Skolbiblioteken är den senaste måltavlan för Timbros rivningsraseri. Bibliotekarien Johannes Jensen ser i detta den totala tomheten i dagens borgerliga projekt.
KOMMENTAR | Johannes Jensen
Det fanns en tid då borgerligheten var kulturens väktare. Förvisso oftast gentemot de breda ”otvättade” massorna – men ändå, det fanns ett kulturellt projekt, en föreställning om en borgerlig kultur och en genuin vilja att känna, vårda och bevara denna.
Så kom nyliberalismen och kultursynen blev en annan; frejdig och skamlöst småkorkad, med fastklistrat leende och glasartad blick mot fjärran hägrande tillväxtmål. Reinfeldt deklarerade självsäkert att på hans nattduksbord fanns inget annat än en väckarklocka.
Nu efter trettio år av nyliberal hegemoni sitter vi här med ett samhälle där snart ingen längre kan läsa eller producera en läsbar text längre än 140 tecken. Tankesmedjan Timbro är förstås flaggskeppet för den nyliberala dumhögern; sinnebilden av endimensionella karriärister som glatt hoppar jämfota från sakfråga till sakfråga med den enda röda tråden att man i varje givet läge försvarar vinstuttag och motsätter sig varje form av offentlig reglering. Behöver du en skribent för att försvara rätten att elda regnskog eller släppa ut gifter från textilindustrin i valfritt låglöneland? Ring Timbro! De skickar en debattartikel.
Så när Timbro i en debattartikel i maj försökte ifrågasätta de skärpta kraven på skolbibliotek (Expressen 6/5) var det på sätt och vis inget att höja på ögonbrynen åt. Här hörs den svenska nyliberala borgerligheten igen; en bunt halvillitterata nyrika brackor vars intressen (eller begreppsvärld) inte tycks sträcka sig bortom skatteplanering, solsemestrar och segling. Skribenterna har lyckats hitta en undersökning från Indien som kommit fram till att skolbibliotek saknade positiv effekt (kanske är den rent av negativ – hur det nu skulle förklaras) och den används såklart för att ifrågasätta om inte pengarna kan användas på bättre sätt än till att bekosta skolbibliotek. Alla försämringar i resultat skyller timbroiterna på invandringen. Det finns egentligen ingen anledning att studera argumenten för kontentan är enkel att räkna ut: Barn och deras framtid väger oerhört lätt mot friskolekoncernernas behov att ta ut skolpengar som vinst – och den lansen drar Timbro mer än gärna!
Så långt är allt som vanligt. Debattartikeln var så mallad att jag inte ens kunde komma på någon vettig kommentar ur ett bibliotekarieperspektiv (jag arbetar alltså som bibliotekarie), så den blev liggande bland alla flikar i webbläsaren och bakhuvudet. Ändå gick den inte att släppa, för Timbros debattartikel säger något mer och djupare om tillståndet vi lever i. Den första och naturliga invändningen är såklart att debattartikeln består av dumheter. Du hittar en forskningsrapport som utifrån mätbarhetsmetoder stödjer vad du redan tycker sedan innan, och i en värld av mätbarhetsdyrkan går den inte att ignorera. Det är ren trollning av debatten. Å andra sidan; vad är det för jävla värld som behöver mäta böckers nytta i skolresultat för att fastslå deras nytta?
Jag vill svara, vem bryr sig om mätbara resultat? Alla barn ska ha tillgång till litteratur. Det är nämligen inget medel, det är ett mål i sig. Skolan är inte viktig för att den bidrar till tillväxten utan för att den är en del i ett socialt utjämnande samhällsprojekt där samhällets samlade skatter (vilket alltså inte är detsamma som skattepengar) skall tillhöra alla en dag. Inte för att det stärker vår internationella konkurrens eller position i Pisa-mätningarna, utan bara för att. Ett sådant samhällsprojekt levde ett tag i detta land och kunde konkurrera med de borgerliga projekten. Idag framstår det som rent flum att uttrycka sig så.
Fråga en ledande vänsterpartist om varför vi ska avskaffa friskolesystemet och denne förvandlas genast till professor Kalkyl: Det är bra för konkurrensen/effektivare utnyttjande av skattekronorna/. Inte lika nyliberal nyliberalism är allt som står på menyn. Samma tillväxtmål, samma budgetdisciplin, samma samhällsbygge – bara utan de värsta överdrifterna. Det är så hjärnan torkar ihop till fnöske. Så vinns inga strider, det vet vi med all önskvärd tydlighet vid det här laget. Men skulle den hypotetiska ledande vänsterpartisten börja tala om eviga världen som innehåller sin egen nytta vore det förstås att göra sig själv och hela sitt parti till måltavla för medias samlade expertkår – vilka samtidigt representerar en syn på världen som tappar i legitimitet för varje minut som går. Så vi i den breda vänstern sitter i kläm idag. Men det fanns en tid när den höger Timbro representerar dominerade hela den politiska offentligheten. Höll du inte med var du i alla fall tvungen att anpassa hela din argumentation utifrån den nyliberala verklighetsuppfattningen. Säga vad man vill om nyliberalismen som ideologiskt projekt, men det var i alla fall en idé. Bakom det brutala stålbadet fanns en tro på att en ny och självständig människa skulle träda fram. När vi nu alla sitter i spillrorna av den nyliberala katastrofen tror jag ärligt talat att drömmen gått förlorad även för många Timbroanställda. Med andra ord; det finns inte längre något hopp om ett stort samhällsprojekt, uppdraget att frigöra maximala resurser till privata vinster står helt naket. Det är bara att samhället har byggt upp en hel apparat av människor och institutioner som fortsätter upprätthålla illusionen av att det som pågår är naturligt och rationellt – lite som statsapparaten i det sönderfallande Sovjetunionen på åttiotalet. Hypernormalisering, kallade den ryska antropologen Alexei Yurchak tillståndet för, och visst har det klang? Man ser framför sig ett nyhetsankare som med allt mer ansträngd min förklarar att här pågår ingenting märkligt alls.
I själva verket finns det ju knappt ett Sverige att tala om: Allt vi som medborgare får se är pseudodebatter. Upprustning mot Ryssland handlar egentligen om vapenindustri och mångmiljardkontrakt. Gaza är testområde för nya moderna produkter att lansera på vapenmässor. Ingen, allra minst eliterna, tror på något annat än att upprätthålla en skör världsordningen så länge det går, och sen sticka med pengarna.
Vi medborgare är inte subjektet för det samhälleliga projektet. Det är de juridiska personernas projekt nu. Samhället är till för företagen, deras inflytande, deras kontrakt, deras juridiska svängrum. De styr utrikespolitik, policyskapande, de ligger som en skugga bakom varje politisk debatt. Vi lever i en skuggvärld. Hade det inte varit för att världen styrs av galningar och idioter hade jag sagt att situationen var hopplös, men kolla bara på skiten de vill att vi ska köpa. Ordningen är skörare än vi ofta tror. Det är bara att fantasin om kontroll har ett så starkt grepp över oss.
Detta är mina tankar när Timbro vill att vi pratar om skolbibliotek.