Dikt|Emma Lundström
De bar oss genom den värsta pandemin.
De tvättade sönder sina händer för oss.
De fick sår i ansiktet av alla skydd, för oss.
De arbetar tills de stupar, för oss.
De arbetar tills de blir sjuka, för oss.
De ger sin kropp och sin själ, för oss.
Och med oss menar jag samhället.
Och med de menar jag alla de människor som jobbar inom vård, skola och omsorg.
De som tar hand om våra barn, våra gamla och våra sjuka.
Utan dem skulle ingenting fungera.
Om de satte sig ner och vägrade skulle allting stanna upp.
Ändå värderas deras arbete så lågt att det i princip räknas som värdelöst.
Deras villkor försämras ständigt.
Det finns alltid utrymme för en utökad försvarsbudget, men inte för rimliga
förhållanden på äldreboenden och förskolor.
Gång på gång har de gjort uppror och talat om för oss hur illa det är ställt.
Hur de går på knäna.
Att de inte orkar längre.
Att de äldre/de sjuka/de små drabbas.
Men vi verkar inte vilja lyssna.
Och med vi menar jag samhället.
För om vi hade lyssnat så hade vi rest oss upp och ställt oss med dem.
Vi hade inte låtit dem stå där ensamma.
Vi hade krävt deras rätt.
När de själva inte längre orkar.
Men vi har inte gjort det.
Vi har lämnat dem i sticket.
För att det är lättare så.
Smidigare.
För oss.
Därför är det dags för en storstrejk.
De som jobbar i hemtjänst och på äldreboenden kan förstås inte strejka.
Inte barnmorskorna heller. Inte alla.
Men det räcker nog med att förskolorna stänger för att vi ska förstå.
Att deras löner och villkor gäller oss alla.
Att utan de människor som arbetar med det omätbara stannar allt.
Då har vi inget samhälle.
Då har vi ingen demokrati.
Om du ska se en film i år, se Det omätbara.
Den borde vara obligatorisk för alla våra beslutsfattare.
Den borde visas gratis för alla osynliga som får vårt samhälle att fungera.
Så att de får känna att det finns de som ser.