Som palestinier behöver jag inte läsa Huntington för att känna igen den verklighet han beskrev. Jag är född i den. Jag har levt hela mitt liv med en världsordning där mitt folks existens vägs i samma vågskål som imperiers anseende, där våra liv ständigt underställs någon annans säkerhet, där vår historia blir något som får skrivas av de som bombar oss, skriver Valley Ghanem.
Krönika|Valley Ghanem 2026.03.28
När Samuel P. Huntington på 1990-talet lanserade sin tes om ett kommande ”civilisationskrig” mellan väst och islam presenterades den som en nykter beskrivning av den värld som skulle följa efter kalla krigets slut (Huntington, S.P., 1996. The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. New York: Simon & Schuster). Men i själva verket byggde hans resonemang vidare på en mycket äldre föreställningsvärld: idén om islam som västvärldens fundamentala motståndare. Det är en föreställning som idag fullbordas i Gazas ruiner, i Irans bombade städer, i Libanons fördrivna miljoner och i de stängda portarna vid Al-Aqsa. Huntingtons tes kan spåras tillbaka till korstågens epok, vidare genom kolonialismen och orientalismen och in i vår tid där muslimer gång på gång konstrueras som ett civilisatoriskt hot mot en påstått överlägsen västerländsk ordning. Huntingtons diskurs beskrev därför inte bara islamofobins fundament; den gav också akademisk och intellektuell legitimitet åt en äldre maktlogik där islam måste bekämpas och att detta effektivast görs genom att muslimer avhumaniseras.
Edward Said såg faran i detta redan när tesen publicerades. Han menade att uppdelningen mellan ”väst” och ”islam” inte speglade verkligheten, utan förvanskade den till fördel för västs giriga maktkamp. Genom att reducera enormt olika kulturer till slutna block skapades bilden av en oundviklig konfrontation. När politiker och medier började tala i de termerna blev teorin självuppfyllande: islam började behandlas som civilisationens naturliga fiende, vilket gjorde det lättare att rättfärdiga det våld som sedan riktades mot muslimska samhällen världen över (Said, E.W., 2001. The Clash of Ignorance. The Nation, 22 oktober). Och där är vi idag.
Som palestinier behöver jag inte läsa Huntington för att känna igen den verklighet han beskrev. Jag är född i den. Jag har levt hela mitt liv med en världsordning där mitt folks existens vägs i samma vågskål som imperiers anseende, där våra liv ständigt underställs någon annans säkerhet, där vår historia blir något som får skrivas av de som bombar oss. Det Huntington påstod var ett teoretiskt scenario har för oss varit en konkret erfarenhet i varje generations kropp och minne. Och när jag bevittnar vad som nu sker i Gaza, Iran och Libanon ser jag inte separata konflikter med skilda orsaker; jag ser ett systems metodiska återskapande av sig självt.
Efter den 11 september 2001 tog civilisationsretoriken sin mest konkreta form. ”Kriget mot terrorismen” utvecklade idén om islam som hot till ett globalt politiskt program med militärbudgetar, allianser och folkrättsliga undantag som följd. Snart var varje muslim en legitim måltavla. Afganistan och Irak blev det moderna civilisationskrigets första laboratorier, följt av Libyen, Jemen, Syrien, Somalia och Gaza. De direkta och indirekta dödsfallen i detta krig uppgår till minst 4,5–4,7 miljoner människor, medan över 38 miljoner har drivits på flykt (Costs of War Project, 2023. https://costsofwar.watson.brown.edu/). Dessa siffror mäter inte bara mänsklig slakt; de mäter styrkan i en global ideologi som gjort muslimska liv avhumaniserade och därmed förbrukningsbara. De konflikter som nu eskalerar i regionen kan inte förstås som isolerade krig mot enskilda “regimer” eller “terrorgrupper”. De aktörer som idag står i centrum för konfrontationen: Iran, Libanon genom Hizbollah och palestinierna (främst genom Hamas motstånd i Gaza), (även Jemen, genom Huthirörelsen) är också de sista regionala krafter som öppet vägrar underordna sig den ordning som etablerades efter 9/11 2001.
I ljuset av denna verklighet bör islamofobi inte förstås som enbart en rasismform utan som den centrala ideologiska mekanism som gör dessa konfrontationer politiskt möjliga. Ekonomiska, strategiska och geopolitiska mål är verkliga och viktiga, men de verkar inom en islamofobisk tolkningsram där den muslimska världen redan har identifierats som avvikande, hotfull och civilisatoriskt underlägsen. Det är denna tolkningsram som möjliggör att bomber, blockader, sanktioner, ockupation och folkmord kan presenteras som rimliga, defensiva eller till och med moraliska. Islamofobi är inte bara en berättelse om muslimers levnadsvillkor; den är ett sätt att organisera en global ordning.
Ingenstans blir denna tolkningsram mer konkret än i hur motstånd i den muslimska världen konsekvent definieras. Samma handlingar som i andra sammanhang hade beskrivits som nationellt självförsvar eller antikolonial kamp blir i det västerländska narrativet automatiskt bevis på muslimsk irrationalitet och våldsbenägenhet. Parallellt behandlas beteckningen ”den islamiska regimen” om Iran som neutral analys, medan beteckningen ”den sionistiska regimen” betraktas som antisemitism och extremism, trots att sionismen faktiskt är den statsbärande ideologi som organiserar ockupation, apartheid, bosättningspolitik och en militär doktrin som bygger på etnisk rensning. Att den ena beskrivningen censureras och den andra upprepas okritiskt är inte en tillfällighet. Det är islamofobins praktiska politiska verkan: den avgör i förväg vem som är ett legitimt subjekt och vem som enbart är ett hot som måste neutraliseras (Said, E.W., 1978. Orientalism. New York: Pantheon Books). I linje med denna inkonsekvens organiseras det offentliga samtalet i väst av en logik som metodiskt förskjuter fokus från förövaren till offret. Frågan som ställs är aldrig varför skolor bombas, varför svältande som väntar i matköer skjuts i huvudet eller av vems hand barn bränns levande i tält. Frågan är alltid vilka de på andra sidan våldet är. De tituleras som våldsbejakande, islamister, terrorister, diktaturer osv och dessa titlar berättigar således våld mot dem och vi har bevittnat att det inte finns några gränser för detta våld.
Det är i ljuset av denna barbarism som Huntingtons tes framträder med full skärpa. Om Gaza var platsen där den samtida världsordningen blottade sitt mest nakna våld inför världen, så är Iran och Libanon de fronter där exakt samma logik nu genomförs utan ens ett försök till trovärdig legitimering. Så lyckad blev normaliseringen bland de som styr; om än inte bland alla de som styrs, och vars protester i dag fyller gatorna från London till Jakarta. Retorikens gamla ankare: ”självförsvar”, ”bekämpning av terrorism”, ”kamp mot islamism”, har inte övergetts, men de har tömts på innehåll, och ingen bryr sig. Det som återstår är kriget i dess renare form; ett angrepp riktat inte bara mot staten utan mot civila och deras samhällen, institutioner, minnen och civilisatoriska arv. Att detta genomförs med västerländskt stöd och möts av västerländsk tystnad är inte en avvikelse. Det är systemet som avslöjar sin faktiska logik.
I Iran syns denna normalisering med en tydlighet som inte lämnar något tolkningsutrymme. Det oprovocerade kriget mot världens sist stående muslimska stat initierades av en amerikansk masslakt på iranska skolflickor i staden Minab. Attacken som bestod av tre separata nedslag och mördade 168 personer, varav över 100 barn, möttes med tystnad; utan några fördömanden från ledare i väst. (https://www.aljazeera.com/news/2026/3/16/us-responsible-for-deadly-attack-on-iranian-school-amnesty-international). Amerikanerna gjorde ett halvhjärtat försök att friskriva sig ansvaret och sköt skulden på Iran, men omvärldens likgiltighet var total; inom ett dygn hade attacken sjunkit i global glömska. Samma röster som teg om skolflickorna höjs däremot när det gäller att fördöma Irans (läs islams) behandling av kvinnor. Denna initiala attack speglar, i ett nötskal, hur resten av kriget mot Iran och Libanon förs, framställs och legitimeras. Sedan Israel och USA inledde kriget mot Iran har minst 2000 människor dödats, över 25 000 skadats och mer än 1 miljon människor tvingats fly sina hem; detta medan sjukhus, hälsocentraler och över 80 000 bostäder träffats av attacker (https://www.aljazeera.com/news/2026/3/1/us-israel-attacks-on-iran-death-toll-and-injuries-live-tracker).
Libanon är en fortsättning på samma berättelse, med delvis andra aktörer, såsom en undfallande och knäsvag regering, men med identisk logik och identiska offer. Över 1 000 människor har hittills dödats; däribland många barn, kvinnor och sjukvårdspersonal. Mer än 2 500 har skadats och närmare 1 miljon människor, motsvarande var femte invånare, har tvingats på flykt bland annat undan vitfosforbomber som använts mot civila områden (Libanons hälsoministerium, 19 mars 2026: https://www.aljazeera.com/news/2026/3/19/death-toll-surpasses-1000-in-lebanon-as-israeli-bombardment-continues). Israel angriper inte bara Hizbollahs militära strukturer utan också aktivt organisationens omfattande civila institutioner; sjukhus, skolor, välgörenhetsorganisationer, i ett uttalat försök att krossa ett samhälle. Att kriget riktar sig mot civilbefolkningen snarare än mot specifika väpnade aktörer är ingen operativ olyckshändelse; det är en uttalad doktrin. I Israel kallas den Dahiyyadoktrinen, uppkallad efter förorten i södra Beirut som jämnades med marken 2006, och föreskriver att civil infrastruktur och befolkningskoncentrationer avsiktligt angrips för att utöva politiskt tryck (Al Jazeera, 2026. Mapping Israeli attacks and the displacement of one million in Lebanon. Al Jazeera, 17 March). Våldet talar sitt eget språk och världen, trots sin likgiltighet, kan omöjligen undgå att de uttalade syftena inte är de verkliga.
Samma likgiltighet som visas muslimska liv visas deras civilisatoriska arv. UNESCO uttryckte djup oro efter att Golestanpalatset, ett av Irans mest centrala världsarv skadats i flygattacker, och påminde om att kulturella platser åtnjuter explicit folkrättsligt skydd och att avsiktliga angrepp mot dem kan kvalificeras som krigsbrott (UNESCO, 2026. UNESCO expresses concern over the protection of cultural heritage sites amidst escalating violence in the Middle East. UNESCO, 2 March). Al Jazeera rapporterade att minst 56 museer, historiska monument och kulturplatser skadats; bland dem delar av Naqsh-e Jahan-torget i Isfahan, ett av världens bäst bevarade medeltida platser (Al Jazeera, 2026. Are the US and Israel waging war on Iran’s cultural heritage? Al Jazeera, 17 March).
Sanningen måste sägas rakt ut: Israel är en entitet vars politiska form etablerades 1948 på stulen mark. USA är på liknande sätt en stat med knappt två och ett halvt sekel av sammanhängande historia. Tillsammans utgör de en försvinnande liten del av det Iran som är en av mänsklighetens äldsta civilisationer, med en högkultur som sträcker sig mer än tre årtusenden tillbaka i tiden. Att angripa platser som bär upp en stor del av mänsklighetens arv är inte bara ett folkrättsbrott. Det är ett Huntingtonistiskt uttryck för ett civilisatoriskt högmod vars ideologiska rötter är omöjliga att separera från den förnedrande blick på Mellanösterns folk som har präglat västerländsk imperialism sedan kolonialismens begynnelse. Mönstret av civila mål sträcker sig långt bortom kulturarvet. WHO har verifierat attacker mot vårdinrättningar och dokumenterat dödade vårdarbetare. Bostads- och handelskomplex har träffats i så kallade “double tap”; en metod där en andra bomb sprängs kort efter den första, med syftet att döda räddningspersonal och civila som skyndar till platsen. Metoden har blivit ett israeliskt signum; ett av många i folkmordet på palestinier som USA ser upp till med beundran. Ingen som såg det glömmer den lekfulla flörten mellan Netanyahu och Trump under Trumps tal till Knesset 2025, mitt under pågående folkmord:
“I mean, Bibi would call me so many times: ’Can you get me this weapon, that weapon, that weapon?’ Some of them I never heard of, Bibi. And I made them” “But you used them well. It also takes people that know how to use them, and you obviously use them very well ”. (Trumps tal till Knesset den 13 oktober 2025. https://www.timesofisrael.com/full-text-of-trumps-knesset-speech-youve-won-you-cant-beat-the-world-its-time-for-peace/).
Det civilisatoriska kriget mot den del av den islamiska världen som fortfarande vägrar att köpas kan inte, och bör inte, förstås isolerat från vad som samtidigt sker i islams hjärta: Al Quds, den heliga stad världen kallar Jerusalem. Ty medan Gaza bombas till grus, Iran angrips och Libanon blöder, sitter Gulfstaternas regimer tysta bakom sina palatsfasader och räknar på att köpt lydnad är billigare än värdighet. Ovetandes om, eller likgiltiga inför, att de amerikanska baser de upplåtit på muslimsk mark nu används som uppskjutningsramper för ett krig mot dem. Historien brukar vara obarmhärtig mot de som säljer sina egna för kortsiktig världslig vinning. För även om utvecklingen i Al Aqsa mycket strategiskt har hamnat i skymundan för det kaotiska läget i regionen kommer den att utgöra den viktigaste delen av Huntingtons ekvation.
Sedan stängningen av Al-Aqsamoskén under Ramadan blev den civilisatoriska arrogansen som tydligast. För första gången på decennier hölls moskékomplexet även stängt under Eid al-Fitr; en av islams heligaste dagar, då hundratusentals muslimer sluter upp i gemensam bön i Al Aqsa. Muslimer som, i en motståndsakt, radade upp i bön utanför dess murar slogs blodiga och jagades iväg av ockupationsmaktens män, ännu en gång utan fördömanden från omvärlden. Uppvisningen var mer än en ockupationsåtgärd i ordets administrativa bemärkelse. Det var en medveten fingervisning om var världen är på väg, med hela väst som adressat.
Al-Aqsa är inte bara den tusenåriga helgedom av vackert sliten kalksten som i generationer tagit emot muslimers böner och tårar; det är också den enda plats utanför vår hemstad Gaza där jag någonsin känt mig hemma. Den är symbolen för kontinuiteten i den islamiska civilisationen, en plats vars helighet förenar muslimer långt bortom geografi och politiska skiljelinjer. Att stänga dess portar under en helig tid är att rikta ett budskap, inte bara till palestinierna på platsen, utan till varje muslim i världen: er tro, er historia, er närvaro hör inte längre hemma här. Det är inte bara ett civilisationskrig; det är ett andligt krig i sin råaste form; ett försök att inte bara kontrollera ett stulet territorium utan att rota upp ett folk ur den mark av symbolik och andlighet som ger deras motstånd dess djupaste rötter.
Israel är inte en aktör bland andra i detta krig; det är dess spjutspets.Det är genom Israel som den västerländska civilisationslogiken omsätts i sin mest koncentrerade form. Det är ingen slump att Netanyahu dagen efter 11 september 2001 omedelbart konstaterade att attackerna var ”very good” för Israel, “it will generate immediate sympathy” konstaterade han förvånansvärt ärligt (Greenberg, J. 2001. Day of Terror: The Israelis; Spilled Blood Is Seen as Bond That Draws 2 Nations Closer. New York Times, 12 September). Netanyahu förstod bättre än någon att civilisationskrigets retorik nu skulle ge fritt spelrum åt det sionistiska projektet: att definiera all muslimsk närvaro, allt palestinskt motstånd, all regional självständighet som terrorism, och all israelisk expansion som självförsvar; inte bara till fördel för israeler utan för hela vita väst. Israel fungerar därmed som västvärldens våldsmonopol i regionen; den aktör som utför det som den liberala demokratins ordning inte kan erkänna att den beställer, men som den konsekvent finansierar, beväpnar och skyddar från rättsliga konsekvenser.
Kriget mot islam är alltså inte Huntingtons perverterade teori; det är muslimers vardag. Och islamofobi är inte ett missförstånd mellan kulturer; den är kittet som håller denna dödliga ordning samman. Men historien rör sig, och den rör sig alltid mot dem som bär dess tyngd. Varje ruinerat kvarter i Gaza, varje förbjuden bön vid Al-Aqsa, varje barn begravt under västerländskt stål, varje nedsvalt fördömande och varje klottrat demonstrationsplakat är ett vittnesmål om att inget kan bestå för evigt. Ordningar byggda på hierarkin mellan liv bär alltid sin egen undergång inom sig. Det vet vi som levt i dem längst.
Om Valley Ghanem: företrädare för Islamakademin i Malmö och tidigare lärare i internationella relationer vid Malmö universitet.