De stod bakom podiet — USA:s president flankerad av Israels premiärminister (en krigsförbrytare) — och presenterade en plan i tjugoen punkter. Kamerorna fångade ögonblicket; orden var polerade, teatrala, brådskande.
Kommentar|Dror Feiler
Några timmar tidigare hade marken berättat en annan historia. Femtio kroppar — hjälpsökande, sjukhuspersonal, journalister — räknades efter IDF:s attacker i Gaza. Ytterligare 184 bar sår som nya kartor över sina kroppar. (Jackie Khoury, Haaretz, 29.9.)
Kvällen innan det iscensatta hoppet, när en ledare förklarade att han ”just nu arbetar med presidentens team”, löd summan: 77 döda, 379 sårade. Namn olästa, familjer sönderslagna.
En dag efter ett FN-tal där siffror blev till skryt — ”mindre än en till två”, sade han, som om kvoter kunde rymma mänsklig ruin — återvände rapporterna: 74 dödade i beskjutning; 17 av dem, och 89 av de sårade, var människor som hade kommit för mat, för hjälp; ytterligare 14 dog på den trånga marknaden i Nuseirat, där liv och död inte hade något avstånd; 60 sårade i trängseln.
Sjukhusen fortsatte ta emot de levande och de döda: 95 kroppar till avdelningarna, 175 sårade — bland dem 20 som hade sökt hjälp. En annan dag: 75 fler döda, 304 fler sårade.
Gazaministeriet för hälsa räknar inte bara kulor utan även hunger: fem dödade när de sökte hjälp, fyra döda av undernäring. Sedan den 7 oktober 2023 har antalet palestinier som dött av svält nått 440 — 147 av dem barn — små kroppar tagna av ett långsamt våld.
Förra lördagen krävde attackerna 79 liv, däribland anhöriga till Shebasjukhusets direktör, Dr. Mohammad Abu Salmiya — en påminnelse om att sorgen löper genom varje sjukhuskorridor och varje hem.
Och medan världen väntar på ett svar från Hamas — och diplomater byter planer och tidtabeller — fortsätter jorden att räkna på det enda språk den känner: blod och ben. Gisslan ruttnar i tunnlar. Listorna över döda sväller: 66 000 döda sedan krigets början; mer än 168 000 sårade. Siffror blir berg; berg av människor blir vädret på denna plats — en ständig storm.
Sjukhusen töms på mediciner och el. Vårdpersonal går under under omöjliga bördor. Familjer ligger fortfarande fastklämda under ruiner. Civila rör sig genom spillrorna som hjordar utan betesmarker — kvinnor och barn går med nävar av tillhörigheter, hemlösa på sina egna kartor.
Detta är en verklighet som inte kan förhandlas bort med planer eller presskonferenser. Det är en moralisk reva som kräver ett omedelbart svar. Inte villkorat, inte uppskjutet. För mänsklighetens skull — för de sista, små skydd som skiljer liv från utplåning — måste detta krig upphöra nu.