Tesfaye Woubshet Ayele, doktorand i Engelsk litteratur vid Stockholms Universitet och en ledande figur i studentrörelsen för Palestina, blev av med sin handledare på grund av sitt engagemang och sina åsikter. Under ett förhör ville handledaren bla veta om han stöttar en tvåstatslösning eller “förgörelsen av Israel som stat”.
– Jag var chockad av frågan. Jag frågar om det är de enda alternativen du ger mig? säger Tesfaye.
Fokus|Lova Marcusdotter
10 februari 2025 är Tesfaye Woubshet Ayele på väg tillbaka till Stockholms universitet efter att ha blivit gripen och bortkörd från universitetsområdet. Tesfaye är doktorand i Engelsk litteratur vid SU och en ledande figur i studentrörelsen för Palestina.
Varje måndag sedan folkmordets början har studenter samlats klockan 12:00 för en timmes lång walkout där kravet är att Stockholms Universitet ska avsluta alla samarbeten med israeliska Universitet medskyldiga till folkmordet i Gaza och delaktiga i upprätthållandet av en apartheidstat. Dessa protester har bemötts av en likgiltig universitetsledning, eskalerande polisnärvaro och polisvåld. Detta trots att det är studenternas demokratiska rätt att utöva sin demonstrations- och yttrandefrihet vid sitt lärosäte.
Februari 2025 var en månad där studentrörelsen eskalerade motståndet mot ledningen. Återkommande demonstrationer riktade mot den nytillträdde rektorn Hans Adolfsson och skadegörelse mot Bloms hus, rektors byggnad vid SU, präglade årets första månader. Denna måndag var en dag där polisvåldet eskalerade särskilt och slutade i att ambulans fick tas till universitetet efter att en demonstrant skadats av polisen. Tesfaye och några andra studenter blev gripna och bortkörda från universitetsområdet.
Tesfaye berättar hur han skyndade tillbaka till universitetet efter gripandet då han blivit kallad till ett möte med sin handledare Stefan Helgesson, vicerektor vid humanistiska fakulteten och ledamot av universitetsstyrelsen. Redan vid mötets början beskriver han hur stämningen är tryckt och hur han begär att mötet ska protokollföras. I Tesfayes återberättelser och i protokollet framkommer det att syftet med mötet är att kartlägga Tesfayes åsikter. Stefan framhåller att han överväger att avsluta sitt handledarskap, och det slutgiltiga beslutet hänger på hur Tesfaye besvarar hans frågor.
“Han frågar mig, jag vill veta om du accepterar skadegörelsen av Blom hus, som han menar är en attack på universitetet som en institution. Han säger att om jag stöttar eller accepterar skadegörelsen så kan han inte fortsätta som handledare.”
Men det är inte bara i denna fråga Stefan vill veta vart Tesfaye står, han fortsätter med att fråga om han stöttar en tvåstatslösning eller “förgörelsen av Israel som stat”.
“Jag var chockad av frågan. Jag frågar om det är de enda alternativen du ger mig? Och vad menar du med förgörelsen av Israel, menar du Israel som en judisk apartheid stat? […] Jag svarar honom att det är inte min plats, eller din, att vara någon slags slutgiltig skiljedomare i Israel-Palestina-frågan. För vi är båda inte därifrån. Jag sa till honom att min största oro är att bekämpa folkmord, bekämpa ockupation. Och jag kommer att lämna beslutet om den ena eller andra lösningen till de människor som är därifrån.”
Mötet fortgår, och Tesfaye beskriver att han ifrågasätter om Stefan ställer samma frågor till alla studenter han handleder, vare sig de stöttar skadegörelsen av Bloms hus eller vad deras ställning i Israel-Palestina frågan är. Svaret är nej,
“Han säger, jag frågar dig för du är en del av de grupperna som vi misstänker har genomfört skadegörelsen, med andra ord är du delaktig i grupper aktiva i Palestina Solidaritet.”
Ett tag efter mötet får Tesfaye beskedet att Stefan avsäger sig uppdraget som handledare. Efter att ha kontaktat personer i institutionens styrelse, studentkåren och fackförbundet blir det tydligt att ingen kan förändra eller påverka beslutet.
Maktbalansen vid universiteten är tydlig, studenternas röster är inte värda att lyssna på och ledarna är inte heller rädda för att rakt ut tysta dem. Repressionerna mot Tesfaye på grund av hans aktivitet i Palestinarörelsen är inte ett isolerat fall, flera anställda och studenter har mött liknande krav och många beskriver hur de inte vågar engagera sig av rädsla för att förlora jobb eller finansiering. De personliga konsekvenser Tesfaye fått utstå väcker frågor om akademisk frihet och politisk lojalitet hos universiteten.
I hela samhället ser vi det hända, verkar du inte för den västerländska agendan, det vill säga den politiska och moraliska världsbild som domineras av vita västnationers intressen, är risken för både social och ekonomisk repression hög.
Både Stockholms Universitet och Stefan Helgesson har avböjt att kommentera ärendet.