Ska ingen större vänsterkraft tala om socialism? Ska inga partiledare
tala på Palestinademonstrationer? För många av oss tusentals som lämnat V de senaste åren, eller som aldrig var med, måste det finnas alternativ. Socialister ska inte behöva välja mellan V eller ingenting. Den politiska depressionen måste få ett slut. Här dyker alltså Framtidens Vänster upp på scenen, och detta ger mig hopp, skriver Ståle Holgersen, lektor i kulturgeografi och författare till boken ”Krisernas tid: ekologi och ekonomi under kapitalismen”, som gått med i Framtidens Vänster.
Opinion|Ståle Holgersen
Framtidens Vänster lanserades den 5 december 2025, och jag gick med samma dag. Om detta kommer att bli en framgångssaga kan ingen veta; ingen av oss kan se in i framtiden. Men vi vet att det aldrig är enkelt att bygga ett nytt parti från grunden. Trots detta finns det, givet dagens politiska läge, goda skäl att ge Framtidens Vänster en chans. Jag tror att partiet kan vara nyckeln till en bättre vänster i Sverige.
Här följer några reflektioner, som börjar deprimerande, men slutar optimistiskt. En bättre vänster är möjlig.
Vi börjar på botten: den svenska vänstern är i dag otrolig svag. Något måste hända. Knappt något land i Västeuropa har just nu en svagare vänster. Detta betyder inte nödvändigtvis att det måste etableras ett nytt parti, men det kan betyda det. Oavsett: vi kan inte låtsas som att läget är nästan normalt, eller att om bara Tidö ersätts av en V–MP–S–C-regering skulle våra problem vara lösta. Problemen sitter långt djupare. Bland annat behöver den svenska vänstern hitta ny energi för att komma ut ur denna djupa politiska depressionen.
Både Danmark och Norge har haft två partier till vänster om socialdemokraterna — och hela vänstern gynnas av detta. Sverige är inte unikt, även om många svenskar gärna tror det. Två partier till vänster skulle även här stärka hela vänsterblocket. Framförallt har den senaste utvecklingen inom V förändrat förutsättningarna för ett sådant landskap. Inom V är många kritiska till att partiet kompromissar så mycket långt innan man ens är nära någon maktposition. Jag har den största respekt för alla som försöker rädda socialismen i partiet. Men vad jag kan se – om jag ska vara ärlig och lite cynisk – har ledningen ett relativt starkt stöd i partiet, och verkar ha placerat så många lojala partister på rätt platser att även radikala kongressbeslut knappast skulle göra någon större skillnad.
Vänsterpartiet är vad det är. Och det kommer vara Nooshi Dadgostar i flera år framöver. Jag tror att det enda som kan fälla den härskande ledningen är ett riktigt katastrofval, vilket jag inte hoppas händer eftersom det skulle vara väldigt dåligt för arbetare och fattiga i det här landet. Några inom V:s vänsteropposition ser kanske Framtidens Vänster som en utmaning eftersom man potentiellt konkurrerar om samma aktivister. Dels är detta inte sant, för väldigt många av oss är V inte något alternativ, och en sak som kan stoppa V:s never-ending anpassning till socialdemokratin är att Framtidens Vänster blir succé!
Låt oss vara tydliga med detta: för arbetarklassen vore det bra om V kom in i regeringen. Många fattiga skulle kunna andas lite lättare, och fascisterna skulle hållas borta från makten. Detta är viktigt. Jag hoppas alla röstar på V i nästa års riksdagsval. Men personligen känner jag mig överhuvudtaget inte hemma i ett parti som – i mina ögon – kastat både klimatpolitiken och ett folkmord under bussen för att navigera sig mot regeringsmakten. Men långt viktigare än vad jag känner: Vänsterpartiet har länge varit den breda vänsterns lokomotiv; vad händer när lokomotivet har blivit rent socialdemokratiskt? I regeringen kommer V nödvändigtvis kompromissa bort väldigt mycket (that’s the name of the game);men om detta är Sveriges enda fungerande socialistiska parti så har vi en extremt syrefattig vänster.
Ska ingen större vänsterkraft tala om socialism? Ska inga partiledare
tala på Palestinademonstrationer? För många av oss tusentals som lämnat V de senaste åren, eller som aldrig var med, måste det finnas alternativ. Socialister ska inte behöva välja mellan V eller ingenting. Den politiska depressionen måste få ett slut. Här dyker alltså Framtidens Vänster upp på scenen, och detta ger mig hopp. Om Framtidens Vänster lyckas etablera sig, kan även Sverige ha två partier till vänster om sossarna, och de kan spela olika roller, som de till exempel (på olika sätt) gör i Danmark och Norge. Där V navigerar mot makt, står Framtidens Vänster i rörelserna. Där V är en naturlig styrande partner som (förhoppningsvis!) kan styra kommuner, regioner och regeringen tillsammans med S och MP, är Framtidens Vänster kompromisslöst socialistiskt, antirasistiskt, feministiskt, antikolonialt och ekologiskt. Där V betonar parlamentariskt arbete, betonar Framtidens Vänster även aktivism, folkrörelser och folkbildning. I ett sådant scenario är vänstern bredare och större, och därmed starkare.
Att starta nya partier är svårt – men inte omöjligt. Det är sällan nya partier lyckas bryta igenom, men det händer. Och perioderna när det händer är ofta präglade av turbulens i den politiska ekonomin. När det nu åter blåser till storm, ser vi också att partilandskapet på vänsterkanten förändras igen. Nya partier etableras över hela Europa, några gamla går under och andra omorganiserar sig. Mycket har förändrats de senaste tio åren. Vi verkar åter befinner oss i en tid då partilandskapet anpassas till sin samtid.
I detta läge har Framtidens Vänster gjort flera saker rätt från start. Det fanns tio lokalföreningar före lanseringen, snart finns det tjugo. Detta visar på en god organisatorisk förmåga. Att nästan 500 medlemmar och flera politiska vildar har anslutit sig på några få dagar visar att efterfrågan finns. Partiet kommer inte — om inte något helt osannolikt sker — ställa upp i riksdagsvalet 2026. Vilket jag tror är bra. Partiet kommer byggas sten för sten. Det börjar lokalt, och med en stabil grund kan man ställa upp i riksdagsvalet 2030. Jag tror detta är rätt tänkt.
Till slut den stora frågan: tanken kan vara hur god som helst, men kommer detta verkligen att flyga? Kanske. Kanske inte. Det är omöjligt att veta, inte minst eftersom det också beror på en rad externa faktorer, och även en dos tur och slump. Men i väldig hög grad beror det på hur många som faktiskt går med. Jag har pratat med flera de senaste dagarna som stödjer projektet, men vill ”vänta och se hur det går”. Vilket man kanske kan förstå, men som också är en ironisk position: om många tänker så, kommer det ju inte fungera. Om alla som är nyfikna faktiskt går med, ökar chansen dramatiskt för att det går.
Så till alla som är trötta på vår tids politiska depression och vill se en starkare och bättre vänster, varför inte ge Framtiden en chans?