Varför har det varit tyst – som i graven – om Sudan?
Sudan är ett koncentrat av världssystemet. Här möts råvaruextraktion, imperialistisk konkurrens och kapitalistiskt barbari i ren form. Den globala likgiltigheten visar att världssamfundet inte saknar resurser att ingripa, bara viljan när offren inte tillhör den ”rätta” civilisationen, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Sedan slutet av oktober har fruktansvärda rapporter släppts från Sudan efter att sammandrabbningar mellan paramilitära grupper intensifierats, bland annat på västliga staden el-Fasher, som föll i händerna på en av de paramilitära grupperna. Ingen borde bli förvånad över att massavrättningar, kidnappningar och våldtäkter utlöses. DN nöjer sig med att säga att situationen i Sudan är ”komplex” medan utrikesminister Maria Malmer Stergård, i en intervju med Sveriges Radio, spelar dum när hon säger att inget tyder på att svenska vapen sålda till Förenade arabemiraten har hamnat i Sudan.
I skuggan av Gaza och Ukraina utspelar sig i Sudan en av vår tids värsta katastrofer. Städer som al-Fashir och Kadugli är belägrade, matlagren har tagit slut och svälten används som vapen. FN beräknar att över halva Sudans befolkning dvs 26 miljoner offer (!) lider av akut livsmedelsbrist samtidigt som nästan tio miljoner människor har drivits på flykt. Antalet offer innebär i sig en gigantisk katastrof, men den mänskliga tragedins omfattning går inte att mäta i siffror. Ändå råder nästan total tystnad i västliga etablerade medier. Varför? Svaret finns i den globala klassordningen, och i guldet.
Sudans inbördeskrig är inte ett ”etniskt” eller ”sekteristiskt” krig, utan en strid mellan två fraktioner av den härskande klassen. Två militära maskiner kämpar om kontrollen över staten, råvarorna och tillgången till internationellt kapital. På ena sidan står Sudanese Armed Forces (SAF), den gamla armén under general Abdel Fattah al-Burhan, djupt förankrad i statliga företag, jordbruk och egyptiskt inflytande. På den andra sidan Rapid Support Forces (RSF), en privatiserad milis under Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, med bas i Darfur. RSF växte ur Janjaweed-miliserna, ansvariga för folkmordet i Darfur på 2000-talet. När diktatorn Omar al-Bashir försökte tygla dessa styrkor, skapade Hemedti sitt eget maktcentrum: en milis med egen ekonomi, eget flygvapen, och framför allt egna guldgruvor.
Kriget 2023 bröt ut när milisen skulle integreras i armén inom ramen för en civil övergångsregering. Men båda sidor försvarade sina ekonomiska imperier. RSF:s guld- och smuggelkapitalism stod mot SAF:s statskapitalism. Med andra ord ett krig mellan två kapitalistiska våldsapparater. Som Gilbert Achcar (libanesisk-brittisk marxistisk forskare, författare och debattör)skriver: ”Det vi ser i Sudan är inte ett sammanbrott i ett vakuum av ’stammar’ utan sammanstötningen mellan två parasitära formationer, födda ur samma kontrarevolution.” (Palestine, Sudan and the Global North’s Indifference, 2025).
I hjärtat av Darfur, kring Jebel Amer, kontrollerar Hemedtis familjeföretag al-Junaid några av regionens rikaste guldgruvor. Guldet smugglas genom Tchad och Centralafrikanska republiken till Förenade Arabemiraten, där det smälts om och exporteras till den globala marknaden. RSF:s krig är därför en guldfinansierad militärekonomi. Enligt International Viewpoint (juli 2024) är”guldets väg till Dubai den ekonomiska aorta som håller RSF:s armé vid liv”. Samtidigt har granskningar av Reuters och Global Witness visat vapenleveranser via Emiraten, ofta via Tchad. Emiraten har alltså blivit både RSF:s bank och dess vapendepå. På den andra sidan står Egyptens regim, som försörjer SAF med drönare och utbildning, medan Iran sedan 2023 har levererat Mohajer- och Ababil-drönare.
Detta är i praktiken en sk regional proxykonflikt, där kapital och vapen cirkulerar i ett nytt imperialistiskt mönster – Abu Dhabi mot Teheran, Kairo mot Khartoum. Sedan våren 2023 har betydande delar av Darfurs städer förvandlats till fängelser. I al-Fashir belägrar RSF kvarvarande SAF-styrkor och de civila som vägrat fly. Maten har tagit slut, vattenledningarna är förstörda och sjukvården kollapsad. FN:s livsmedelsprogram (WFP) klassar läget som ”katastrof”, den högsta nivån av hunger. Detta är inte en naturkatastrof utan en systematisk krigföring mot civilbefolkningen. RSF använder svälten för att kuva städer som inte underkastat sig, medan SAF bombar tättbebyggda områden utan hänsyn till civila. Massakrerna mot Masalit-befolkningen i Västdarfur upprepas i ny skala. En lokal aktivist citerad av International Viewpoint (december 2024) säger: ”Vi har levt under svält i ett år nu. Det är deras sätt att utrota oss utan att världen behöver se bilderna.” Det kan bara sammanfattas med tre ord; svält som vapen.
Västvärldens regimer låtsas som att de ser konsten i taket. När Ukraina bombas reagerar västregeringar med sanktioner, bistånd och tv-kameror, när Israel iscensätter ett folkmord i Gaza och invånarna svälts görs uttalanden från ”läpparnas bekännelser” och följs inte upp av nödvändiga handlingar. Men Sudan, där hundratusentals nu riskerar svältdöden, nämns sällan. Achcar kallar detta för ”den globala apartheidens humanitära hierarki”. Etnocentrismen gör sig gällande och den selektiva empatins logik träder fram, makthavarna i Väst reagerar först när de egna intressena hotas eller när de kan framstå som försvarare av ”civilisationen”. Likgiltigheten är alltså inte passiv utan politisk. EU:s migrationspolitik, den så kallade Khartoum-processen, kanaliserade i flera år pengar till sudanesiska ’gränsstyrkor’ för att stoppa migranter på väg mot Medelhavet. I praktiken gick en del av dessa medel till RSF, samma styrkor som nu bombar och våldtar i Darfur. Det är därför tystnaden råder. Maria Malmer Stergård vet inte vad det är, men att tala klarspråk om Sudan vore att avslöja att västregimerna själva bidragit till att beväpna mördarna.
Upproret 2019 var ett historiskt försök att bryta militärens och kapitalets makt. Arbetare, kvinnor och kvarterskommittéer störtade al-Bashir och krävde demokrati, men kuppen 2021 visade hur militären och borgarklassen återtog kontrollen. I april 2024 International Viewpoint: ”De som krossade revolutionen är nu de som slåss mot varandra. Två kontrarevolutionära fraktioner, båda beroende av utländska mecenater.” Klass, kapital och kontrarevolution, allt i ett. Ur ett marxistiskt perspektiv är Sudan därmed inte ett misslyckande utan en extrem form av kapitalism: ett samhälle där kapitalackumulationen sker direkt genom våld. RSF och SAF är två bolag med arméer, två olika former av profitmaskiner. Guldet är den mest synliga delen. SAF kontrollerar cementfabriker, hamnar och jordbruk; RSF kontrollerar smuggling, legosoldater och transporter. Båda exploaterar det sudanesiska folket.
Så vem tjänar på kriget? RSF tjänar på fortsatt tillgång till guld och smuggelrutter. Emiraten tjänar på billigt guld, geopolitisk prestige och erfaren legosoldatpersonal. Egypten säkrar inflytande och blockerar demokratiska rörelser. Iran får fotfäste vid Röda havet. Västregimer får sin migrationsmur, billiga råvaror och lugn i diplomatin. Kriget är lönsamt – för alla utom för det sudanesiska folket. Vad krävs för att bryta barbariet? Att kväva krigsekonomin: Sanktioner måste riktas mot smuggelguldets nav, framför allt Dubai. Transparenskrav på guldhandel och internationell spårning av råvaror är fullt möjligt. Att införa verkligt vapenembargo: Övervakning av flygrutter via Tchad och Libyen, och offentliga rapporter om brott mot embargot. Att bryta EU:s migrationsregim: Att upphöra samarbetet med miliser under förevändning av ”gränskontroll”. Att stödja civilsamhällets återuppbyggnad: Kvarterskommittéerna, de fackliga nätverken och kvinnogrupperna måste få internationellt stöd, inte militären. Och så förstås, rättvisa och ansvar:
Massakrerna i Darfur och svälten i al-Fashir måste prövas som krigsbrott. Internationella brottmålsdomstolen har redan mandat så det är bara att använda det.
Sudan är ett koncentrat av världssystemet. Här möts råvaruextraktion, imperialistisk konkurrens och kapitalistiskt barbari i ren form. Den globala likgiltigheten visar att världssamfundet inte saknar resurser att ingripa, bara viljan när offren inte tillhör den ”rätta” civilisationen. Som Achcar påpekar: ”Det som sker i Sudan är en varning: den globala ordning som låter Gaza svältas till döds låter också Khartoum brinna. Det är samma logik, samma likgiltighet, samma imperialism. Sudan, Gaza, Ukraina, tre barbariska uppgörelser och tre olika svar från imperialismens makter.
Men bakom skillnaderna döljer sig en gemensam kärna: ett system där kriget är affär och människoliv är handelsvara.
Martin Plaut, sydafrikansk-brittisk journalist och forskare på bland annat afrikanska konflikter, särskilt i Afrikas horn (Sudan, Etiopien, Eritrea, Somalia), säger att det inte finns någon realistisk väg till en varaktig fred i nuläget. Det finns, enligt Plaut, framförallt tre anledningar: Interna maktstrider och marginaliserade gruppers situation gör konflikten grundläggande. Extern inblandning är omfattande och drivs av egna intressen, och internationella ”aktörer” som USA, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har så starka band till de paramilitära grupperna att de inte har incitament att pressa fram en lösning. Det sudanesiska folket har dock visat att motstånd är möjligt. De kvarterskommittéer som fortfarande delar ut mat i ruinerna av Khartoum, kvinnorna i Darfur som organiserar flyktinglägren, de unga som vägrar ge upp revolutionens paroll – ”Frihet, fred, rättvisa” – är den verkliga motkraften till barbariet. De behöver solidaritet, inte tystnad eller hyckleri. De behöver rättvisa, inte ännu en vapenvila mellan generaler.