Det Islamiska Revolutionsgardet (IRGC) inom de iranska väpnade styrkorna blev nyligen terrorstämplat av Europeiska Unionen. Detta påvisar EU:s hyckleri. EU är näst störst vapenexporten till Israel och har erbjudit långtgående diplomatisk täckmantel för folkmordet Israel utfört mot Palestinierna i Gaza, samt det ständigt ökande terroristiska bosättarvåldet på Västbanken. Efter att ha beväpnat och understött folkmordet, pekar nu EU sitt krigshetsande finger mot Iran.
Opinion|Mohammad Haydar: Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm och
Tesfaye Woubshet Ayele: Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm
Att terrorstämpla IRGC är inte en isolerad handling, utan en del av en bredare kampanj för regimskifte i Iran. Detta sker under hot om bombningar och/eller en stundande invasion. USA har förflyttat krigsskepp till Irans kuster och Trump har hotat att slå till mot landet för att avsätta dess ledare.
Stämpeln bör inte förstås som att EU bryr sig om iraniers bästa. EU har understött USA-ledda sanktioner mot Irans oljeexporter, vilket har lett till devalveringen av landets valuta och fört folket in i fattigdom. En rimligare förklaring är att EU nu försöker skapa en ursäkt för ytterligare sanktioner – och att eventuellt bomba eller invadera – för att extrahera olja och avveckla Irans finansiering av motståndsgrupper i Palestina, Libanon, Irak och Jemen.
Tyvärr är många på den så-kallade ”vänstern” för sådana åtgärder. Vänsterpartiet stödjer terrorklassificeringen av IRGC och sanktioner mot Iran. De, tillsammans med breda segment av vänstern, är redo att ”stå på folkets sida,” såsom det okontroversiella påståendet brukar låta. Problemet med detta argument är dubbelt. Först och främst är det väldigt oklart vilken del av folket man pratar om. De som är emot den nuvarande regeringen? Hela befolkningen? I sådant fall, vilken procentsats av det iranska folket vill se sin regering störtad? Hur många vill bli sanktionerade eller till och med invaderade för att detta ska ske? Dessa frågor besvaras nästan aldrig.
För det andra är ”stå på folkets sida” samma argument som ledde till invasionerna av Irak och Afghanistan, samt bombningskampanjen mot Libyen. Det får inte glömmas hur västerländsk media enhälligt framförde Saddam Husseins tyranni eller folket i Libyens lidande under Gaddafi inför attackerna mot dessa länder. Resultatet? Över 600,000 döda i Irak och den totala kollapsen av den libyska staten, efterföljd av slavmarknader och inbördeskrig.
Med tanke på Västs historia av ”humanitära” interventioner och den totala katastrofen dessa inneburit för samtliga länder, är det chockerande att se vänstern falla för ännu en vända av flamsiga försök att konstruera en ursäkt till krig, denna gång mot Iran. Inom vänstern måste vi snarare vägra alla försök från USA, EU eller Israel att kränka Irans territoriella, ekonomiska eller diplomatiska suveränitet. Vi har sett grymheterna från krigen mot Afghanistan, Irak, NATO-bombningarna av Libyen och Israels folkmord i Gaza. Det är inte våra länder som står på rätt sida historien. Vi måste vägra vara tysta när samma slappa argument återigen trummas upp för ytterligare ett katastrofalt krig mot Iran och dess folk.
Replik Alex Fuentes, Internationalen: Varken EU:s hyckleri eller mullornas förtryck
Det är lätt att instämma i kritiken mot EU:s hyckleri. När Europeiska Unionen terrorstämplar Islamiska revolutionsgardet (IRGC) samtidigt som man beväpnar och politiskt täcker upp för Israels krigföring i Gaza, blir dubbelmoralen uppenbar. EU är en av de största handelspartnerna till Israel och har konsekvent vägrat att använda de verktyg som faktiskt finns för att sätta press mot ockupationen och krigsbrotten. Det är berättigat att kalla detta hyckleri.
Vi känner igen mönstret. Samma moraliska poserande har använts för att legitimera sanktioner, destabilisering och militära interventioner – från Irak till Libyen. Resultatet har inte varit demokrati eller mänskliga rättigheter, utan sönderslagna samhällen, hopplöst våld och ett enormt mänskligt lidande. Det finns all anledning att motsätta sig varje försök från USA eller EU att använda ”terrorstämplingar” och sanktioner som förspel till ytterligare ett katastrofalt krig.
Men just därför måste vi både stå emot imperialismen och den iranska regimens förtryck.
Att motsätta sig imperialistisk inblandning innebär inte att ge politiskt frikort åt den iranska regimen. Den islamiska republiken är inte ett offer i betydelsen att den representerar sitt folks frigörelse. Den är en auktoritär och reaktionär stat som systematiskt förföljer oppositionella, fackligt aktiva, kvinnor och minoriteter. Protesterna efter mordet på Mahsa Amini visade med all tydlighet att det finns ett djupt folkligt missnöje mot mullornas styre.
Om vänstern tiger om detta – eller relativiserar det – försvagas vår trovärdighet. Vi kan inte fördöma förtryck när det utförs av Washington eller Tel Aviv, men bli undfallande när det utförs i Teheran. Antiimperialism som reduceras till ett geopolitiskt ställningstagande – ”min fiendes fiende” – riskerar att förlora sin emancipatoriska kärna.
Det är också politiskt tvivelaktigt. När kritiken mot EU:s och USA:s krigspolitik uppfattas som ett indirekt försvar av Irans härskare, gör vi det enkelt för borgerliga krafter och light vänster att avfärda hela antiimperialismen som cynisk eller inkonsekvent. Vår styrka ligger i att vi konsekvent försvarar folklig självbestämmanderätt – mot alla maktblock och alla förtryckande eliter.
Det innebär att vi: Avvisar terrorstämplingar, sanktioner och hot om angreppskrig mot Iran; Försvarar Irans territoriella och politiska suveränitet mot imperialistisk aggression; Samtidigt öppet kritiserar den iranska regimens repression och står solidariska med landets arbetare, kvinnor och unga som kämpar för demokratiska och sociala rättigheter.
Det ena utesluter inte det andra, tvärtom. En konsekvent antiimperialism förutsätter en lika konsekvent internationalistisk solidaritet underifrån. Vår uppgift är inte att välja mellan EU:s hyckleri och mullornas förtryck, utan att ta en principfast ställning mot båda. Endast så kan vi tala med trovärdighet när nästa ”humanitära” krig förbereds.
Bilden: Ett bombplan lyfter från krigsskeppet USS Abraham Lincoln. USA gör en gigantisk militär uppbyggnad utanför Iran.