I Bolivias allmänna val den 17 augusti gick två högerkandidater vidare till en andra valomgång. Den konservative kristdemokraten Rodrigo Paz Pereira och Trumpanhängaren Jorge ”Tuto” Quiroga Ramírez kommer i oktober att göra upp om presidentskapet i andra omgången. Det är dock inget som borde förvåna Internationalens läsare. Det handlar inte ens om ett egentligt politiskt nederlag för vänstern – snarare är det vänsterns egna ledningar, i synnerhet MAS (Movimiento al Socialismo), som har banat vägen för högern till presidentpalatset. Hur kunde ett sådant politiskt slöseri inträffa?
Kommentar|Alex Fuentes
MAS skapades i början av 2000-talet, i en tid då klyftorna mellan stad och landsbygd växte, den ekonomiska nyliberala modellen krackelerade, de traditionella partierna kollapsade och sociala folkliga protester avlöste varandra. MAS strategi var att bygga allianser med sociala rörelser genom överenskommelser som säkrade deras förankring både politiskt och territoriellt. Från 2002 började MAS samla upp det folkliga upproriska missnöjet med de gamla partierna och satte upp målet om en plurinational stat. Det var ett program som bars fram av organisationer, ursprungsfolksrörelser och vänsterkrafter, och det blev till en valmässig kraft: först i valet 2002 och med full kraft 2005, då Evo Morales blev president.
Att 41 procent av Bolivias befolkning är ursprungsfolk – den näst högsta andelen i Latinamerika – gav MAS en unik bas. Morales segrade i presidentvalen 2005, 2009 och 2014, och nådde sin höjdpunkt 2009 med 64 procent av rösterna. Under denna period genomfördes omfattande sociala reformer: ursprungsfolksrörelserna fick en ny politisk synlighet, och fattigdomen och den sociala ojämlikheten minskade drastiskt i Bolivia; ett av kontinentens fattigaste länder. Morales blev Bolivias förste president från ursprungsbefolkningen och MAS byggde sin historiska styrka på banden till bonde- och ursprungsfolksrörelserna.
Men under resans gång trängde byråkratiska tendenser fram inom MAS. Redan 2014 började vice presidenten och ideologen Álvaro García Linera avfärda interna kritiker som ”fritänkare”. Morales kom att sitta 13 år vid regeringsmakten (2006–2019), Luis Arce därefter fem (2020–2025). 2019 störtades Morales i en statskupp iscensatt av den inhemska högern med stöd av USA och EU, vilket tvingade MAS-ledaren i exil. Kuppmakaren Jeanine Áñez – senare fängslad för sin roll i kuppen – förbjöd MAS och inledde en häxjakt mot Morales med syfte att oskadliggöra honom.
I valet 2020, efter kuppen, ställde MAS upp med Luis Arce som kandidat, Morales tidigare ekonomiminister, som vann och blev president. Men under Arces tid vid makten växte motsättningarna mellan Morales och Arce och 2024 kulminerade konflikten i en öppen politisk brytning. Arces ekonomiska politik – inflation på över 25 procent, stigande arbetslöshet, korruption, energikris och en kollapsande gassektor – slog hårt mot arbetare och fattiga och försvagade MAS avsevärt. Det var starten för vänsterns sammanbrott.
Arce tvingades till slut dra tillbaka sin presidentkandidatur, men inte av några altruistiska eller ”patriotiska” skäl som han själv försökte ge sken av utan för att han saknade socialt stöd. Samtidigt förbjöds Morales av konstitutionsdomstolen att ställa upp i presidentvalet i augusti 2025, något han själv och hans anhängare vägrade acceptera. Massmobiliseringar organiserades för att pressa valmyndigheten att släppa fram Morales, men till ingen nytta. Morales manade då till ogiltiga röster – vilket i praktiken blev avgörande för högerns framgång i första valomgången den 17 augusti.
MAS var vid det här laget förlamat av inre strider. Morales tidigare skyddsling, senatens ordförande Andrónico Rodríguez, valde att distansera sig från både Morales och Arce och kandiderade under en annan fana (Alianza Popular), men utan den kraft eller radikalitet som kunde inspirera de folkliga skarorna. Andra vänsterkandidater, som Eva Copa, försvann ur bilden efter machopåtryckningar.
Morales fördömde valet som odemokratiskt. Men ironin är att han själv tidigare förbjudit radikala socialistiska alternativ från att delta i valet 2018. Nu fick han smaka på sin egen medicin, Bolivia har ett rättssystem som väger tyngre än politiken. Resultatet: hundratusentals Morales-anhängare hindrades från att rösta på den kandidat de ville ha som president.
Splittringen inom vänstern lade ut röda mattan för högern. Morales linje om ogiltigförklarade röster gjorde att vänstern inte kunde samla sig till en andra valomgång. Han hävdade visserligen att de ogiltiga rösterna inte ”öppnade dörren” för högern och det stämmer att dörren inte öppnades i och med detta val, faktum är att dörren redan stod på vid gavel genom vänsterns självdestruktiva beteende. Om vänsterns kandidater, plus de blanka och ogiltiga rösterna, hade enats hade högern kunnat pressas i den andra omgången. Istället blev det en förutsägbar högerseger – i en tid då den reaktionära offensiven växer i hela Latinamerika liksom runt om i världen. Vi kan kalla det för vänsterns självmål.
Har MAS någon framtid? Det är för tidigt att säga hur detta självdestruktiva beteende kommer att påverka organisationen. För arbetare på landsbygden och i städerna tecknas dock en mörk framtid. IMF:s och Världsbankens kommande åtstramningspaket kommer utan tvekan att innebära samma brutala attacker som under 1980-talet: avskaffade subventioner på bränsle och livsmedel, något som slår hårdast mot de fattigaste kommer återigen att drabba Bolivias fördömda. Oavsett vilken högerkandidat som vinner den 19 oktober kommer regeringen att driva en rakt igenom arbetarfientlig politik. Men ansvaret för denna hopplösa situation ligger inte hos högern utan hos de arkitekter inom vänstern som bortsåg klassperspektivet och som förvandlade ett politiskt kapital byggt på kamp och uppoffring till ett historiskt slöseri.
På bilden: Evo Morales