Drönarhysterin har blivit ett perfekt verktyg för att smörja krigsmaskineriet. Precis som under kalla kriget duger det att peka mot öst och säga ”var på er vakt”. Sverige har redan gått in i Nato,
militärbudgeten skjuter i höjden, amerikanska baser etableras på svensk mark. Då behövs en ständig påminnelse om att hotet är närvarande, och vad är bättre än oidentifierade drönare, dessa moderna spöken på himlen? Hysterin blir en affärsidé.
Krönika|Alex Fuentes
Häromdagen inbillade jag mig att jag själv stod ute på gården och spanade mot himlen – etablerad media hade tutat ut ännu flera rubriker såsom ”Drönare siktad över Danmark!”, ”Flygplats i München stängd efter misstänkt drönare.”, ”Norge på helspänn, Putin kan ligga bakom.” – men jag såg inget annat än en skata som flaxade förbi. För en kort stund hann jag dock tänka: tänk om någon från en borgerlig redaktionstidning redan förvandlat fågeln till en rysk farkost. Minns glimtar av u- båthysterin under 1980 och i början av 90-talet då man indoktrinerade folk till att tro på att ett navigeringsfel från en sovjetisk u-båt i Karlskrona var ett ”avsiktligt intrång”. Flottans utsedda kommendörkapten slog snart fast att påståendet var fullständigt ”korkat”. Men man vägrade lyssna på kommendörkaptenens slutsats och i stället bjöds befolkningen på mängder av bisarra scener på u-båtjakter. 1996 tvingades flottan till slut medge att en segdragen u-båtsjakt resulterade i död och skador på en stor mängd fisk men inte ett enda spår av en sovjetisk u-båt. Ljud marinen hade fångat i vattnet hade kommit från simmande minkar och stimm av fjärtande sillar. Det är så det fungerar, och idag med flygande drönare. Inga bevis behövs. Det räcker med en antydan och sedan upprepas det som en rundgång i en dålig poplåt. ”Det kan inte uteslutas…”, magiska ord som kan förvandla vad som helst till ett hot. Det kan inte uteslutas att min granne styr drönare på bakgården. Det kan inte uteslutas att det är barn med leksaker. Det kan inte ens uteslutas att det var en mås men om man säger att det ”kan vara ryskt”, då blir det rubriker.
I Danmark har människor redan börjat bunkra ris, nödradio och makrill på burk. Man kan se det framför sig: en befolkning som sitter i mörka lägenheter, med konserver i travar, beredda på Putins obemannade invasion. Vem som skrattar hela vägen till banken? Nato, vapenindustrin och dagligvaruhandeln. Jag raljerar, men bara delvis. För bakom det komiska döljer sig en högst allvarlig logik.
Drönarhysterin har blivit ett perfekt verktyg för att smörja krigsmaskineriet. Precis som under kalla kriget duger det att peka mot öst och säga ”var på er vakt”. Sverige har redan gått in i Nato,
militärbudgeten skjuter i höjden, amerikanska baser etableras på svensk mark. Då behövs en ständig påminnelse om att hotet är närvarande, och vad är bättre än oidentifierade drönare, dessa moderna spöken på himlen? Hysterin blir en affärsidé.
Och samtidigt, medan vi fyller våra sinnen med dessa oidentifierade flygande fantasier, pågår en av vår tids värsta katastrofer i Gaza. Där finns inga tvivel, inga vaga antydningar: hus, skolor och
sjukhus bombas, människor mördas, barn begravs under ruinerna. Ett folkmord inför öppen ridå. Men vi, i våra nordiska vardagsrum, får istället berättelser om prickar på radarskärmar och i samma veva angrips Global Sumud Flotilla och hundratals modiga internationalister förs till israeliska fängelser fast det är Israel som bryter mot internationell rätt. Det är nästan som att drönarhistorierna fungerar som distraktion. De hjälper oss att stirra upp mot molnen så att vi slipper se ner mot marken, där verkliga kroppar ligger.
Drönaren själv är bara en symbol. Den verkliga drönaren är propagandaapparaten: ett envist
brummande ljud som säger ”var rädd, Ryssland är nära, lita på Nato, köp fler vapen, acceptera fler militärövningar.” Det är en melodi som spelar i bakgrunden varje gång vi öppnar en tidning, lyssnar på radio eller slår på TV:n. Och visst, man kan köpa ris och makrill för att känna sig trygg. Men kanske borde vi bunkra något annat också: skepticism, kritiskt tänkande och en dos civilkurage. Det är det enda som verkligen kan skydda oss, inte från drönare i luften, utan från den krigshysteri som nu håller på att ta över vårt samhälle. Så nästa gång medier basunerar ut ”Drönare i sikte!” ska jag gå ut på gården igen och om jag ser en skata på himlen, då lovar jag att inte tänka ”ryssen kommer”. Jag kanske istället säger: ”propagandan flyger!”, för det är i alla fall sant.