Ledningen kunde lugnt och sakligt rett ut anklagelserna och tillsammans med Delgado förtydligat vari hennes fel låg för att därefter gemensamt gå till storms mot högerns hyckleri och deras stöd till det utrotningskrig som pågår dag och natt i Palestina. Det skulle enat partiet och tydligt visat att antirasism och internationell solidaritet är bärande balkar i vår politik och vårt engagemang.
Kommentar|Lars Henriksson
I lördags beslutade Vänsterpartiets styrelse att frånta riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas alla uppdrag och utesluta henne från riksdagsgruppen. Bakgrunden är välkänd, hennes delning av ett inlägg som kritiserade en antisemitisk teckning, en delning som hon snabbt raderade när hon fick kritik och såg sammanhanget. När hon sedan ombads att ta paus av V-ledningen gjorde hon precis som hon blev tillsagd. Ledningen gick ändå vidare och krävde att hon skulle avsäga sig sin riksdagsplats vilket hon vägrade.
Det är ingen tvekan om att Delgados delning av kommentaren till teckningen var ett misstag. Hon borde ha insett att den skulle kunna tolkas som antisemitisk och att hennes delning skulle vantolkas och användas med full kraft av dem som stödjer Israels folkmordspolitik och alla andra som vill Vänsterpartiet och Palestinarörelsen illa.
Högern i Sverige och internationellt bedriver en hetsjakt på alla protester mot den israeliska regeringens krig och förtryck. I den kampanjen jämställs ofta kritik mot Israel med antisemitism för att dra blickarna från Palestina och slippa tala om sitt eget stöd åt folkmordet. Det äldsta tricket i boken när det gäller att blanda bort korten: Ta fast tjuven. Detta har inte minst drabbat medlemmar i Vänsterpartiet som varit aktiva i Palestinarörelsen.
Dessvärre har de nått viss framgång. Ledande vänsterpartister har gått i fällan och givit högern rätt i sina lögnaktiga påståenden och tvingat Vänsterpartiet på defensiven. På samma sätt som när ett antal medlemmar i fjol drevs ut efter drev i media kommer högern naturligtvis inte att nöja sig med att Delgado nu offras. Det blir i propagandan ett bevis på att V har “problem med antisemitism”, en lögn som när den sägs tillräckligt många gånger riskerar att kleta fast på partiet – i synnerhet när den bekräftas av V-ledningens agerande.
Den borgerliga taktiken riskerar nu att bli dubbelt framgångsrik. Dels får högern möjlighet att slippa diskutera sitt medansvar till Israels statsterrorism, dels uppfattas Vänsterpartiet som undfallande av stora delar av Palestinarörelsen och många egna medlemmar, både partiet och rörelsen försvagas.
Det hade gått att göra på ett annat sätt. Ledningen kunde lugnt och sakligt rett ut anklagelserna och tillsammans med Delgado förtydligat vari hennes fel låg för att därefter gemensamt gå till storms mot högerns hyckleri och deras stöd till det utrotningskrig som pågår dag och natt i Palestina. Det skulle enat partiet och tydligt visat att antirasism och internationell solidaritet är bärande balkar i vår politik och vårt engagemang.
Istället sker nu precis det högern vill: V-ledningen lockas in i högerns diskussion om att det är våra medlemmar som är problemet och partiet drabbas av uppslitande interna strider.
Ett vanligt argument för partiledningens agerande är att partiet och inte individerna är det viktiga. Men partiet består av individer och om vi inte gemensamt både kritiserar och försvarar varandra kommer ängslighet och passivitet att prägla organisationen.
I det program vi antog i fjol står: ”Att bygga och stötta självständiga och demokratiska folkrörelser är därför en grundpelare i vår politiska strategi. Det är styrkan i rörelserna som avgör vad som är politiskt möjligt i samhället.” Ett parti som byggs med den ledstjärnan kräver aktiva medlemmar som förmår ta egna initiativ, inom partiet och tillsammans med andra, inte ängsliga kuggar i ett toppstyrt valmaskineri.
Inför det tyska valet 2024 var vänsterpartiet Die LINKE uträknat. Istället chockades de flesta kommentatorer genom ett rekordresultat. Orsaken var varken listiga paroller, snygga affischer eller inhyrda reklamexperter utan att partiets valrörelse kom att byggas underifrån, genom lokala initiativ nästan okontrollerat av den centrala kampanjledningen. ”Politik i första person” som Thies Gleiss, styrelsemedlem i Die Linke, uttryckt det.
Genom helgens beslut har partistyrelsen bäddat för att nästa kongress inte blir den välbehövliga kraftsamling inför valet där vi kan diskutera hur vi bygger en sådan underifrånkampanj, utan en bitter fejd där hela partiet förlorar. Debatten är nu hård och tonläget högt och hjälps inte direkt upp av att partiorföranden vägrar att se de många reaktionerna på beslutet om Delgado som politisk kritik utan att det handlar om personer som “vill stötta en människa i kris.”
Risken är att en sådan attityd gör att många blir bittra och lämnar eller ger upp.
Men det är fortfarande möjligt att vända utvecklingen. Det kommer inte att ske genom att ledningen använder sin organisatoriska makt och beordrar medlemmarna att sitta still i båten utan genom en öppen och försonande diskussion. Makten att öppna för detta ligger hos partistyrelsen. Men då krävs att de tar ett steg bakåt och öppnar en dialog, både med de många kritiker som nu blir allt bittrare och med Lorena Delgado själv. Annars är ingen försoning möjlig. Det sitter säkert långt inne, både för styrelsen och för många av dem som nu är upprörda, men ett parti som vill bygga sig själv som en folkrörelse skulle stärkas och vinna i respekt om det visade sig kunna lösa den här i grunden onödiga konflikten.