Bojkotta landets stora matbutiker, det är dags att säga ifrån! Ett upprop sprids i dagarna till hundratusentals på sociala media för att under kommande vecka (17-23 mars) bojkotta stora matbutiker i protest mot de ökande matpriserna. ”De som drabbas hårdast är de som redan kämpar för att få ekonomin att gå ihop – fattiga, studenter och pensionärer. Samtidigt redovisar de stora matkedjorna fortsatt höga vinster”, skriver uppropet.
Inrikes | Håkan Blomqvist
Bojkott i protest mot galopperande matprisökningar är ingenting nytt och har under svåra tider inte sällan lett till sammandrabbningar mellan husmödrar, butiksägare, polis och även militär. Som under de stora revolutionsåren i slutet av första världskriget då livsmedelsprotester runt om i världen både handlade om bojkotter mot enskilda handlare, tvångsköp och plundringar. Eller under depressionens 1930-tal med samma mönster inklusive hyresbojkotter.
Men även långt senare under välfärdssveriges blomstringstid svepte protester och bojkotter fram mot stora matprisökningar. Det främsta exemplet är de så kallade ”Skärholmsfruarnas” köpstrejk under året 1972. Matpriserna hade allmänt höjts med över fjorton procent på ett år. Särskilt svårt hade höjningarna slagit mot mejeriprodukter som mjölk, smör och ost samt kött. En grupp husmödrar i Skärholmen, den då relativt nya förorten till Stockholm, samlades i ett kök för att prata om vad som gick att göra mot prishöjningarna. Kanske en bojkott av mjölk och kött i matbutikerna. Med sig hade de en journalist från tidningen Expressen som skrev om kvinnornas ilska. ”Sätt ut mitt telefonnummer i tidningen så får vi se om fler är arga”, citeras den då 23-åriga initiativtagaren Anne-Marie Norman av tidningen ETC Stockholm som intervjuades av Viktor Estby långt senare (5 maj 2011).
”Hon blev nerringd”, skriver Estby. ”Och skulle bli så de kommande månaderna. Det gick inte längre att ringa ut och telefonen tystnade bara när familjen drog ur jacket. Skärholmskommittén, som skulle göra sig mer känd som Skärholmsfruarna, var bildad.” Flygblad spreds, kvinnorna ställde sig med plakat och samlade namn med krav på lägre priser och bort med moms på maten utanför livsmedelskedjorna, en jättedemonstration med sextusen personer tågade genom Stockholm. Kommittéer bildades runt om i landet och under två veckor genomfördes en bojkott av framförallt mjölk och kött. I Skärholmen kom mjölkförsäljningen, enligt Vestby, att minska med nära 60 procent och med omkring sex procent i Stockholm som helhet.
S-regeringen försökte länge nonchalera protesterna men den växande mediabevakningen och demonstranternas plakat och talkörer med slagord som ”Priserna stiger och Palme tiger!” och ”Döp om Feldt till Svält” framtvingade till slut en reaktion. Mot slutet av året införde regeringen ett prisstopp på framförallt mjölk och ost under två år framåt. Victor Estby citerade initiativtagarens eftertanke nära fyrtio år senare:
– Det kändes som att vi uppnått något för alla som hade det knepigt. Vi stod där med ungar, en inkomst och mat som var för dyr. Vi stack upp och sa: ”Här finns vi och vi har fått nog!” Det tror jag var vår styrka. Och att folk kände igen sig. Ska du göra uppror ska folk känna igen sig och känna att man talar till dem. Då tror jag att man kan lyckas lika bra idag.
Inför den nu planerade bojkottaktionen manar initiativtagarna: ”Handla veckan innan eller handla mat från småskaliga aktörer och lokala producenter. Byt varor och laga mat tillsammans med vänner och grannar. Uppmärksamma problemet genom att dela detta event och tagga matkedjorna!” Frågan är om initiativ på sociala media i vår tids marknadssamhälle där politiska ingrepp är tabu, kan få de forna Skärholmsfruarnas genomslag – eller bli impulsen till något nytt.