Det som definierar oss är inte vårt melanin, inte våra könskromosomer, inte vårt val av sängkamrater. Inte vårt hemspråk, inte i vilket land vår mormor föddes. Såna saker betyder ingenting när smällen kommer. Det som betyder något är att vi går ihop och hjälps åt. Vi är det vi gör – inget annat. Resten är etiketter som klistrats på oss av andra.
Bodil är tillbaka med nya betraktelser – om röda ryajackor, Springsteen och Minneapolis.
Krönika|Bodil Carlsson
Christopher Clarks bok The Sleepwalkers handlar om hur de europeiska ländernas mäktiga snubblade, blundade och sov sig in i första världskriget utan att se vad de gjorde eller begripa vad som väntade deras befolkningar. Det är lång, tuff läsning. Ännu mera svåruthärdlig är Adam Hochschildts Aldrig mera krig, som berättar hur det gick för vänsterns krigsmotståndare. Många av dem förstod vad som var på väg, men räckte inte till för att göra något åt det. Jag orkar inte läsa den boken en gång till.
Men det händer att jag undrar om vi inte är i början på reprisen.
Förra veckans Flamman tar upp en pjäs som (förstås) går i Stockholm och som handlar om manlighet och mäns relationer till varandra och hur män relaterar till sina relationer och hur problematiska män blir när de inte platsar i samhället ”här på byråerna och firmorna runt Sergels torg”. Rubriken säger att det finns något fint i ytlighet.
Ännu längre är intervjun med en tjej, som skrivit bok om sin problematiska, säkert mycket invecklade och för alla intressanta relation till sin kille och fått rubbet –sig själv, killen och relationen – köpt av Netflix. Hon dyker upp för intervjun i beskrivna och fotade plagg – en ”skinnkjol och en eldröd jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar”. Netflix gav henne cash att köpa coola grejer för, säger hon. Karriärtips: fläk ut ditt privatliv. Du blir igenkänd av en ung tjej nästa gång du är på IKEA och platsar dessutom i V:s partitidning. Artikeln är den näst längsta i Flamman den här gången och har rubriken Vaginan ger mig prestationsångest.
Själv får jag alltså ofta nu en helt annan sorts ångest. Stellan Tengroth berättar i boken Klimatet, oljan och tillväxten från 2025 om en rapport skriven av CIA – ja, CIA! – redan 2016. Så här lät ursprungsversionen(översatt till svenska) :
”Den snabba uttömningen av icke-förnybara mineralresurser, uttömningen av skogsområden och våtmarker, utrotningen av djur- och växtarter samt försämringen av luft- och vattenkvalitet /…/ utgör allvarliga långsiktiga problem som regeringar och folk först börjar ta itu med.”
Rapporten går fortfarande att plocka fram, men något har redigerats: de sista nio orden är borta. Här är några meningar ur den rapport om framtidens Storbritannien som skrevs av landets säkerhetsorganisationer i höstas och som också tycks ha gömts under tystnadens lugnande täcke av landets regering.
„Världen upplever redan effekter som missväxt, intensifierade naturkatastrofer och utbrott av infektionssjukdomar. Hoten kommer att öka med nedbrytning och intensifieras vid kollaps.”
„Det är osannolikt att Storbritannien skulle kunna upprätthålla livsmedelssäkerheten om ekosystemkollaps driver geopolitisk konkurrens om mat.”
„Konflikt och militär upptrappning kommer sannolikt att bli vanligare, både inom och mellan stater, när grupper konkurrerar om odlingsbar mark samt mat- och vattenresurser.”
George Monbiot säger att rapporten doldes dels för att inte oroa den stackars allmänheten, dels för att inte avslöja hur oförberedda de styrande är på det som kommer. Sömngångare 2:0.
Idag slåss identitetspolitik i två skepnader framför näsan på oss i Minneapolis. En skepnad plockar upp alla som ser ut att vara annat än vita amerikanska medborgare. Den andra varianten gör motstånd. Folk i alla åldrar och hudfärger går ut på gatan. De är födda på olika ställen, arbetar i olika yrken, de är kvinnor och män och ibland säkert bådeoch eller varkeneller, men det är inte den identiteten som styr dem. De skyddar sina grannar. De hämtar ungar från skolan och bär hem mat till familjer som gömmer sig för att slippa bli bortförda av maskerade män utrustade med tårgas, pistoler och straffrihet. Varför? De är grannar.
Det som definierar oss är inte vårt melanin, inte våra könskromosomer, inte vårt val av sängkamrater. Inte vårt hemspråk, inte i vilket land vår mormor föddes. Såna saker betyder ingenting när smällen kommer. Det som betyder något är att vi går ihop och hjälps åt. Vi är det vi gör – inget annat. Resten är etiketter som klistrats på oss av andra.
De som slåss för samma sak är samma sort. Det är den identitetspolitik som vänstern ska ägna sig åt för att inte själva bli sömngångare och sluta lika deletade som slutorden i en CIA-rapport.
Det finns en värld utanför Stockholm och nästa regerings ministerplatser, utanför röda ryajackor och problematiska relationer och det fina i ytlighet – och den världen ser inte lovande ut. Springsteens sång om morden och motståndet i Minneapolis fick på drygt ett dygn nästan fyra och en halv miljoner lyssnare på YouTube; i de tusentals kommentarerna från olika länder hörs sorg, ursinne och ändå strimmor av hopp. Jag begär inte att vi ska bli Springsteen, men något bättre än ryajackor och vaginal prestationsångest måste vi få till.
Det finns ingen ideologi som opererar för egen maskin och inga politiska skiften som kommer ur ingenting. Det som händer nu hänger ihop. Är det svårt att se? USA:s folkmängd har mer än fördubblats på 75 år, bostadsbristen exploderar, bolånebankerna njuter, lönerna ligger stilla medan matpriserna stiger, oljan som är basen för ekonomin och för allt vi vant oss vid blir mera svåråtkomlig och dyrare att extrahera. Högerns lösning? Kasta ut överskottsbefolkningen, slå ner motståndet med våld och skaffa mera vapen till konkurrensen om de resurser som finns kvar att slåss om. Vi ser en urvattnad och än så länge mindre beväpnad version av samma sak i Europa. Tidölagets variant är återvandring, stoppade spårbyten och expanderande gruvdrift. Plus, förstås, NATO.
Högern är kulturell på så sätt att den gärna går till operan när gatorna är rensade. Kan vi bli lite mindre kulturella och lite mera vakna själva?