Väldiga och växande protester pågår i Turkiet efter fängslandet av Ekrem Imamoglu, Istanbuls populäre borgmästare och stark rival till president Recip Tayyip Erdogan inför nästa presidentval. Imamoglu har formellt åtalats för korruption och minst 1 133 personer har frihetsberövats sedan han greps.
Uraz Aydin, redaktör för Yeniyol, tidskriften för Fjärde internationalens turkiska sektion intervjuas här av Antoine Larrache från Fjärde Internationalens franskspråkiga tidskrift Inprecor om vad protesterna kan komma att innebära.
Utrikes|Antoine Larache, Inprecor
Kan du berätta om gripandet av Istanbuls borgmästare?
—På morgonen den 19 mars greps Ekrem Imamoğlu, Istanbuls borgmästare, tillsammans med ett hundratal andra anställda, anklagade för ”korruption” och ”samröre med terrorism”. Dagen innan hade hans universitetsexamen (som han tog för 30 år sedan) godtyckligt ogiltigförklarats, med det uppenbara syftet att förhindra hans kandidatur i nästa presidentval. Ekrem Imamoğlu, som två gånger vunnit kommunalvalet i Istanbul – 2019 och 2024 – som kandidat för CHP (Republikanska folkpartiet, sekulär center-vänster), har med tiden etablerat sig som Erdogans huvudmotståndare.
—Den 23 mars skulle CHP hålla sitt ”förval” för att besluta om sin kandidat till nästa valomgång, som normalt är planerad till 2028 men som troligen kommer att äga rum tidigare, så att Erdogan kan ställa upp en sista gång. Såvida det inte sker en grundlagsändring, vilket också diskuteras. Syftet med denna operation är därför mycket tydligt: att göra den främsta oppositionskandidaten ovalbar, kriminalisera hans förvaltning av Istanbuls borgmästarskap och kanske till och med utse en administratör i stället för den valda borgmästaren, vilket har hänt i flera år i kommunerna i Kurdistan i sydvästra Turkiet.
Kan du beskriva mobiliseringen efter detta?
—Idag är det den tredje dagen av mobiliseringar. Varje dag kallar CHP till möten framför stadshuset i Istanbul. Tiotusentals människor deltar. Förutom CHP:s medlemmar och anhängare mobiliserar naturligtvis alla delar av oppositionen, inklusive den radikala vänstern, mot det som har kommit att kallas ”kuppen den 19 mars”.
Det är värt att komma ihåg att landet har levt i en atmosfär av permanent förtryck sedan Gezi-revolten 2013. Slutet på förhandlingarna med den kurdiska rörelsen, remilitariseringen av den kurdiska frågan och återupptagandet av kriget, statskuppsförsöket som genomfördes av Erdogans tidigare allierade och det undantagstillstånd som infördes i dess kölvatten, strejkförbudet och förtrycket av feminist- och hbtqi-rörelserna är de viktigaste milstolparna i utvecklingen av en auktoritär regim som är kopplad till uppbyggnaden av en enväldig regim ledd av Erdogan. Vi befinner oss därför i ett land där mobiliseringar är sällsynta, där reflexen att protestera på gatan har blivit ganska ovanlig och riskfylld för vanliga medborgare. Men trots detta och trots förbudet mot demonstrationer i Istanbul förekommer det stora mobiliseringar och framförallt en protestanda som kan kännas på gatorna, på arbetsplatserna, i kollektivtrafiken och så vidare.
Den andra kvällen gick medborgarna ut för att protestera, i många delar av Istanbul och dussintals andra städer, med huvudparollerna ”Regeringen avgår!”, ”Ner med AKP-diktaturen!”, ”Ingen individuell frigörelse! Alla tillsammans eller ingen av oss”.
Vilken är omfattningen av mobiliseringen bland ungdomar?
—Det viktigaste och mest överraskande inslaget är just mobiliseringen av universitetsstudenter. Universiteten har avpolitiserats i åratal, radikala vänsterrörelser är svaga och deras handlingskraft har minskat drastiskt. Den nuvarande generationen studenter, som förmodligen har vuxit upp med historier om Gezi-revolten berättade av sina föräldrar, har nästan ingen erfarenhet av att organisera och mobilisera. Detta gäller även unga revolutionära aktivister, som inte ens har haft möjlighet att ”göra sitt jobb” på universiteten.
Men trots detta, genom en ”elektrisk stöt” som Rosa Luxemburg brukade säga, håller en spontan radikalism på att vakna upp på universiteten. Det finns naturligtvis många socioekonomiska (objektiva) och kulturella-ideologiska (subjektiva) faktorer som samverkar för att skapa denna mobilisering. Det får vi fundera över senare. Men det faktum att i ett land som blir allt fattigare, där det är svårt att hitta arbete, som inte erbjuder något ”löfte om lycka” till unga människor, där studieår nästan inte betyder någonting på arbetsmarknaden, där ett examensbevis kan annulleras med en enkel statlig påtryckning på universitetet, är också en faktor som förmodligen har bidragit till att uppnå denna omskakning, i en ungdomssektor som var mer eller mindre förberedd för det.
Vilken inverkan har denna studentradikalisering på protesterna?
— Jag tror att den skakar om saker och ting och tvingar CHP att bryta sig ur sina förutbestämda mönster för opposition. Som jag sa har CHP:s ordförande Özgür Özel kallat till en demonstration utanför stadshuset i Istanbul. Men inga seriösa förberedelser hade gjorts för att ta emot tiotusentals människor. Huvudsyftet var att uppmana medborgarna att rösta i förvalet den 23 mars och på så sätt visa Imamoğlus legitimitet mot regimen, men också att fortsätta ”kampen” på rättslig nivå, genom att överklaga osv.
Mot bakgrund av detta var de slagord som framfördes mest av ungdomar (som utgjorde majoriteten av demonstrationerna framför borgmästarens kontor) ”befrielsen sker på gatorna, inte i valurnorna” eller ”motståndet sker på gatorna, inte i valurnorna”. Inför dessa påtryckningar från ungdomar, som vid flera tillfällen lyckades bryta ner polisens avspärrningar framför universiteten, som i Ankara marscherade i massor till ODTÜ-universitetet och drabbade samman med kravallpolisen, som tvingade polisen att skicka kravallfordon till universiteten (särskilt i Izmir), som vägrade att skingras i slutet av CHP:s officiella möten och ville marschera till Taksim (den historiska symboliska platsen för motstånd sedan massakern den 1 maj 1977 i Gezi-upproret), var CHP:s ledning tvungen att ge efter. Özgür Özel uppmanade folket att ”storma torgen”. ”Om hinder sätts upp framför oss på grundval av en order som strider mot lagen, störta dem utan att skada polisen”, tillade han. Vilket är ganska exceptionellt.
Hur kan vi koppla den här situationen till vad som händer i Kurdistan, till ”fredsprocessen”?
— Det är en mycket motsägelsefull process, men en process som vi redan har upplevt. Låt oss inte glömma att det under Gezi-upproret 2013, när västra delen av landet stod i lågor, pågick förhandlingar med Abdullah Öcalan, ledare för PKK. Och även om den radikala oppositionen mot regimen vanligtvis kom från de kurdiska regionerna, eller från den kurdiska rörelsen, är deras deltagande naturligtvis mer begränsat den här gången. Vi såg dock att dessa två processer hade sammanstrålat i Selahattin Demirtaş kandidatur för det vänsterorienterade prokurdiska HDP-partiet i valet 2015.
I dag, när det återigen pågår en process av ”fred” enligt kurderna, av ”avväpning” enligt regimen (en aspekt av detta kan också ses i de avtal som har ingåtts mellan Rojava och den nya syriska regimen), genomför den turkiska staten en kampanj av våldsamt förtryck mot den sekulära borgerliga oppositionen, journalister … men också mot delar av den kurdiska rörelsen. För kurdernas del vill regimen visa sin egen sociala och väljarmässiga bas att den fortfarande har sin järnhand inom räckhåll och att det inte är fråga om förhandlingar utan om att ”sätta stopp för terrorismen”. När det gäller fängslandet av Imamoglu och andra CHP-borgmästare, där en av anklagelserna är korruption, är den andra kopplingen till eller stöd för terrorism, eftersom CHP hade ingått en informell allians med det kurdiska rörelsepartiet i 2024 års kommunalval under namnet ”urban konsensus”.
Ett annat överraskande faktum är att alla demonstrationer och sammankomster i Istanbul har förbjudits med undantag för Newroz, en festival som firar vårens ankomst i Mellanöstern och Kaukasus, men som har fått politisk-nationell betydelse för den kurdiska rörelsen under flera decennier. Man skulle alltså kunna säga att Erdogans regim försöker ta ytterligare ett avgörande steg i uppbyggnaden av sin regim, att förstärka sin nyfascistiska karaktär genom att kuva både den sekulära borgerliga oppositionen som företräds av CHP/Imamoglu och den kurdiska rörelsen.
När det gäller den förra genom att kriminalisera den, fängsla dess företrädare, kanske tvinga den att byta ledning och kandidat och slutligen förstöra all legitimitet inför valet. När det gäller den kurdiska rörelsen kommer regimen förmodligen att försöka ”avradikalisera” den och göra den till en allierad på nationell och regional nivå (Syrien, Irak) i hopp om att rörelsen i utbyte mot några vinster ska överge sin kamp för en demokratisering av hela landet och garantera en fredligare tillvaro med regimen. För närvarande har Dem-partiet (tidigare HDP) meddelat att det starkt motsätter sig denna ”civila kupp” mot Imamoglu och de andra valda representanterna och att det uppmanar oppositionen att protestera tillsammans vid Newroz-mötet den 23 mars.
Naturligtvis kan vi inte förutse resultatet av Erdogans tvådelade strategi, men som den italienske marxisten Antonio Gramsci en gång sa är det bara kampen som kan förutses.
Antoine Larrache är redaktör för Inprecor och medlem av Fjärde internationalen och en av många akademiker som avskedats för att ha undertecknat en petition till förmån för fred med det kurdiska folket, i samband med det undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket 2016.