För första gången sedan Pinochets diktatur har en ytterst högerextrem kandidat vunnit ett presidentval i Chile. Med 58,3 procent av rösterna segrade José Antonio Kast – ett resultat som speglar ett djupt socialt missnöje, reformförhoppningar som inte realiserades och en extremhöger som radikaliserats med starkt stöd från överklassens mediekoncentration.
Valet markerar inte bara ett allvarligt bakslag för den chilenska vänstern, utan också ett nytt steg i extremhögerns framryckning i Latinamerika. Hur kunde detta ske?
Kommentar|Alex Fuentes
Redan under valnatten den 16 november, när resultaten från den första valomgången stod klara, gick det att ana utgången i den avgörande omröstningen den 14 december. Att vänsterkandidaten Jeannette Jara lyckades få 26,8 procent, något högre än den fascistoide extremhögerkandidaten José Antonio Kast med 23,9 procent, kändes som en bitterljuv seger. Samma kväll meddelade nämligen det ännu mer fascistoida partiet, med Johannes Kaiser i spetsen, och de konservativa som splittrats i första omgången, att de enat sig bakom Kast. Matematiskt var högerns block redan uppe i omkring 50 procent.
Därtill kom att en stor del av de 19,7 procent som lagts på det populistiska ”anti- etablissemangsalternativet” Franco Parisi inte överfördes till Jara. Parisis budskap var glasklart: ”Chile ni facho ni comunacho” (Chile – varken fascist eller kommunist) – ett slagord som i praktiken avväpnade vänstern och normaliserade extremhögern. Valresultatet den 14 december var, som många konstaterade, redan förprogrammerat valnatten en månad tidigare.
För att förstå Kast-segern måste den sättas i ett bredare sammanhang. Antonio Gramsci beskrev i sina ”Quaderni del carcere” (Fängelseanteckningar) ett historiskt ögonblick då ”Den gamla världen håller på att dö, den nya dröjer med att födas, och i skymningsljuset träder monstren fram.” Mary Shelley hade redan tidigare antytt att sådana ”monster” (Shelley är känd för att ha skrivit den klassiska skräckromanen Frankenstein) inte skapas i tomma intet utan kommer ur de materiella, sociala och politiska kriserna. Till listan av Trump, Meloni, Milei, Bolsonaro, Le Pen och Orbán kan vi nu lägga Kast, ännu en produkt av vår tids reaktionära turbulens.
Det råder knappast tvivel om att drygt trettio års nyliberalt experiment lagt grunden för extremhögerns framgång. Även regeringar som inte omfamnat den nyliberala doktrinen öppet, men ändå administrerat den utan att bryta dess strukturer, har bidragit till en växande social frustration som extremhögern fångat upp. I detta sammanhang blev Gabriel Borics politik, den som han tilläts genomföra, avgörande. Högerns medier stämplade oupphörligt Jara som en fortsättning på Boric – samtidigt som de mörkade högerns parlamentariska blockader av alla progressiva reformer. Det borgerliga mediamonopolet, kombinerat med extremhögerns populistiska retorik, lyckades forma stora delar av den allmänna opinionen.
En mer subjektiv men betydande faktor var att Chile nu infört obligatoriskt valdeltagande. Enligt Universidad del Desarrollo utgör de ”tvingade väljarna” omkring 25–30 procent av väljarkåren. Det är en grupp som inte följer politik, hyser ett generellt förakt mot hela det politiska systemet och tenderar att rösta mot den sittande regeringen. Därmed, i och med det obligatoriska deltagandet, gynnades Kast i proportion till ointresset för politik.
En annan avgörande komponent på högerns agenda var säkerhetsfrågan. Enligt 2024 års nationella trygghetsundersökning upplevde 87,7 procent av chilenarna att brottsligheten ökat, medan endast 17,7 procent faktiskt utsatts för brott. Diskrepansen mellan verklighet och upplevelse förstärktes av en medial strategi där högern pumpade ut narrativ om ”heta zoner”, kriminalitet och ett land på väg mot kaos. Extremhögern regisserade en säkerhetshysteri. Den svarade med enkla, brutala lösningar: ”orden y mano dura” (ordning och hårda tag). Militären skulle tillbaka ut på gatorna. Fängelser och deportationer blev deras främsta politiska löften. Kasts retorik mot migranter var så aggressiv att tusentals migranter, redan före valet, valde att fly landet via den norra gränsen. Det var ett eko av Trumps hatpolitik i Washington.
Ytterligare en faktor var att nästan 900 000 utrikesfödda hade rösträtt i valet, många av dem venezuelaner som reflexmässigt tenderar att misstro vänsterprojekt. För första gången deltog denna grupp i ett presidentval. Chilenska sociologer beskriver denna grupp som särskilt mottaglig för anti-etablissemangsdiskurser och högerpopulism. Den historiska ironin är uppenbar: det var den tidigare högerpresidenten Sebastian Piñera som 2019 öppnade gränserna på vid gavel till venezuelaner. Nu har många av dem som högern välkomnade att komma till Chile röstat på en kandidat som lovar massutvisningar.
Ett av huvudmålen med militärkuppen den 11 september 1973 var att förändra mentaliteten hos en stor del av Chiles befolkning. Under sjutton år av hård militärdiktatur, följt av decennier av nyliberalism fram till i dag, lyckades den härskande klassen tillägna sig makten över människors medvetande. Under diktaturen rådde terrorn: mord, fängelser och systematiskt förtryck. Därefter tog en mer subtil, men lika effektiv, form av våld vid – den mediala. Genom massmedierna inpräntades en påstådd ”medelklassidentitet” hos de ekonomiskt utsugna och materiellt berövade. Många kom att tro på denna falska identitet, trots att deras vardag präglades av fattigdom och otrygghet. De fastnade i misärens filosofi, men övertalades att inte uppfatta sig själva som fattiga. På så sätt försköts fokus från kollektiva materiella villkor till individuella begär, drömmar och föreställningar om själens vilja. Denna inre anpassning – denna hegemoniska erövring av medvetandet – var ett av de mest varaktiga resultaten av kuppen. Det gagnade Kast.
När människor berövas möjligheten att föreställa sig ett annat samhälle segrar mörkret. Utan ett emancipatoriskt projekt, utan drömmen om verkliga sociala förbättringar, ligger högerpopulismens frälsningsbudskap nära till hands. De fattiga fruktar att förlora det lilla de har – eller till och med det de inte har: ett värdigt arbete, en anständig pension, en fungerande sjukvård, en demokratisk utbildning. Den sociala smärtan skapar glömska och de förtryckta tappar hoppet, den driver fram reaktionära reflexer.
Inför den andra omgången den 14 december nöjde sig president Boric med att säga:”Må bäst vinna.” Som om valet gällde en fotbollsmatch. Vem är ”bäst”? Eller rättare sagt ”bäst” i förhållande till vad? Den ultrareaktionäre Kast, stödd av kapitalets alla maktcentra? Det var ett ögonblick av politisk naivitet – eller uppgivenhet. Vänsterblocket hade, på grund av egna misstag som förstorades av högern i media, redan tagit allvarliga skador efter nederlaget i folkomröstningen om en progressiv ny konstitution 2022, en chock som ännu lamslår stora delar av den sociala rörelsen.
Extremhögerns triumf i Chile är inte främst ett uttryck för dess egen styrka, utan för vänsterns oförmåga att erbjuda ett verkligt alternativ. När den sociala ordningen krackelerar vinner inte nödvändigtvis de som lovar förändring utan de som lyckas kanalisera människors rädsla. Den chilenska högern har gjort just det: byggt ett politiskt projekt av desperation, säkerhetshysteri och minnesförlust. För att bryta denna utveckling krävs mer än ”ansvarsfull förvaltning” eller en moderniserad radikal socialdemokrati. Det krävs att vänstern återknyter till sin historiska uppgift: att formulera ett program som gör att de arbetande klasserna kan styra mot verklig frigörelse, inte bara försvar av status quo.
Sociala rörelser, fackföreningar och vänsterpartier i Chile står inför ett vägskäl. Antingen fortsätter de att administrera arvet efter Pinochet eller så återtar de initiativet genom att artikulera ett djärvt, antikapitalistiskt projekt: demokratiserad ekonomi, offentliga investeringar, återupprättad välfärd och en politisk makt som inte hukar inför de ekonomiska eliterna. Det är först när vänstern åter förmår formulera en framtid som känns möjlig att tro på, som de mörka krafter som nu triumferar kan pressas tillbaka. Extremhögerns seger i Chile är därför inte slutet på något utan början på en ny kampcykel. Förlorade val kan vändas. Men bara om vänstern slutar frukta sin egen styrka och vågar mobilisera den.
Det som ägde rum den 14 december är inte bara en valteknisk seger för Kast. Det är ett uttryck för att majoriteten saknade ett radikalt hopp att rösta på. När visionen saknas träder de gamla spökena fram. Kasts seger bevisar att Pinochets skugga fortfarande faller tung över Chile. Som El Cid, den medeltida spanske hjältefigur som enligt legenden vann en strid först efter sin död – lyckades diktatorn Pinochet – död sedan länge – vinna ännu en strid, från graven.