Den borgerliga regeringen och SD presenterade i förra veckan ett försvarspaket om 300 miljarder fram till 2035. Exakt vad paketet innehåller är lite oklart, men det fokuserar på ”militära försvarsutgifter” och målet är att bygga upp försvarsutgifter till ”3,5 procent år 2030”.
Man har gjort ett stort nummer av att detta ska finansieras via lån, men utgifter är inte mer gratis bara för att man lånar till dem. Dessa utgifter kommer tränga undan andra prioriteringar var sig vi vill eller inte, även om lån till en början tillåter regeringen att göra två saker samtidigt. Planen är att ”största delen av finansieringen initialt sker via lån för att sedan successivt övergå till balans från år 2035”. Så frågan är inte om det beska pillret ska sväljas, utan när.
Kommentar|Patrik Olofsson
Det som skiljer den svenska regeringens satsning mot t ex den tyska regeringens tidigare annonserade upprustning är att den svenska upprustningen bara har fokus på militären, medan det tyska paketet – på uppemot 1 000 miljarder Euro (!) – till hälften innehåller stora satsningar på Tysklands infrastruktur och klimatomställning. Särskilt ska statens kontroll över järnvägen stärkas.
Att järnvägen är bra för klimatet; att gods- och persontrafik så långt det är möjligt styrs över från väg och flyg till räls, och att järnvägen har förutsättningar att vara ett billigt transportmedel för vanligt folk, är argument nog för en stark statlig, sammanhållen järnväg. Att en stark statlig, sammanhållen järnväg också är en stöttepelare i samhället i kristider är en bonus och ytterligare ett argument.
Den tyska järnvägen, liksom den svenska, lider av privatiseringar och bristande underhåll, även om man i Tyskland inte gått lika långt som i Sverige. Den tyska högern och De Gröna har länge drivit på för hårdare konkurrensutsättning (privatisering) av tyska järnvägen. Nu verkar det ha blivit annat ljud i skällan när man tittar på järnvägen utifrån ett försvars- och säkerhetsperspektiv.
Den analys man gör är att Tyskland, vid en kris-/krigssituation, i första hand inte kommer att bli angripet, men att man kommer bli ett transitland där mängder av materiel och människor ska transporteras fram och tillbaka. Av den anledningen blir även den politiska högern intresserad av en stark statlig järnväg. Man kan inte styra det man inte kontrollerar, som de gamla grekerna sa.
Man har inspirerats av den statliga ukrainska järnvägen – Ukrzaliznytsia – som visat sig spela en avgörande roll för att få det ukrainska försvaret och samhället att fungera under kriget. I krig är det oftast så att det är mer eller mindre omöjligt att transportera material och människor med flyg. Alternativet är väg eller järnväg, och järnvägen har den större kapaciteten. Ett godståg kan ersätta närmare 40 lastbilar.
Det är också tack vare den statliga järnvägen Ukraina lyckats få skördarna ner till exporthamnarna som t ex Odessa. Att den ukrainska kornboden ska kunna exportera spannmålen påverkar hela livsmedelsförsörjningen i hela världen, då Ukraina är en av världens största exportörer.
”Ukrainas järnvägsnät har alltid varit en källa till stolthet i den östeuropeiska nationen, även före kriget. Nu spelar den en nyckelroll för att upprätthålla krigsansträngningen och den har fått nästan kultstatus.”
CNN: Ukraine’s railways are still running after two years of war – here’s how
Världsbanken lovordar också den statliga järnvägen i Ukraina. Och det måste vara första gången i historien de genomlyst en statlig verksamhet i världen och inte rekommenderat privatisering.
Så nu hyllas den statliga ukrainska järnvägen, men det har inte alltid varit så. Före kriget 2022 fanns planer på att stycka upp den i tre olika delar och privatisera järnvägen. Och efter kriget, när behovet inte är akut av en sammanhållen statlig järnväg befarar många att privatiseringsplanerna åter kommer aktualiseras.
Skälet till att sälja ut statliga företag och statliga tillgångar efter kriget är att ”finansiera återuppbyggnaden”. Och vi vet ju hur det låtit, inte minst från USA; att Ukraina ska plundras på tillgångar efter kriget.
Även i Storbritannien pågår ett arbete att åter-nationalisera järnvägen. I Storbritannien är det inte främst försvarsargument som styr förstatligandet, utan mest ett folkligt missnöje. Man har mer än 30 års erfarenhet av privatiserad järnväg och det folkliga stödet för privata inslag i järnväg ligger inte på mer än drygt 10%. Den överväldigande majoriteten vill att staten ska driva all järnväg genom det statliga British Rail. Och frågar man de som själva är regelbundna tågresenärer är stödet för statlig drift än större.
Storbritannien har haft en ganska enkel form av privatisering där olika bolag drivit olika delar av British Rail som liknande ett franchiseupplägg. Den brittiska regeringen behöver bara vänta på att kontrakten går ut och inte förnya dem, för att sedan lämna över driften till statliga British Rail. De första privata kontrakten går ut i maj 2025.
I Sverige finns det än så länge ingen insikt om att återbörda järnvägen under en samlad statlig kontroll. Sverige har en väldigt privatiserad järnväg. ”Världens mest avreglerade järnväg” utropade Timbro för några år sedan. De om några borde ju veta. Sverige har varit så bra på att privatisera järnväg så vi exporterat det till utvecklingsländer som bistånd via SIDA. T ex hjälpte Sverige Zimbabwe att privatisera sin järnväg i början av 2000-talet. Det slutade i total katastrof, och järnvägen i Zimbabwe återförstatligades.
I november 2024 genomfördes Försvarets transportdagar – en tvådagarskonferen som skulle genomlysa ”uppbyggnaden av logistiklösningar i fred, kris och krig”.
”Konferensens talare var överens om de grundläggande frågorna rörande behovet av transporter och att det är nödvändigt att civila aktörer och Försvarsmakten samarbetar för att hitta fungerande logistiklösningar. Men när det kom till praktiskt genomförande blev det tydligt att mycket arbete återstår, däribland finansieringsfrågor.”
Det är kanske inte svårt att hitta privata aktörer som vill vara med, men det verkar stupa på det praktiska genomförandet och hur det ska finansieras. Även om det inte blir krig så måste transporter i hela Sverige fungera; det kan finnas behov att få fram varor, det kan vara folk som flyr till Sverige, det kan vara folk som måste fly från delar av Sverige… allt kräver en sammanhållen statlig järnväg.
I senaste totalförsvarspropositionen var det åtta och en halv sidor text om vikten av transporter och behovet av nyinvesteringar i infrastruktur. Det är bra. Men det nämndes inte med ett ord hur man tänkt finansiera det. Trafikverket säger att man noterat regeringens önskemål, men att man saknar pengarna.
Ytterligare ett tecken på att vi inte står så väl rustade inför kriser är att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap sitter och jobbar mycket med att sy ihop OPS – offentlig-privat samverkan. Mycket av det som tidigare var under statlig kontroll är nu privatiserat, eller som MSB konstaterar:
”Mycket av den samhällsviktiga verksamheten ägs och drivs av näringslivet. Det gäller på alla samhällsområden, såsom elförsörjning och telekommunikation, genomförande av transporter och hälso- och sjukvård.”
Kommer det vara möjligt att få de privata aktörerna att agera så som staten skulle önska i krissituation?
Vi kommer ihåg hur det var under pandemin och regionerna behövde personal från de privata vårdgivarna till sjukhusens intensivvårdsavdelningar. Dels var det inte gratis, utan regionerna fick hyra in personal från de privata för många miljarder. Dels hängde det också på hur mycket de privata vårdgivarna var villiga att släppa ifrån sig personal.Trots att den privata sjukvården har 76 000 anställda kunde t ex Region Stockholm bara få tillgång till runt hundra privatanställda – 143 som bäst, men många gånger bara något tiotal.
Under pandemin 2020 hade vi två parallella världar; på intensivvårdsavdelningarna låg nästan 6000 inlagda och svävade mellan liv och död och för personalen rådde krislägesavtal med 55 timmars arbetsvecka med arbetspass upp till 14 timmar långa. Å andra sidan – Inom den privata vården – var det ett uppsving för plastikkirurgi. Det var en ”zoom boom”, mycket videokonferenser som gjorde folk mer fokuserade på sitt utseende. Och med reserestriktionerna och inställda semesterplaner kunde de som hade en reskassa, de ekonomiska möjligheterna att efterfråga plastikkirurgi.
Pandemin visade paradoxen med en privatiserad samhällsfunktion som sjukvården; vi kämpade med nöd och näppe för att upprätthålla basal sjukvård och rädda liv, samtidigt som kosmetisk vård fungerade bättre än någonsin.
När pandemin kom gick det fort för Region Stockholm att teckna avtal om att hyra in personal med ett antal privata vårdbolag. För fort ansåg vissa och Regionen stämdes för otillåten direktupphandling. Rättstvisten drog ut i tre år och slutade med att Regionen tvingades böta. Men hur rimligt är det att i situationer av kris göra upphandlingar enligt konstens alla regler?
Det här blottlägger hur ineffektiva privatiserade samhällsfunktioner blir i krislägen. Det du inte kontrollerar kan du heller inte styra.På många sätt behöver vi en upprustning. Men en upprustning av samhällets förmåga att hantera andra kriser än rent militära. I dagsläget är det mer akut att rusta samhället mot klimatkrisen, nya flyktingkriser, en ny pandemi eller om handelskriget leder till problem med varuförsörjningen. Det råder ingen tvekan om att samhället behöver bli starkare. Nedskärningar och privatiseringar har gröpt ur samhällets förmåga att hantera utmaningar.
Just nu är det bara militären som har regeringens öra. Och de vill ha fler saker som smäller.
”Vapen har en central roll i Försvarsmaktens verksamhet”, basunerar ÖB ut på försvarets hemsida. Jo tack, vi har förstått det. Men ett land kan inte leva på pansarskott allenast.