga särintressen utmanas. Det kan bara ske genom mobilisering, organisering och kamp. De som innehar makt och privilegier avstår inte frivilligt från dem – inte ens när de förlorar ett val. Sympatin för Bregman sträcker sig därför längre än till henne som person. Hon är den mest synliga företrädaren för ett bredare politiskt fenomen. Det som gör utvecklingen i Argentina särskilt intressant är att den växande politiska referenspunkten utgörs av den trotskistiska vänstern.
För femton år sedan bildades Vänsterfronten för att övervinna den sekteristiska splittring som länge präglat den trotskistiska rörelsen. Det innebar ett viktigt politiskt framsteg: för första gången skapades en samlad nationell pol för klassoberoende politik. Aldrig tidigare har den trotskistiska vänstern haft en så långvarig och sammanhängande närvaro i argentinsk rikspolitik. Vänsterfrontens utveckling kan samtidigt inte förstås enbart genom dess parlamentariska framgångar. Den har inte kommit som en blixt från klar himmel. Dess styrka hänger nära samman med arbetarnas och de sociala rörelsernas kamp och är i hög grad ett politiskt uttryck för de strider som förts under de senaste decennierna.
PTS dagstidning La Izquierda Diario har samtidigt byggt upp en betydande räckvidd. Den har omkring en miljon sidvisningar och över 500 000 unika besökare varje månad. På Instagram når den drygt tre miljoner konton, på TikTok har den närmare 200 000 följare och på X nästan 100 000. Till detta kommer radio, YouTube och teoretiska publikationer. Tidskriften Ideas de Izquierda fungerar som forum för politisk och teoretisk debatt med skribenter också utanför PTS. Ungdomsförbundets Armas de la Crítica bidrar till den ideologiska diskussionen, medan CEIP León Trotsky utvecklats till en viktig latinamerikansk referenspunkt för studiet av Trotskijs idéer.
I oktober 2027 är det presidentval. Kapitalismens kris och de traditionella partiernas misskreditering öppnar nya möjligheter för Vänsterfronten. Men parlamentarismen är inte revolutionära socialisters viktigaste arena. Valen används som plattform för att peka ut en väg ur krisen och för att bygga organisationer som kan omvandla skepticism och uppgivenhet till politisk handling. Vänsterfronten väntar därför inte på valet 2027 för att utmana Milei. Ambitionen är att omvandla sympatin kring Bregman och vänstern till en organiserad politisk kraft – ett parti för den nya arbetarklassen med förmåga att agera uthålligt och effektivt. Lokala kommittéer ska bidra till att förvandla ”la bronca” till en rörelse som kan besegra Mileis regering.
Den trotskistiske ledaren Christian Castillo uttrycker det så: ”Antingen blir vi en drivkraft som skapar självförtroende och utvecklar mobiliseringen mot regeringens attacker, eller också kommer föreställningen om det ’mindre onda’ att befästas.” En viktig del av kommittéernas verksamhet ska därför vara diskussionen om program och strategi. Tanken är att både praktisk kamp och programmatisk diskussion ska visa vägen framåt. Sympatin kring Bregman får inte stanna vid parlamentariskt stöd. Den ska bli en hävstång för att vänstern ska kunna spela en verkligt betydelsefull roll i Argentinas politiska kris. Därför förs nu fram parollen om ”en rörelse för ett parti för den nya arbetarklassen”. Ambitionen är stor: att erövra ett avgörande politiskt inflytande, gå förbi den historiska peronismen och dess klassamarbetspolitik – och öppna ett revolutionärt perspektiv.