Fredsfestivalen i Hjorthagen 21-22 februari bjöd på kunskap, kultur och inspiration – inte minst för kampen mot kärnvapen. Här följer reportage nummer 2 från festivalen.
Bild övre fr v : Pierre Ström, Annika Strandhäll, Hjorthagens medborgarhus, Jan Hammarlund. Nedre fr v: del av de många deltagarna under helgen, panel med Åke Eriksson, Devrim Mawi, Kerstin Bergå och Eva Nikell.
Inrikes | Håkan Blomqvist, foto Göran Samuelsson
En fredsfestival med kunskap, inspiration och uppmaning. Så skulle den gångna helgens fredssamling i Hjorthagen, Stockholm, kunna sammanfattas. Eller som ett nytt avstamp. När trubaduren Pierre Ström, ”nestorn bland svenska trubadurer” som han kallades av arrangören Eva Nikell, berättade om sitt deltagande vid den första protestmarschen mot svenskt atomvapen hösten 1961 kändes historiens vingslag. Den gången marscherade några hundra deltagare från Stockholms innerstad ut till Försvarets forskningsanstalt i Ursvik där forskning om en svensk atombomb bedrevs. Men också ungefär dit som ödeläggelsen från en atomsprängning i Stockholms innerstad skulle nå, om den varit av Hiroshimastorlek. En kinapuff i jämförelse med dagens kärnvapen.
Denna första manifestation skulle följas av många fler som med växande kraft tvingade såväl politiker som svensk militär att 1968 skrinlägga alla atombombsplaner. Fram till idag.
Gösta Alfvén från Svenska läkare mot kärnvapen talade både om konsekvenserna av en kärnvapendetonation och om den långa kampen för att avskaffa kärnvapen.
– Vi måste förstå att det finns ingen som helst chans att medicinskt hantera en kärnvapenexplosion i Sverige, förklarade Gösta Alfvén från Svenska läkare mot kärnvapen. För 150 000 brännskadade har vi tjugofem platser.
Se Forebygga-ar-enda-medicinen-nov-2025_web.pdf och Svenska läkare mot kärnvapens webbsida: Start – Svenska Läkare Mot Kärnvapen
Rapport om katastrofen
Alfvén utgick ifrån den vetenskapliga kartläggning som organisationen publicerat i rapporten ”Förebygga är enda medicinen” som sammanfattar:
”Vid en kärnvapenkatastrof i Stockholm, där ett enda kärnvapen med en sprängstyrka på 100 kiloton används, kan omkring 90 000 människor dö och 250 000 skadas. I rapportens beräkningar blir cirka 10 260 läkare kvar att vårda runt en kvarts miljon skadade, vilket innebär att varje överlevande läkare, oberoende av specialistkompetens, har ansvar för att behandla uppskattningsvis 24 patienter samtidigt. Tre av Region Stockholms sju akutsjukhus skulle helt eller delvis förstöras och många av Stockholms drygt 4000 vårdplatser, varav runt 100 intensivvårdplatser bli oanvändbara.”
Alfvén tog oss med i kampen för att förbjuda kärnvapen genom åren, från hur en amerikansk och sovjetisk hjärtläkare 1980 tillsammans gick ut med budskapet: ”Vi kan inte bota det!” Alltså följderna av kärnexplosioner till bildandet av ICAN 2007, ickespridningsavtal och beslutet i FN:s generalförsamling att verka för förbud mot kärnvapen. Något som dåvarande svenska regeringar verkat för men till slut vägrade att signera det traktat som 99 stater nu undertecknat. ”Vi behöver helt enkelt en regering som är mot kärnvapen”, var Alfvéns slutord.
Militarisering på rull
Hur svårigheterna har tornat upp sig framgick när Kerstin Bergå, ordförande i Svenska Freds äntrade podiet med Devrim Mawi, styrelseordförande i Kvinna till kvinna och Åke Eriksson från arbetsgruppen för Fred & Klimaträttvisa. Svenska Freds hade tredubblat sitt medlemstal på få år och ökat antalet lokalföreningar från sju till fyrtio. Hiroshimadagen kunde därför i somras uppmärksammas med minnesstunder på fyrtio orter i Sverige, studiecirklar genomförs och organisationen bjuds in över hela Sverige för att informera, inte minst med den lilla skriften ”Om krisen eller kriget förebyggs”, som kontrar myndigheternas ”Om kriget kommer”. Men nu är ”militariseringen på rull”. ”Vi kunde för bara några år sedan knappt föreställa oss vad som skulle komma, även om vi varnade för det ryska anfallet mot Ukraina. Den svenska Natoanslutningen, DCA-avtalet, ifrågasättandet av Ottawafördraget mot minor och nu förslag om svenska kärnvapen.”
Devrim Mawi från Kvinna till Kvinna berättade om de senaste årens svåra bakslag i kampen mot könsbaserat våld där nationalism och chauvinism växer, men avslutade: ”Vi har genomgått två års omvälvning av svenskt bistånd. Men, vi finns kvar! Feminister ger aldrig upp!”
Devrim Mawi fyllde på med regeringens ”otroliga slakt av biståndet” som minskar Kvinna till kvinnas möjligheter. Lena Ag hade tidigare på dagen berättat om hur Kvinna till kvinna bildades för trettiotre år sedan mot krigsvåldtäkterna på Balkan. ”Vi finns kvar där”, förklarade Devrim Mawi men Georgien har vi precis tvingats lämna, det är omöjligt att verka där. Vi har även tvingats lämna Erbil i Irak. Men vi finns i Ukraina och vi finns i Palestina, trots att biståndet stoppats. Vi har partners i Gaza som verkat trots de värsta bombningarna. Våldet mot kvinnor och barn i krig handlar inte bara om bomber, utan också om ’gender based violence’ – könsbaserat våld”. På Eva Nikells envisa frågor om dialog, gränsöverskridanden och broar mellan människor på olika sidor i konflikterna, svarade Devrim Mawi: ”Vi är inte där nu. Jag var i Gaza för 6-7 år sedan, då pågick ett feministiskt arbete, men inte längre.”
Feminister ger aldrig upp
Åke Eriksson å sin sida underströk hur freds- och klimatarbete hänger ihop. ”Dieselutsläppen blir inte mindre skadliga för att de kommer från en pansarbil,” och menade att också klimatrörelsen måste verka för eldupphör i alla väpnade konflikter som nu pågår. När Devrim Mawi pekade på hur nationalism och chauvinism splittrar så att vi idag inte ser några fredsprocesser, bara krigsprocesser, berättade Åke Eriksson om en fredskonferens i litauiska Vilnius i somras. Där rapporterades att krigsvägrare och flyktingar från Belarus tvingats återvända efter press från litauiska nationalister och om hur svårt det är för ryska krigsvägrare att bli insläppta i EU.
Men det finns också ljuspunkter. Åke Eriksson berättade om kontakter ryska klimatgrupper och spridningen av manifestet Fred och klimaträttvisa ända till aktivister i Afrika och Indien. Kerstin Bergå om att socialdemokraterna kräver stopp för vapenexport till Israel. ”Vi måste se segrarna, för vi har så enorma förluster”. Och Devrim Mawi avslutade: ”Vi har genomgått två års omvälvning av svenskt bistånd. Men, vi finns kvar! Feminister ger aldrig upp!”
Nästa artikel: Är det verkligen fred vi vill ha?