I maj är det 50 år sedan den salvadoranske poeten och revolutionären Roque Dalton mördades.
Hans skapelser inger känslan av att han fortfarande lever och andas genom sina orimmade verser, skriver Alex Fuentes, som minns en författare vars liv och verk växer i betydelse både i El Salvador, Latinamerika och globalt.
Kulturen|Alex Fuentes
Vid Centralamerikas Stillahavskust är ”Pulgarcito” (Tom Tumme, som El Salvador vanligtvis också kallas) det minsta landet och det mest tätbefolkade i regionen. En pojke, en framtida poet föddes i ”Pulgarcito” den 14 maj 1935. Med åren skulle han utveckla en ovanlig och begåvad känslighet för det skrivna ordet. Han blev en känd poet, Roque Dalton hette han. Dalton var inte bara poet utan även essäist, berättare, journalist, dramatiker, intellektuell och revolutionär. Under flera årtionden koncentrerades i landet en stor rikedom och makt i händerna på ett fåtal som ägde det mesta som fanns att äga. De andra, majoriteten, erbjöds ofantlig misär, utbrett våld och avsaknaden av liberal demokrati. I utvecklingen av folkens historia uppstår alltid ”hit men inte längre” och som ett svar på den sociala misärens avsevärda utbredning uppstod 1980 flera gerillagrupper.
Den salvadoranska poeten Roque Dalton föddes och växte upp i den mest privilegierade delen av det salvadoranska samhället. Hans far, amerikanen Winnall Dalton, emigrerade till El Salvador. Genom faderns gestalt utvecklade sonen sina idéer om förtryck, identitet och förhållandet mellan de utestängda och de mäktiga. Fadern finansierade sonens utbildning vid de bästa katolska skolorna i huvudstaden San Salvador. Det var då som mannen som skulle gå till historien som en av de främsta representanterna för centralamerikansk litteratur började framträda. Men när Dalton anlände till Chile 1953 valde han att lämna katolicismen och studera juridik vid det då progressiva Universidad de Chile. Men det var framförallt marxism han lärde sig där, han inspirerades av andra studenter. Dalton fick Premio Centroamericano de Poesía 1956, 1958 och 1959 och Casa de las Américas 1969 för Tabernas y otros lugares (Taverner och andra platser).
Fram till 1979 hade landet präglats av militärkupper och uppgjorda val och just 1979 hade sandinisternas revolution besegrat Somozas 40 åriga diktatur, vilket oundvikligen kom att påverka det politiska livet i El Salvador. USA:s president Ronald Reagan intensifierade då fientligheterna i Nicaragua och Centralamerika genom en irreguljär armé, ”contras”, som betalades av CIA. Roque Dalton tog ställning och anslöt sig till det vänsterorienterade väpnade upproret genom att gå med i Folkets revolutionära armé – ERP -, en av de fem grupper som senare skulle bilda gerillarörelsen – FMLN. Roque Dalton lämnade denna värld den 10 maj 1975 vid en tidpunkt då ”Pulgarcito” började vandra vägen mot ett blodigt inbördeskrig.
Antingen överlever man eller så stupar man i inbördeskrig eller väpnade uppror. Den repressiva logiken i den etablerade ordningens, eller fiendearméers vapen leder inte sällan till ett dödligt slut. Paradoxen i Roque Daltons fall är att han dog bokstavligen mot sin egen vilja när han var 40 år gammal. Bakom sig lämnade han det skrivna ordet, sina dikter och sina drömmar.
Det är vackert att vara kommunist,
även om det orsakar mycket huvudvärk
(…)
Kommunismen kommer bland annat att vara
en aspirin i solens storlek.
I maj 2025 blir det 50 år sedan Roque Dalton ”försvann”. När hjärnaktiviteten upptas av militaristiska nojiga manier är det kulorna som för talan. Dalton kidnappades under flera veckor av ERP:s ledningsmedlemmar under anklagelserna att vara en infiltrerad spion och CIA-kollaboratör. Ordern att avrätta den upproriske poeten gavs av Joaquín Villalobos (före detta högt uppsatt officer i den salvadoranska gerillan och undertecknare av de efterföljande fredsavtalen med den dåvarande regeringen) och verkställdes av en underhuggare, ett pistolhuvud, vid namn Jorge Meléndes.
”Det var ett misstag från min ungdom”, skulle Villalobos cyniskt avslöja i en exklusiv intervju med den mexikanska tidningen Excélsior. ”Jag tror inte att ett mord ägde rum”, sa pistolhuvudet till en reporter. I samma intervju försökte han förklara mordet: ”Vi talar om en gerillasituation, där en politisk process ägde rum och där Roque Dalton dödades (…) Med mördare förstår jag att en person begår en handling mot en annan, jag vet inte varför, och här talar vi om en politisk process. Jag är inte Roque Daltons mördare, jag vill klargöra det. Jag är stolt över att ha deltagit i ERP-processen”.
Ett makabert uttalande som gränsar till det sinnessjuka. ”Ungdomligt misstag”, enligt den som beordrade mordet, och den andra är ”stolt” över att ha deltagit i ”rättegången” där han avrättade den revolutionära poeten. Själva platsen där Dalton sköts ihjäl är fortfarande något osäker; han lär ha skjutits till döds i ett oländigt område i den västra delen av landet känt som El Playón.
Castellanos Moya, professor vid University of Iowa (USA), har sagt:
– Han anklagades officiellt för att vara CIA-agent, vilket han redan hade förutspått skulle hända. Han berättar det i sin postuma roman Pobrecito poeta que era yo (Stackars lille poet som jag var). Dalton kidnappades 1964 i San Salvador av armén i en operation orkestrerad av CIA. Militären ville göra honom till dubbelagent. Harold Swanson, dåvarande chef för kontraspionage vid CIA:s kontor för västra halvklotet, reste från Washington till San Salvador för att personligen förhöra Dalton; han lyckades inte övertyga honom om att samarbeta och varnade honom för att han skulle bli förtalad som förrädare, men Dalton rymde från fängelset.
1977, två år efter att poeten mördades, erkände ERP-ledningen att det inte fanns några bevis för att Dalton hade varit en CIA-agent. I en ”självkritik” erkände organisationen att brottet motiverades av en tvist om gerillaorganisationens ledarskap. Även om ERP:s Villalobos senare erkände att det var ”ett misstag” att döda Dalton, envisades man med att anklaga den revolutionära poeten för att vara en odisciplinerad ”småborgerlig” intellektuell. ”Han levde ett bohemiskt liv, skrev poesi och älskade den kubanska revolutionen” (Dalton var knappast ensam om det senare, ungdomar i hela världen lovordade revolutionens seger på Kuba). Man förbluffas. Enligt pistolhuvudets egen utsago, var det Dalton som var ”huvudaktören vid sin egen död”.
I sitt verk använde poeten metaforer och symboler för att beskriva skeenden, förmedla idéer och känslor och skapa episka bilder som berikade hans skrivande. Dikter som återspeglar dessa egenskaper är till exempel “El Salvador será” (El Salvador kommer att bli); här förutspår han en bättre framtid för El Salvador, full av rättvisa och hopp, tack vare arbetarklassens och böndernas handlingar. ”Poemas clandestinos” (Underjordiska poem); skrivna under tiden då Dalton verkade under jorden, vilka återspeglar hans hängivenhet för den väpnade kampen och hans visionära revolution. ”Tabernas y otros lugares” (Taverner och andra platser); denna diktsamling visar upp en blandning av poesi och socialt ställningstagande, vilket kännetecknade Daltons livsåskådning.
Daltons litterära dygder låg i att förmedla ett kraftfullt och genuint underliggande budskap. Författarens gestalt börjar idag anta en nationell dimension i El Salvador, säger en av poetens söner. Roque Daltons alster fortsätter att läsas och det finns skäl till att han blir ihågkommen. ”När du får reda på att jag är död, säg inte mitt namn, för döden och vilan skulle stanna”, skrev Dalton själv. Emellertid fortsätter hans namn, utan vila, att uttalas 50 år efter hans död. Hans skapelser inger känslan av att han fortfarande lever och andas genom sina orimmade verser. Dalton var mycket tydlig, till sönerna sa han att det enda de skulle ärva av honom var hans hopp. År 1967 skrev Dalton en varningsfras: ”Sedan några år tillbaka har jag alltid haft för avsikt att skriva snabbt, som om jag visste att jag skulle bli mördad nästa dag”. Sammanfattningsvis är Roque Daltons poesi ett verktyg för att uttrycka en världsbild, hans inlevelse i kampen för rättvisa och hans hopp om en bättre framtid.
En annan koloss, känd för sin kraftfulla röst och texter som speglar den kubanska verkligheten, revolutionen och kärleken, är Silvio Rodríguez. Dennes skapelser är också en återspegling av hans sociala och politiska tillgivenhet. Låtar som ”Ojalá” (Hoppas att) och ”Sigo en pie” (Jag står kvar) uppskattas internationellt för texternas kraft och musikens skönhet. På 1960-talet uppstod en djup vänskap mellan den salvadoranske poeten och revolutionären och den kubanske sångaren och kompositören under Daltons vistelse på Kuba. Denna vänskap inspirerades delvis av Daltons unika karaktär, som sågs som en mytisk gåtfullhet. Roque Daltons minne har hedrats av Silvio Rodríguez med den vackra och på samma gång sorgliga sången Unicornio azul (Blå enhörning). Förutom att vara en magnifik poet var Dalton en sann revolutionär, ett ställningstagande som kostade honom livet, när han var en underjordisk gerillaman, sade Silvio Rodríguez 1982 och så var det där i El Salvadors berg, berättar Rodríguez. Vandrande med de ödmjukas modiga trupper, travade en blå enhörning med ett horn. Därav namnet på låten ”Unicornio azul”.
Min blå enhörning försvann igår
Jag lät den beta och den försvann
All information
Kommer jag att betala bra
Blommorna den lämnade efter sig
har inte velat prata med mig
Författaren Castellanos Moya, författare till El asco (Avskyn), säger att enligt de brev han hittade från poeten, gick Dalton i hemlighet in i El Salvador i början av december 1973, med sitt ansikte förändrat genom en operation utförd av samma läkare som förändrade Che Guevaras ansikte när det begav sig. Dalton irriterade människor eftersom han inte gav efter. Han hade en humor som han lät falla in i dikten som en sten i en djup brunn, enligt Moya. Den berömde författaren Mario Benedetti skriver i prologen till sin antologi: «Los herejes siempre son molestos” (Kättare är alltid irriterande). Det sägs att Dalton alltid var en kättare, först inom det stalinistiska partiet och senare inom gerillan. I en artikel minns författaren Julio Cortázar (som slog igenom på 1960-talet) hur Roque Dalton en kväll i Havanna, Kuba, argumenterade med Fidel Castro om användningen av en kulspruta: ”Det var imponerande hur de skickade runt den imaginära kulsprutan mitt i diskussionens hetta”.
Dalton brukade säga att El Salvador, landet som idag styrs med järnhand av den populistiska konservativa Nayib Bukele, är ”ett av de länder i Amerika där de fattiga är fattigast”. Det var kanske därför som han med social patos i framsätet tyckte att livet och litteraturen var oskiljaktiga. Roque Daltons arbete, hans liv och hans mord fångades i dokumentärfilmen ¡Roque Dalton, fusilemos la noche! (Roque Dalton, låt oss avrätta natten!) av den österrikiska filmregissören Tina Leisch. Leischs dokumentär avslöjar ett säreget poetiskt, berättande, essäistiskt och journalistiskt verk. Hon beskriver det som ”en explosion av gnistor mellan politisk utopi och entusiasm, mellan revolutionär övertygelse och en besatthet av kätterier”. Femtio år har gått sedan mordet på den revolutionära poeten; mördarna sköt antipoesi.