Ibland blir det fel. Förledd av en presentation på Bokus impulsköper man något i tron att det handlar om en kartläggning av finansvärldens irrgångar och får en börsförmögen rålibertarian i knät. Fast vet ni? Underhållande blir det. Ibland skrattar man där författaren hade tänkt sig, andra gånger när han vill imponera med sina insikter och inte själv ser att det blir tok.
Bodil Carlsson har läst och reflekterar över matematikern/statistikern, libertarianen och övermänniskoaspiranten Nassim Nicholas Talab och hans senaste bok ”Skin in the game”.
Kulturen|Bodil Carlsson
Vem är Nassim Nicholas Taleb? Det korta svaret: antingen någon som på engelska skulle kallas polymath, från ett grekiskt ord som betyder ”mångvetare”, en person med stora kunskaper inom mycket olika områden – tänk Leonardo da Vinci! – alternativt någon som har mycket att vinna på att framstå så. Bokens 270 finstilta sidor är stenlagda med latinska meningar och gammalgrekiska begrepp; tänkare från de senaste tvåtusen åren får familjära klappar på axeln medan Taleb vandrar förbi dem på sina långa, slingrande tankevägar. Tidlös är de gamlas visdom, särskilt när Taleb kan använda den för att bekräfta den världsbild han serverar. Våra dagars universitetsprodukter förtjänar däremot bara återkommande näsknäppar. Vad gör de för sina skattepengar, annat än att dra fram nya könsidentiteter och snacka spegelneuron?* Parasiter!
Det långa svaret: Taleb är matematikern/statistikern som med sina sannolikhetskalkyler som bas skapade en förmögenhet på tjugoett års handel med optioner och som nu kan lägga ner sin tid på att flanera runt i olika städer, iaktta skeenden och skriva. Tydligen säljer han bra, nu som då. Förr sålde han finansfinesser kopplade till riskbedömningar i statistiska formler; nu säljer han goda råd paketerade i ord. Hans böcker lär ha översatts till inte mindre än trettiosju språk och sålts i ett antal miljoner ex. Själv är jag ju bara en liten tant som promenerar hundar i ett lågstatusområde och kanske är det därför jag misstänker att Taleb egentligen säljer in sig själv som fadersfigur för yngre manliga börsaspiranter runtom i världen, eller – för att vara mera precis – i det lilla specialsnitt av världen där sådana bor; ungefär, alltså, som Charlie Kirk var mobiliserande storebror för högerpojkar och drog in skapligt med cash på jobbet. Visst är det intressant hur pengarna rör sig bakom de klassiska värdenas predikanter, men Taleb har nog större aspirationer än så.
Hans mest kända bok, The Black Swan från 2007, handlar om den Oväntade Händelsen – ni vet den där katastrofen som vänder upp och ner på allt och ingen ser komma, men som alla i efterhand får väldigt bråttom att förklara. Det var den första volymen i en serie om fem, som numera kan beställas tillsammans, inbundna och i en fin svart box, för det facila priset av 2 346 kronor. Serien heter Incerto (från det latinska ordet för det osäkra eller ovissa) och om man lägger till ett par hundralappar, får man på köpet med en annan bok av en annan författare med den i sammanhanget icke helt orelaterade titeln 1929. Vilka vardagsrums gäster kommer att imponeras av sådan beläsenhet i bokhyllan?
Boken som ramlade ner i min brevlåda är den sista i serien. Den heter Skin in the Game. Orden återkommer oupphörligt genom texten, eftersom de står för det mest centrala i Talebs värld. Frasen är inte helt lättöversatt, men är tydligen vanlig i ekonomiska sammanhang: att ha sitt skinn med i spelet betyder att man har satsat egna tillgångar i något. Spricker projektet, blir man av med sitt skinn. Man får vara med om att ta smällen. Att ha sitt skin in the game är för Taleb enda sättet att vara trovärdig. Vissa slipper förlora skinnet om de missköter sig, men det är statens fel. Så ser världen ut för en libertarian. Här:
”Robert Rubin, tidigare US finansminister, en av dem som sätter sina namn på dollarsedeln som du just använde för att betala ditt kaffe med, samlade på sig mer än 120 miljoner dollar från Citibank under årtiondet som föregick bankkraschen 2008. När den bokstavligen insolventa banken räddades av skattebetalarna, skrev han inte ut någon check. Han åberopade oförutsägbarhet som ursäkt. Krona – han vinner. Klave – han hojtar: Svart svan!” (s 13, min övers) Visst gnäggar man till?
Uppenbarligen hade inte Rubin något eget skinn i spelet: han fick behålla vinsten från sitt engagemang i Citibank, medan alla andra fick betala förlusterna. Boken är verkligen emellanåt just så här hårdhänt rolig i sina beskrivningar. Men sedan kommer fortsättningen. Det var sorgligt nog inte bara skattebetalarna som fick ta smällen, utan också själva marknadens idé. Allmänheten började förväxla den fria penningmarknaden med korruption och kompiskontakter av den högre ordningen! I själva verket är det ju tvärtom, fast det fattar inte vanligt folk, förklarar Taleb: det är statens inblandning i den fria marknaden som plockar bort risktagandet. Pappersskyfflande byråkrater satt i sina säkra stolar och dränkte bankerna i överregleringar, men glömde bort att involvera risker för banktopparnas skinn, om något skulle krascha i deras överbelåningsfinesser.
Jaså? Vad tror ni att banktopparna skulle ha sagt om ett sådant försök att störa grunden för deras kortsiktigt hyperlönsamma expansionsprojekt ? Jag är bara en liten tant som promenerar hundar, men här är min gissning: ”Då flyttar vi huvudkontoren till Schweiz!”
Taleb har som libertarian inget emot krascher. Han lär ha tjänat skapligt både på dot.com-smällen och 2008 – tydligen kan man satsa stort på vadslagning om vem som kraschar när. För honom är krascher evolutionens redskap: precis som de rensar ut biologisk ofullkomlighet, rensar de allt annat från fel och svagheter och skapar förutsättningen för smartare lösningar. Krascher plockar bort dem som behöver plockas bort och premierar de smartas överlevnad. Omdömeslösa bilförare slutar på kyrkogården och så är man av med dem; korkade piloter hamnar på havets botten. De som kan hantera sina flygplan landar däremot passagerarna enligt tidtabell. Risktagande är alltings chans att gå under och alltings chans att bli bättre. För egen del löste Taleb problemet genom att satsa 90% av sina pengar i projekt med minimal risk och de resterande 10% i projekt med hög risk att krascha, men också hög chans att ge rejäl vinst. Jag är bara en liten tant som promenerar hundar, så i mina ögon är det där mindre dramatisk evolutionär strategi än vanligt sunt förnuft – för envar som är tillräckligt insatt för att kunna göra sin riskbedömning, förstås, och det är väl där kruxet ligger. Men vad är annars ovanligt i detta? Människor har alltid gjort riskbedömningar. Våra liv har hängt på att väga risker mot varandra. Skall jag harva min åker med den starka men svårkontrollerbara unghästen och kanske bli ihjälsparkad på kuppen eller ska jag ta den gamla trötta men pålitliga märren? Ungarna är hungriga och jordkällaren är tom. Ska jag ta med mig hunden ut i godsägarns marker och chansa på att den hittar en hare? Jag blir piskad och vräkt, om skogvaktarn hör jaktskall och rycker ut, men om han inte gör det får vi middag en dag till.**
Till och med hundpromenader kräver erfarenhet och riskbedömningar. Igår kom regnet, i natt kom frosten. Nu på morgonen är det fyra minusgrader och asfalten glimmar glashal därute i solen. Antingen plockar jag fram kopplen och går ut i gårdagens blankslitna skor med hög kortsiktig risk att dratta omkull och få en höftledsfraktur – eller så stannar jag inne hela vintern och väljer den just idag försumbara men på sikt oundvikligt växande risken för skeletturkalkning och höftledsfraktur för mindre smällar än så. Plus, förstås, den hundraprocentiga sannolikheten för att hundarna då kissar på golvet, på formelspråk p(golvrenovering)=100***. Visst ser det imponerande ut? Dags för en bokserie om vardagens risker i grafer garnerade med gamla filosofer, men vad göra?
Jag vågar inte ställa frågan till Taleb för att inte trigga ännu en volym, så jag frågar evolutionen. Den tittar upp från sitt ständiga småskaliga pyssel med en gen här och två där och svarar med en axelryckning: ” Gör som du vill, gamling. Mitt jobb är överlevnad på gruppnivå.” Till Taleb säger evolutionen att det är dags att kolla börsnoteringarna för företagen som säljer dubbkängor.
Ibland blir han tragikomisk. Som andra libertarianer drömmer han stort om gångna tiders herrar och deras hjältemod. Gammalgrekiska, romerska och andra kungar paraderar förbi på bokens sidor, störtar med dragna svärd i första ledet mot fiendens trupper och dör i ära. ****Det är samma sak idag, säger Taleb: monarkier får sin legalitet från ett socialt kontrakt som kräver fysiskt risktagande. Sug på den meningen innan ni går vidare! Den som Taleb låter verifiera hypotesen är själve prins Andrew av England. ”Under Falklandskriget 1982 flög hans helikopter i frontlinjen, för noblesse oblige: en herremans själva status har traditionellt härrört från hans skydd av andra” – han betalar alltså för sin framskjutna position med risk för sitt eget liv.(s 12, min översättning) ”You can´t be a lord if you aren´t a lord.” Samme prins har just blivit av med sina titlar efter att en helt annan berättelse om skyddet av andra har nått offentligheten. Virgina Giuffre rekryterades som sextonåring av Jeffrey Epsteins ombud Ghislaine Maxwell, när hon följde med sin pappa till hans jobb som trädgårdsskötare på Trumps Mar-a-Lago. Ett år senare servade hon Andrew som sexleksak i Epsteins dolda paradis för män av betydelse. ”Han såg det som sin födslorätt att ha sex med mig”, skriver hon. Ja, man kan ju inte vara herreman utan att agera som en herreman och precis så har herremän i alla tider agerat mot bondflickor, pigor och slavkvinnor. Det nya är väl att det inte alltid är gratis. Fick prinsen betala? Jodå. Först med motsvarande 120 miljoner av släktens ärvda tillgångar för att slippa rättegång och nu med ärvda utmärkelser: han får inte längre titulera sig hertig eller medlem av Strumpebandsordern. Killen är flådd, åtminstone som han själv ser det. Fick sexleksaken betala? Hon tog sitt liv i våras, ett halvår innan hennes bok gick i tryck.
Vi riskerar alla vårt skin in the game, men sällan samma skinn.
Taleb tar upp många intressanta saker, till exempel när han i förbifarten säger att Trump inte vann trots sina fel och brister, utan tack varedem – väljarna kunde känna igen sig i honom, inte i de ständigt välformulerade, välkammade och välklädda vinnarna i partiernas tävlan om positioner, till förväxling lika varandra. Där och på andra ställen har han en poäng. Men hans perspektiv är speciellt och därmed blir hans förslag till lösningar också det. Han är född och uppvuxen i en inflytelserik grekisk-ortodox släkt i Libanon, ett land där det som finns av stat är ett evigt balanserande mellan etniska/religiösa grupper och där krigen aldrig är långt borta. Man får kanske utgå från att delar av hans världsbild förklaras därifrån lika mycket som av hans matteutbildning. Hur, frågar han sig, skall ett tolerant samhälle hantera intoleranta minoriteter? Minoriteterna tar över, om ingen ingriper. Hans förklaring: om bara 10% av konsumenterna vägrar köpa genmanipulerade vegetabilier, medan 90% gärna gör det, kommer marknaden att tas över av de 10%, för det är enklare för livsmedelsföretagen att leverera det som alla 100% köper. På samma sätt kommer sunnimuslimska fanatiker att ta över västerländska samhällen. ”Västerlandet befinner sig i ett pågående självmord”, säger han och det har vi hört förr, fast det är första gången jag ser muslimer jämföras med grönsaksförsäljning. Men jag är bara en liten tant som inte ens äger aktier, så vad vet jag?
Några av bokens mera dråpliga sidor handlar om jämlikhet. Thomas Piketty följde Karl Marx när han skrev Kapitalet i det tjugoförsta århundradet om den växande ekonomiska ojämlikheten och kapitalets törst efter mera vinst, mera förmögenhetskoncentration och mindre lönekostnad, men Piketty hade ett problem: han fattade inte vad han pratade om. Hans statistik stämde inte. Han kunde inte matte. Han tänkte fel. Andra ekonomer ställde visserligen upp på Pikettys sida, men de hade förstås också fel. Den ende som hade rätt var Taleb och han blev beskylld för att vara ”arrogant” av folk utan skin in the game. Insnöade akademiprodukter hela gänget. IYI!**** *Pikettys åsikter föds ur vetskapen att minskad ojämlikhet lyfter honom själv några trappsteg upp. Tänk om han i stället hade frågat den franska arbetarklassen vad den önskade sig! Taleb vet svaret, för han har gymmat med arbetarkillar: bättre öl och ny diskmaskin är vad arbetarklassen längtar efter, inte de superrikas försvinnande.
Ekonomiskt missnöje är avundsjuka inom en social grupp, inte mellan klasser. Redan Hesiodus visste att skomakaren avundas skomakaren medan snickaren avundas snickaren och Taleb, som kan sin Hesiodus, vet att det stämmer.******Klassavundsjukan finns alltså inte hos en lastbilschafför i Alabama, utan hos Washington-intellektuella med fina universitetsutbildningar, som surar över att folk som de tror är mindre smarta har mycket mera pengar. IYI! På den gamla goda tiden bodde de rika för sig själva på egen mark, omgivna av folk som var beroende av dem, så deras sociala liv var ”rätt vertikalt”, som Taleb uttrycker det, och ingen var avundsjuk. Urbaniseringen gjorde att sorterna blandades. Folk kunde jämföra sig. Därför startar kommunistiska rörelser ofta med att missunnsamma borgare och präster tar till sig de revolutionära teorierna (s 134 – 137) och vill kapa åt sig vad de ser men inte har. 1300-talets bondeuppror och 1800-talets revolterande haitiska slavar hade kanske haft andra synpunkter på saken, men så ser historien ut för Nassim Nicholas Taleb, och vem kan säga emot? Han vet. Han har de två kvalifikationer som ensamma betyder något. Den första är att ha tjänat pengar. Den andra är förmågan att ogiltigförklara alla andra.
Jag läser Taleb med en blandning av skrattlystnad, huvudskakningar och förundran. Hur fasen kan någon gå på det här? Hur kan man låta sig imponeras av någon som så uppenbart är ute efter att imponera? Det Taleb gör – förutom att effektivt hamra in kärnbudskapet med samma upprepade fras – är att beskriva gårdagens och dagens samhällen så selektivt att de rättfärdigar hans egen grupp. Ett litet stänk av tacksamhet infinner sig ändå mot slutet, när jag äntligen fattar något som jag har undrat över. Varför blir de nyrika nykristna? Varför konverterar folk som Thiel och J D Vance så offentligt till just katolicismen? Varför hyllar techbaronerna den fysiska maskuliniteten? Varför fabulerar frihetsälskande libertarianer om de järnhårda gamla grupphierarkiernas dygder? Varför hatar de allesammans den moderna staten?
Kan det vara så enkelt att vår världs nya maktaspiranter klär upp sig i fornstora herrars dress för att bli igenkända? Jag tror det. De använder den gamla legitimitetens insignier för att legitimera sig själva som nästa generations feodalherrar. Börsmagnaterna och IT-kungarna knackar på statens dörr och Taleb vill vara deras Marx.
Nassim Nicholas Taleb är en intelligent man med stor beläsenhet, vilket i vanlig ordning inte hindrar honom från att också vara en pompös gubbe, måhända förtjänt av lite mindre vördnad än han förväntar sig. Så varför imitera hans stil i en lång vindlande recension och dränka den i fotnoter, som han gör?
Know your enemy, hälsar tanten med hundpromenaderna. Känn din fiende! Särskilt när fienden har många, många fler läsare än du.
* Oavsett vad Taleb tycker existerar spegelneuron. Det är den lilla grupp hjärnceller, som får oss att gäspa i TV-soffan när familjen gäspar och som gör det så svårt att inte skratta, när kompisarna skrattar. Taleb gillar inte spegelneuron, eftersom de skapar ett intryck av att individen hänger ihop med kollektivet. Illa!
**I gamla tider var jakt och jakthundar strikt förbehållna aristokratin. Straffen för tjuvjakt var hårda även med den tidens ögon: man kunde bli hängd. Det finns uppgifter om att tjuvjägare kunde kläs in i blodigt hjortskinn och få jakthundarna släppta efter sig. Skin in the game i tidig version! De jordlösas svar: korsa godsägarnas snabba och tysta men ostyrbara vinthundar med vanligt folks vallhundar och få en variant som hittar vilt utan att skälla och lyder varje kommando – t ex att ligga stilla, när skogvaktaren kommer. Husdjursavel är evolution på snabbspolning.
***https://en.wikipedia.org/wiki/P(doom) Poppisfras bland AI-folk i samtalen om huruvida AI innebär mänsklighetens undergång. P står för probability, sannolikheten, för att det som står inom parentesen skall hända.
**** Gamla romerska härskare dog inte vanligen i försvar av folket. Sett till statistiken avled de däremot påfallande ofta för att de mördades av rivaler om makten, antingen direkt efter trontillträdet innan de hade hunnit säkra sina allianser, eller efter omkring tretton år, då konkurrenterna hade hunnit tröttna på att vänta. Det sociala kontrakt som fanns var en bräcklig och ofta kortvarig överenskommelse mellan personerna på pyramidens topp om vem som skulle sitta överst. Det har nog mera gemensamt med plötsliga dödsfall bland ryska oligarker än med osjälviskt ansvar. https://www.sciencealert.com/dark-pattern-explains-why-so-few-roman-emperors-died-of-natural-causes
*****IYI, intellectual yet idiot. En av Talebsnedsättande etiketter på folk som tänker annorlunda än han.
******Hesiodus, grekisk bonde, tänkare och författare på 700-talet f Kr. Det här måste vara orden som Taleb far efter: ”Och krukmakare tävlar med krukmakare, och hantverkare med hantverkare, och tiggare är avundsjuk mot tiggare, och bard mot bard. ”. Jag undrar om inte raderna skildrar den färd mot världens undergång som Hesiodus grubblade över snarare än småsint ekonomisk missunnsamhet. Apokalypstänk är en gammal stapelvara.