Frågorna om finansiering för klimatåtgärder står i centrum under det pågående klimatmötet i Baku. Men att de rika länderna skulle ställa sig bakom ett nytt mål som ens kommer i närheten av att möta behoven finns inte på kartan.
Kommentar |Göran Eklöf
8 miljarder kronor till den Gröna klimatfonden GCF för de kommande fyra åren. Det är
beskedet som klimat- och miljöministern tar med sig när hon i veckan reser till
klimatkonventionens 29:e partsmöte (COP29) i Azerbajdzjan.
Anslaget är lika stort som för de föregående senaste fyra åren, trots att regeringen i sin
reformagenda för biståndet har utlovat en ökning. Och liksom tidigare tas pengarna från
biståndsbudgeten. Det illustrerar det ett av flera problem med hur klimatfinansieringen
fungerar. För löftet om ökade anslag handlar inte om några nya pengar. I stället är det medel
som ska omfördelas inom ramen för en redan krympande biståndsbudget. Högre klimatanslag
leder alltså till mindre bistånd till ekonomisk utveckling, hälsa, utbildning eller insatser för
demokrati och mänskliga rättigheter.
Det går stick i stäv med klimatkonventionens skrivningar om att de rika länderna ska bidra med ”nya och additionella” medel för att hjälpa utvecklingsländer att nå konventionens mål. Tidigare regeringar har menat att Sveriges klimatfinansiering uppfyller det kravet eftersom vårt utvecklingsbistånd legat högt över FN:s mål på 0,7% av bruttonationalinkomsten. Argumentet var tvivelaktigt redan då, men blir helt ohållbart i och med att Tidöregeringen gradvis minskar biståndet och planerar för att nå ner till och under 0,7% inom bara några år.
Vid klimatmötet 2009 sattes målet att de rika länderna skulle bidra med 100 miljarder dollar om året i klimatfinansiering senast år 2020. Enligt den officiella rapporteringen missade man målet 2020, men nådde det 2022. Men statistiken bygger till stor del på så kallad ”kreativ bokföring” och är grovt missvisande. Bland annat redovisas lån som bidrag, och många projekt som bara har klimat som ett delmål rapporteras som klimatbistånd till sitt fulla värde. Enligt biståndsorganisationen Oxfams granskning tidigare i år var det bara mellan 25% och 37% av det rapporterade beloppet för 2022 som faktiskt kom mottagarländerna tillgodo för klimatåtgärder.
Lån utgör faktiskt merparten av det som kallas klimatbistånd – hela 69% år 2022. Det är alltså pengar som ska betalas tillbaka, vilket riskerar att öka redan utsatta länders skuldbörda. Dessutom styr det vilka ändamål som investeringarna går till. Inte minst missgynnas angelägna anpassningsåtgärder, som bara fick 28% av finansieringen 2022, eftersom sådana projekt sällan kan generera de intäkter som behövs för att betala av på lånen.
Lån passar också särskilt illa för låginkomstländer, som följaktligen inte får mer än en tiondel av det samlade klimatbiståndet. En lika liten andel har gått till projekt som genomförs av lokala aktörer, inklusive organisationer inom det civila samhället. Den lokala förankringen är viktig inte minst för att insatserna ska svara mot människors behov och gynna de mest utsatta grupperna. Stöd till oberoende organisationer är också ett försvar mot klimatåtgärder som genomförs på direkt bekostnad av mänskliga rättigheter, något som har dokumenterats i ett flertal fall när människor tvingats bort från sina marker för att ge plats åt skogsplanteringar eller plantager av grödor för bioenergi.
När klimatfinansieringen nu står högst på agendan för COP29 i Baku är det främst ett nytt kvantitativt mål som förhandlas. Enligt FN och andra ligger behoven kring eller över 1 biljon dollar om året, eller minst tio gånger högre än nu. Absolut ingenting tyder på att de rika länderna är beredda att ta ansvar för sina historiska och nuvarande utsläpp och öka sina åtaganden annat än på marginalen. En eventuell överenskommelse, om det alls blir någon, kommer därför att ligga på ett mycket lägre belopp.
Rika länder, däribland Sverige, menar också att flera länder måste bidra med pengar. I klimatkonventionens lista över länder som är skyldiga att bidra ingår exempelvis inte Kina, som i stället finns bland de möjliga mottagarländerna. Men Kina har tydligt deklarerat att man inte kommer att göra anspråk på några bidrag. Och som World Resources Institute nyligen har dokumenterat så har Kina bidragit med i genomsnitt 4,5 miljarder dollar per år i klimatfinansiering till andra länder under de senaste tio åren. Många av dessa projekt lider säkert av liknande brister som de som finansieras av OECD-länderna, men det håller inte att låtsas som att klimatpengar från Väst kommer att hamna i Kina, så som bland andra moderata riksdagsmän har påstått.
Sverige är också ett av de länder som drivit på starkast för möjligheten att kunna finansiera klimatprojekt i andra länder i stället för att genomföra utsläppsminskningar på hemmaplan. Liknande möjligheter fanns tidigare under Kyotoprotokollet, men efter Parisavtalet – som innebar att alla länder gör åtaganden om att begränsa sina utsläpp – behövdes nya regler. De förslag till standarder som en arbetsgrupp inom konventionen tagit fram avvisades av både COP27 i Egypten och av COP28 i Förenade Arabemiraten, men godkändes redan under den första dagen av COP29 på ett kuppartat sätt.
Energimyndigheten finansierade fram till 2022 klimatprojekt i fattigare länder till ett värde av närmare 2 miljarder kronor. Men de certifikat på utsläppsminskningar som man då fick i utbyte skrotades. Pengarna bidrog därför till verkliga utsläppsminskningar (även om metodiken för att beräkna storleken på dem kan ifrågasättas). Nu vill regeringen istället använda certifikaten för att hjälpa till att nå våra nationella klimatmål.
Därmed blir det hela ett nollsummespel, där klimatnyttan blir – just det – noll.