Det är inte frånvaron av Gud som skapar vad som benämns ”existentiell tomhet” hos många unga, en tomhet som dagens Gudskrigare, från Ebba Busch till Hegseth och Khamenei, utnyttjar. Det är frånvaron av gemensamma lösningar på mänsklighetens väldiga prövningar.
Krönika | Håkan Blomqvist
Nej, det är inte Guds död som skapar existentiell tomhet och psykisk ohälsa – det är människornas, ja hela vår livsmiljös och framtids.
Medan Ebba Busch tar rygg på USA:s skvatt galne krigsminister Pete Hegseth i ett kristet korståg för ”västcivilisationens” herravälde mot i synnerhet Islam, diskuterar kultursidorna växande psykisk ohälsa och ”meningslöshetsepidemin” hos ”generation Z”. Alltså de som vuxit upp med internet och sociala media under 2000-talet. I en kritik av religionshistorikern David Thurfjells senaste bok, ”Anspråkstagen”, menar Farshid Jalalvand att vi inte kan skylla tomheten på avsaknaden av Gud. Farshid Jalalvand kritiserar Thurfjell om existentiell kris
Utan att ha hunnit läsa Thurfjell är det lätt att sympatisera med Jalalvands uppfattning att den upplevda meningslösheten som tycks ha ökat de senaste 10-15 åren inte handlar om Gud utan om våra liv här på jorden. Beroendet av sociala medias algoritmer och personlig isolering inför klimatkatastrof, krig och marknadskapitalismens glorifiering av jakt på lyx och rikedom när de sociala klyftorna samtidigt ökar, bidrar till en slags individuell hjälplöshet. Socialantropologen Kajsa Rudberg som doktorerat om skolans ”individualiseringsnormer” använder termen det ”utlämnade tillståndet”. ”Jag fattar ingenting igen” : Den narrativa skärningspunkten mellan rådande individualiseringsnormer och skolans centrala uppdrag
Det ”utlämnade tillståndet” var ju hela det nyliberala projektets innebörd av privatiseringsorkaner, idealisering av ”valfrihet” och det egna jagets självförverkligande. Som i Thatchers ord: ”There is no such thing as society”, bara individen. Och det i en historisk period där människan mer än någonsin var beroende av gemensamma ansträngningar och lösningar på planetens, arternas och mänsklighetens hot.
”Existentiell tomhet” när unga människor ensamma ska hantera vad klimatforskaren Johan Rockström kallar den krympande ”livets korridor”, kan inte reduceras till Gudsbrist, den handlar om samhällsbrist. Ett samhälle som trasas sönder både materiellt, socialt och mentalt kan svårligen skapa social tillit, optimism och innehåll.
Oroande är att Ebba Busch, Hegseth, Khamenei och andra Gudskrigare kan gödas av tomheten. Religionen är ”hjärtat i en hjärtlös värld”, uttryckte sig Marx i avsikt att den socialistiska rörelsen skulle göra världen mindre hjärtlös och minska människornas behov av ”folkets opium”. När bomberna massakrerar våra närmaste utan någon räddning ”finns bara Gud”, löd en röst från något av folkmorden. Men miljontals människor som upplevde världskrigens och imperialismens folkmord konstaterade att inte ens Gud fanns där – bara människan själv.
Att det är människan själv som måste skapa en värld som befriar sig från våld, förtryck och förödelse betyder inte att motverka andlighet och existentiellt sökande. Sådant är människans följeslagare genom eoner av tid, från förmänniskors inristningar av symbolvärldar till dagens tankar om oss själva och vår begränsade tid som levande varelser på just denna jord.
Men det är genom en gemensam kamp för ett människovärdigt samhälle bortom kapitalismens egoistiska strypsnara vi kan minska ”meningslösheten” och bygga en ny människogemenskap.
En som både kan stå emot blodtörstiga korsriddare och försvara livets korridor.