När FN antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 var det inte bara en reaktion på krigets fasor – utan ett erkännande av varje människas unika existens. Att vi ens existerar med ett Jag är i sig en omständighet som trotsar all sannolikhet. Därför måste det skyddas. Det borde vara en självklarhet för hela mänskligheten – också för barnen i Gaza.

Krönika|Gay Glans

Någon gång i augusti 1950 älskade mina föräldrar med varandra. En av min fars 300 miljoner spermier befruktade min mors ägg. Nio månader senare föddes jag. Inget märkvärdigt med det – det har fötts många barn sedan dess.

Förutom att jag känner en djup tacksamhet över att jag alls blev till, är jag medveten om den extrema osannolikheten att jag skulle få ett Jag. Ett unikt Jag som, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är ojämförbart, omätbart och okränkbart – liksom det borde vara för alla människor på vår planet.

Hur stor var utsikten att exakt den där spermien träffade just det där ägget som blev Jag, som blev Du? En på 300 miljoner? Nej, långt ifrån. Vid varje samlag levererar mannen cirka 300 miljoner spermier. Kvinnan ett ägg per månad under sin fertila ålder. Sammantaget handlar det om ett extremt mikroskopiskt lotteri att Jag, eller Du, blev resultatet.

En frisk man alstrar cirka 100 miljoner spermier varje dag. Under 80 år blir det 2.9 biljoner spermier. En frisk kvinna cirka 400 mogna ägg under fertil ålder. Om inte just den spermien träffat just det ägget – hade varken du eller jag blivit till. Vilket betyder att just dina föräldrar – och varje par i din släktlinje – måste ha mötts i exakt rätt ögonblick för att du skulle bli till. Inga andra -vilket ger nästintill en nolla vad gäller sannolikhet.

Men det räcker inte med det.

Jag gav AI i uppgift att räkna på sannolikheten: från det att en viss spermie av 300 miljoner ”vinner” loppet till ett visst ägg – 21 gånger i rakt nedstigande generationsled. Om en enda ynka spermie, i en länk i kedjan sedan 1525, hade varit en annan, skulle varken du eller jag blivit till. Samma gäller ägget. Samma gäller om du blickar 1000 år eller mer tillbaka i tiden.

Det är inget annat än ett fullkomligt osannolikt scenario. Ändå blev både du och jag till – med en chans på en etta följd av 178 nollor. Talet är så stort att det trotsar vår föreställningsförmåga. Det är förstås inte en exakt beräkning, utan en metafor för hur svindlande osannolikt det är att just vi blev vi. 

Men inte ens där upphör osannolikheten för din och min existens som just oss. Vi måste dessutom ta hänsyn till en lång rad andra tillfälligheter såsom missväxt, krig och pest. Om fogden inte hade gjort pigan med barn för niohundra år sedan hade det också varit kört. Om inte just det enda syskonbarnet av åtta hade överlevt svälten under lilla istiden på 1600-talet, hade det inte heller lyckats.

Nu landar vi på en sannolikhetsgrad av en chans på en etta följd av 231 nollor, (10^231). Ett tal så stort att det får antalet atomer i universum (10^80) att framstå som blygsamt i jämförelse.

Det betyder att dina föräldrars chans att pricka rätt på en viss atom i hela universum hade varit större än att ge just dig livet.

Vi är alla – enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna unika – så unika att sannolikheten för vår existens är nästintill noll.
Ändå sitter jag här och skriver detta – lika ofattbart unik som du som läser det, liksom alla barn som fallit offer för Israels folkmord i Gaza.