De senaste veckorna har det publicerats många oroande nyheter om människor som till synes utan anledning ska utvisas från Sverige.Några av dem är stenhuggaren Ismat, inredningshantverkaren Khalil och vårdbiträdet Dure. De har jobb, de kan svenska, de har inte begått några brott – varför ska de ändå kastas ut?
Här följer Del 2 i Slutdaltat – artikelserien om den svenska utvisningspolitiken.
Fokus|Karin Fridell Anter
Svaret finns i lagreglerna om så kallat spårbyte. En del av de asylsökande som fått nej har tidigare i stället kunnat få uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, om de haft ett godkänt jobb och motsvarat en del andra krav. Men den 1 april ändrades den lagen – och detta med retroaktiv verkan. Spårbyte blev omöjligt, och de som redan gjort spårbyte får nej nästa gång de söker om förlängt uppehållstillstånd. Lagändringen uppskattas drabba 4900 personer – kanske ännu flera om alla familjemedlemmar räknas in.
Spårbyteslagen är inte den enda som ändrats så att människor utvisas trots att de gjort allting rätt. Regeringen har beslutat om ett lönegolv för arbetskraftsinvandring som innebär att den anställde ska ha minst 80 procent av medianlönen. I dagsläget är det 28 480 kronor. Regeringen har även meddelat att man vill höja lönegolvet till 100 procent av medianlönen, alltså 35 600 kronor. Lagen gäller även för dem som redan lever och arbetar i Sverige. Det betyder att tusentals invandrade arbetare kommer att utvisas för att de har för låg lån. En lön som är enligt kollektivavtal, och lika hög (eller låg) som deras svenskfödda arbetskamrater har – men för invandrare anses den inte räcka till.
Andra nya lagändringar innebär att familjer splittras. Barn till asyl- eller arbetskraftsinvandrare kastas ut ur Sverige när de blir vuxna och inte längre räknas ingå i föräldrarnas kärnfamilj. 18-åringar som vuxit upp i Sverige utvisas ensamma till det land deras föräldrar flyttat eller flytt från, och där de kanske inte känner någon. Även yngre barn utvisas, även om de har föräldrar i Sverige.
Hur förklarar då regeringen dessa åtgärder? Migrationsminister Johan Forssell säger att de allra flesta människor som har invandrat till Sverige gör rätt för sig och bidrar varje dag till vårt land. ”Sverige är ett fantastiskt land. Här kan man bygga sig en framtid om man är skötsam, om man arbetar och om man anstränger sig”.
Något mera lögnaktigt är svårt att hitta. De människor som nu kastas ut har fasta anställningar och har satsat på en framtid i Sverige. De har bott i Sverige i många år, de har familj, egen bostad, vänner och arbetskamrater. Som vem som helst. Men de ska utvisas enbart för att de inte är födda i Sverige. Johan Forssell motiverar lagändringen med att den lett till att människor har utnyttjats på arbetsmarknaden. Menar han på fullt allvar att en familj med två små barn skyddas från utnyttjande genom att pappan fråntas sitt fasta jobb och de tvingas lämna sitt hem i Sverige och leva som förföljda regimmotståndare i mullornas Iran?
Dessa rasistiska lagändringar kom nog som en överraskning för många, men när de väl är beslutade har de mötts av en mängd protester. Inte bara från människorättsorganisationer som protesterar mot det uppenbart omänskliga utan också från arbetsgivare och arbetskamrater till dem som drabbas. Näringslivets organisationer och Sveriges kommuner och regioner (SKR) har reagerat mot lönegolvet med hänvisning till att deras kompetensförsörjning hotas. En mängd företag protesterar mot utvisningen av personer som de är beroende av och har satsat på. Det fackliga institutet Katalys pekar på det ekonomiskt vansinniga i att utvisa människor som Sverige har investerat i genom utbildning och som nu jobbar och betalar skatt. SULF varnar för att utländska forskare inte längre ska välja Sverige när de och deras familjer inte kan garanteras permanenta uppehållstillstånd.
Kanske kan man i denna fråga se en liten spricka i den invandrarfientliga mur som hitintills har upprätthållits av Tidölaget och socialdemokraterna i skrämmande enighet. Ungdoms- och studentorganisationer knutna till Liberalerna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har gemensamt protesterat mot spårbyteslagen och Hudiksvall har gruppledarna för sex partier krävt en migrationspolitik som tar hänsyn till kommunala behov av arbetskraft.
I tidningen Arbetet ställer undersköterskan Sonja Höök den mycket berättiga frågan: Vad hände med solidariteten, LO? Det är på tiden att denna fråga ställs. Men det är samtidigt farligt om solidariteten bara ska gälla dem som har lyckats. Många flyktingar har aldrig fått chansen till ett fast jobb. Andra har misslyckats med jobb eller studier eftersom de mått psykiskt dåligt efter svåra upplevelser i hemlandet, under flykten och under den påfrestande asylprocessen i Sverige. Ytterligare andra blev redan från början nekade asyl och hänvisade till en tillvaro i skuggsamhället. Även de har mänskliga rättigheter.
Solidaritet handlar inte om att bedöma hur lönsamma människor är. Idag, när Jimmie Åkesson öppet ifrågasätter hela idén om asylrätt, är detta extra viktigt att komma ihåg: Den som behöver skydd ska få den rätten oavsett hur”duktig” hen är. Vår solidaritet måste bygga på människovärde och inte på lönsamhet.
På bilden: Khalil har haft fast tjänst i sex år men kommer att utvisas till Afghanistan.
Foto: Gnistor & Ljus.
Första inlägget i serien:
Slutdaltat: en serie om den så kallade invandringspolitiken – Internationalen