Det finns inte ett gemensamt fosterland – det finns två

I måndags toppades världsnyheterna av att Tokyobörsen föll med tolv procent på ett dygn; dagen efter av att måndagen inte var dagen då kraschen kom. Bodil Carlsson skriver med anledning av ”den blodröda måndagen”, som börsfallet döptes till av media.

EFTERTANKEN | Bodil Carlsson

Det mest skrämmande med den värld vi har hamnat i är dess aningslösa sårbarhet. Ni minns CrowdStrikes lilla missöde häromveckan? CrowdStrike startades 2011, tolv korta år efter IT-kraschen, och växte som en svamp; med mindre än 8 000 anställda tog det snabbt över stora företags IT-trygghet. Börsvärdet sköt i höjden. Aktiespararna gnuggade händerna och köpte på sig. Så kom den, never-saw-it-coming-händelsen när någon fipplade till det och flygbolag i ett antal länder fick ställa in avgångar, stora sjukhus i USA slutade fungera, en tredjedel av alla McDonalds i Japan fick stänga ner och den lilla Hemköpsbutiken i ett slitet betongcentrum i Skövde inte kunde ta emot betalningar från kunderna i kassakön. Nu förbereder en advokatfirma i USA ersättningskrav från besvikna aktieägare. De satsade i ett casino som är till för andra spelare och nu väntar de sig att casinot skall betala tillbaka. Som om 1999 aldrig hände.

Mycket längre ner på stegen berättar bekanta från olika delar av Sverige konfunderat sina versioner av samma berättelse. Det är något som händer. I en by i Norrland byggs det villor. Nykomlingarna visar upp sina åkgräsklippare, sina snöscooters, sina stora bilar med bokstav sist på registreringsskylten och säger åt gamlingarna att hissa flaggan på nationaldagen: vi måste ju fira vårt gemensamma fosterland. Men gamlingarna tycker inte att fosterlandet känns så gemensamt längre. I en liten bostadsförening längre söderut köpte vanligt folk för femton år sedan boende till hanterliga priser. De som flyttar in nu betalar femdubbelt mera för samma boende och bygger inglasade altaner på maskinsnaggade ytor som knappt går att skilja från konstgräs. Framför krukor med importerade blomväxter poserar en igelkott i plast, en rådjurskalv i keramik. En jättefjäril i metalltråd smyckar väggen, men tre svartmyror på den ständigt sopade cementplattegången initierar utryckning med bekämpningsmedel. Stämningen är annorlunda, stingslig. En man förklarar för en ensamstående mamma med sjukersättning, att såna som hon inte borde kunna bo där. Båda är arbetarklass. Gentrifiering: småfolk som tror att de blir storfolk på en banklåneboom.

Som om 2008 aldrig fanns.

Det finns inte längre ett gemensamt fosterland någonstans i världen. Det finns två. I det ena bor folk, som har kunnat åka med i finanskarusellens periferi och nu spenderar mera på bekvämlighet och status än någon tidigare generation. De ser sig som medelklass. Globalt är de många och blir allt fler. För deras skull huggs skogarna ner och blir betesmark. Småbönders åkrar livnär agrobusinessföretagens exportgrödor; vildfisken mals till mjöl åt laxen. I det andra landet, sida vid sida med vinnarna, lever de som inte fångades upp av den allt snabbare snurrande karusellen: de globala fattiga. De tar båten till Europa när andra länders båtar har trålat upp fisken de levde av. Det är de som trängs ut från den uppköpta åkermarken och de allt dyrare bostäderna. De blir också bara fler.

Vilket fosterland är det viktiga för pengarna? Landet där efterfrågan bor. Nya bländvita sneakers och några skivor lax till middag eller årliga skidsemestrar i Alperna och en privat brygga: efter inkomstnivå visar man vilket fosterland man hör hemma i.

”Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, bor vid en sjötomt längs Dalälvens strand. Ett stenkast från huset låg fram till nyligen ett trädäck med tillhörande brygga. Bohlin har ofta lagt ut bilder på sina sociala kanaler från anläggningarna, bland annat en som visar ett litet sjöflygplan förtöjt vid däcket.

Borlänge kommun har under våren inspekterat bryggan och trädäcket för att säkerställa att alla tillstånd är i sin ordning. Slutsatsen var att däcket bryter mot strandskyddet, som finns till för att allmänheten ska ha tillgång till sjöar och hav. ” (Aftonbladet 31 juli 2024)

Ja, vem fan bryr sig om allmänheten? Allmänhet är vad man kallar såna som inte har egen tillgång till stränder och det är knappast deras intressen som ministern och hans likar försvarar. Strax före valet i Storbritannien sökte PR-företag med ljus och lykta anställningsbart folk med bra kontakter inom Labour – de lovades högre löner. Efterfrågan på Tories att hyra sjönk ju mera valprognoserna pekade mot storvinst för Starmer. Det finns uppgifter om att minst 24 av Labours nya parlamentsledamöter har en bakgrund i PR- industrin. En av dem jobbade åt lobbyfirman Portland när hennes kandidatur blev offentlig i september förra året. Företaget hade förmodligen inga invändningar mot hennes nya karriärväg. Bland Portlands kunder finns BP, det franska energiföretaget EDF, Heathrow Airport och det statligt ägda kinesiska oljebolaget CNOOC. Vem sitter i parlamenten? Representanterna för det ena av två fosterländer.

I klyftan mellan dessa två länder, som överallt finns intill varandra, ekar ropen om nationalitet. Det är en fiktiv enhet där alla talar samma språk, tänker samma tankar, delar samma vanor. Den har aldrig funnits. Men den har en enorm lockelse: det räcker att vara född för att platsa.