Gunvor Karlström, Internationalens tidigare mångåriga chefredaktör, är död. Gunvor avled på tisdagen efter en tids sjukdom, omgiven av sin närmaste familj. Efter ett liv av slit och kamp för en humanistisk socialism är vi många som bär med oss Gunvors milda omsorg och kunnande, men också aldrig sinande avsky mot det kapitalistiska klassamhället med dess arrogans och maktfullkomlighet.
Foto: Emma Lundström
Inrikes | Håkan Blomqvist
Vid 80 årsfirandet i fjol samlades kamrater på Solidaritetshuset i Stockholm för att fira, äta av Mattias’ smakliga anrättningar, samtala och bläddra i både album via superåttafilmer med katter och unga år – genom tider av vänner, politik, kärlek och grönska. Och från Bromma Röda Cirkel 1970 femtiofem år vidare genom den historia som var vår.
Från 1970 års första cirkelmöte om Palestina – det var efter ”svarta september” (då ”feodalfascisten Hussein axlat sionisten Dayans blodiga mantel”, som det hette i vårt flygblad efter massakern på PLO i Jordanien), till nuets kamp mot Trumpism, rasism och folkmord i Gaza – för den mänskligare värld vi kallade socialism.
Genom Internationalens årgångar och bildarkiv strömmar händelser, frågor, social och politisk kamp, ideologiska strider och världshistoria på max- och mikronivå mot läsaren – från Vietnamkrig och polska Solidaritets antistalinism, fredsrörelser mot kärnvapen och brittisk gruvarbetarkamp till dagisprotester, bostadsockupationer, fackliga uppror och sommarläger. För att inte tala om dåtidens ”kulturkrig” mot kommersialism, patriarkat, sexism och rasism.
Gunvor föddes 1944, växte upp i Bryssel där hennes far fått jobb, gick i franskspråkig flickskola för att återkomma och avsluta sina studier i Sverige på 1960-talet. Politiskt anslöt hon sig alltså till den första ”trotskistiska” röda cirkeln i Stockholm hösten 1970, var med på Fjärde Internationalens väldiga Rött Europamöte i Bryssel samma höst och blev invald (jo, så funkade det då) i RMF – Revolutionära Marxisters Förbund (det längre fram blivande Socialistiska Partiet, nuvarande SP) – 1971. Började på Internationalen som journalist kring decennieskiftet 1970-80 och arbetade som chefredaktör under många år i ett par skilda perioder. I bifogade artikel till Gunvors 80-årsdag berättas mer om Gunvors liv och förebild som skrivande redaktör och vänlig mentor på Internationalen – med aldrig sviktande språksäkerhet, lyhördhet – och avsky mot klassamhällets uppblåsta makthavare eller efterapare till både höger och vänster.
”Hennes stora allmänbildning och språkkänsla, starka blick mot skryt och lögner och märkvärdighet, en säker känsla för äkta och strunt, mycket samvetsgrann. Trots sina stora kunskaper gjorde aldrig mycket väsen av sig som person. Hade förmågan att hålla någon slags ordning i kaos – inklusive på det överbelamrade skrivbordet”. Några ord från Gunnar Wall och andra. Bland så många.
Gunvor fick också slita hårt, kanske kunde man skriva ont. Heltidsanställd chefredaktör på Internationalen dagtid och nattjänst på sjukhuset Serafen många övriga dygnets timmar. Då som nu var lönen på en liten vänstertidning ingenting för en familj att leva på.
Åren av slit och hjälpsamhet, av både glädje och motgångar, från det allra första cirkelmötet en höstkväll 1970 genom ett liv av stretande engagemang för både det stora och det lilla – vilket nu som är vad.
Varmt, kamratligt och bara mänskligt tack, Gunvor.
Internationalens läromästare Gunvor Karlström fyller 80 – Internationalen
Till Gunvor från Emma Lundström
När jag tänker på dig så tänker jag på apelsiner, parmesanost och radergummin med rätt smak.
Jag tänker på den alltid närvarande glimten i dina ögon, på ditt absoluta språkliga gehör och på din massiva kärlek till orden och bilderna.
Jag tänker på dina Tintinalbum som blev kvar på redaktionen och på alla böcker du lämnade på mitt skrivbord, eftersom du tänkte att jag skulle tycka om att läsa dem.
Jag tänker på hur fantastiskt uppmuntrande och uppskattande du var som redaktör och hur tryggt det kändes att överlämna en text till dig.
Jag tänker på att du hade öga för vilka texter som behövde en illustration och alltid sade rätt sak för att få mig sugen på att försöka teckna något passande.
Jag tänker på hur du alltid hade radion på för att inte missa någon avgörande nyhet och på hur du samtidigt kunde försjunka i någon av dina gamla böcker, ofta på franska.
Jag tänker på tigerbalsam och rullväskor och snus och blyertspennor med avgnagt sudd.
Men allra mest tänker jag på hur du var en del av den värld jag växte upp i.
En värld av socialistiska sommarläger, kamp, motstånd och solidaritet. Alltid solidaritet.
En värld där vi barn kände att de vuxna försökte göra någonting åt orättvisorna. Att det gick att lita på det. Att det fanns riktig klokskap. Verklig medmänsklighet. Och människor som aldrig sviker. Som aldrig ger upp. Vad som än händer.
Som du.
Tack för att du har funnits.
P.S. Jag gjorde förstås en teckning av dig för många år sedan. Hade tänkt mig att den skulle användas i tidningen när du fyllde jämnt någon gång. Men hur jag än letar så kan jag inte hitta den just nu. Så det får bli fotografiet jag hade som förlaga. Tog det efter att vi hade sett Inkautställningen tillsammans 2011.
Mattias Bernhardsson berättar
Gunvor Karlström gick bort igår kväll – min partner Ebba Elena Alexandra Karlströms mamma – omgiven av familj, nära och kära. Hon somnade in till sin favoritmusik av Jacques Brel, Edith Piaf och Joe Dassin.
Gunvor levde ett stort liv under sina 81 år. Hon föddes 1944, började läsa böcker vid tre års ålder och var redan i tonåren beläst i politik, filosofi, poesi, konsthistoria och den franska litteraturens klassiker – på franska så klart.
Hon var en hängiven marxist och arbetarkämpe i många decennier; organiserade Chilekommittémöten efter Pinochets militärkupp 1973; höll möten med Alain Krivine, en av revoltledarna i Frankrike 1968, såväl som frihetskämpar från världen runt; översatte Evelyn Reeds banbrytande bok ”Kvinnans utveckling” 1978 till svenska och höll föredrag landet runt (en gång tog hon hundspann till ett Reed-möte utanför Kiruna); skildrade och samlade stöd till strejker; producerade tusentals artiklar och pamfletter.
Redan våren 1971 gick hon med i den nybildade svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Gunvor skrev för tidningen Internationalen från slutet av 1970-talet till 2014, i många år som chefredaktör. Ett liv som heltidsrevolutionär var en uppoffring, i tid och pengar. Dubbla jobb för att försörja familjen, kvällar och helger som undersköterska (annat än de flesta stolsvändare i riksdagen). Tog in politiska flyktingar i sitt hem. Hela tiden stark, hela tiden mamma.
När Ebbas pappa Jesus Felipe Huaman Delgado blev sjuk för några år sen, var det Gunvor som tog hand om honom. När han gick bort för två år sen blev Gunvor också sjuk. Hon flyttade in till oss för en tid och blev bättre – omgiven av familjen, av barnbarnen hon var så stolt över.
Den senaste veckan har hon kämpat i sviterna av en blindtarmsoperation. Vi har vakat, pratat minnen, visat bilder, spelat musik; de minsta barnbarnen har visat henne sina senaste teckningar. Men igår tog resan slut. Hon somnade in till Edith Piafs ”Non, je ne regrette rien” – ’Nej, jag ångrar inget’.
Gunvor dog på dagen två år efter sin älskade Jesus. På sängbordet låg den sista använda sidan i hennes skrivbok uppvikt: ett stycke ur Paul Verlaines ’Sagasse’ från 1881, i Gunvors unika skrivstil skriven med stor ansträngning timmarna innan hon gick vidare:
”Mon Dieu, mon Dieu,
la vie est
là Simple et tranquille.
Cette paisible rumeur-là
Vient de la ville”.
// Min Gud, min Gud,
livet är där
enkelt och stilla.
Detta fridsamma sorl
kommer från staden //
(Bilden: Gunvor i 9:e klass, Nytorpsskolan. Se fotoalbumet som är länkat i kommentarerna för en inblick i hennes otroliga liv)
– – –
Español:
Gunvor Karlström falleció anoche. Ella era la mamá de mi pareja, Ebba Elena Alexandra Karlström. Gunvor estuvo rodeada de su familia y seres queridos, escuchando su música favorita; Jacques Brel, Edith Piaf y Joe Dassin antes de partir a su sueño eterno.
Gunvor vivió intensamente. Nació en 1944, aprendió a leer a los tres años y ya en su adolescencia se rodeaba de política, filosofía, poesía, historia del arte y de los clásicos de la literatura francesa, y por supuesto en su idioma original.
Fue una marxista comprometida y luchadora de la clase trabajadora durante muchas décadas; organizó reuniones de Chilekommittéen después del golpe militar de Pinochet en 1973; organizó encuentros con Alain Krivine, uno de los líderes de la revuelta en Francia del 1968 y muchos otros luchadores por la libertad de todo el mundo. Ella tradujo al sueco el libro pionero de Evelyn Reed “La evolución de la mujer” en 1978 y dio charlas por todo el país (una vez llegó en trineo tirado por perros a una reunión sobre Reed en las afueras de Kiruna). Gunvor escribio sobre huelgas y tambien las apoyo y ademas producio miles de artículos y folletos sobre ellas.
Ya en la primavera de 1971 se incorporó a la recién fundada sección sueca de la Cuarta Internacional. Gunvor escribió para el periódico Internationalen desde finales de los años 1970 hasta 2014, y tambien fue su editora en jefe durante muchos años. La vida revolucionaria siempre implíca sacrificios, en tiempo y en dinero. Por eso tenia dos empleos para asi sostener a su familia. Noches y fines de semana trabajaba como auxiliar de enfermería (muy distinto a la mayoría de quienes solo calientan el asiento en el Parlamento). Recibió en su casa a muchos refugiados políticos. Siempre fuerte, siempre siendo una mamá.
Cuando el papá de Ebba, Jesús Felipe Huamán Delgado, se enfermó, fue Gunvor quien lo cuidó hasta el fin. Cuando él falleció, Gunvor también se enfermó. Se mudó a vivir con nosotros por un tiempo y allí mejoró, rodeada de la familia, de los nietos de quienes ella siempre ha estado muy orgullosa. Esta última semana luchó contra las complicaciones de una operación de apendicitis. La hemos acompañado en vela, compartiendo recuerdos, mostrando fotos, poniendo música. Los nietos más pequeños le enseñaron sus dibujos más recientes. Pero ayer el viaje llegó a su fin. Se quedó dormida con “Non, je ne regrette rien” de Edith Piaf — “No, no me arrepiento de nada”.
Gunvor murió exactamente dos años después de su amado Jesús. Sobre la mesa de noche quedó abierta la última página que había usado en su cuaderno: un fragmento de “Sagesse” de Paul Verlaine, de 1881, escrito con su caligrafía única y con gran esfuerzo apenas horas antes de partir:
“Mon Dieu, mon Dieu,
la vie est
là Simple et tranquille.
Cette paisible rumeur-là
Vient de la ville”.
// Dios mío, Dios mío,
la vida está allí
simple y tranquila.
Ese murmullo sereno
viene de la ciudad //
(En la imagen: Gunvor en noveno grado, en la escuela Nytorp. Vean el álbum de fotos enlazado en los comentarios para asomarse a su vida increíble.)