I mörka stunder undrar jag vart vänstern tog vägen. Varifrån kom recensionerna och identitetstänket? Vem riktar man sig till? skriver Bodil Carlsson, som läst och funderat över innehållet i vänstertidningar som tex Flamman, Guardian, Dagens Arena – och Internationalen. Och hur många av vänsterns politiker idag bor i hyresrätt?
Kulturen|Bodil Carlsson
Förrförra veckans nummer av Flamman bjöd på fyra sidor om Feministiskt Initiativs efterföljare. Ny liten ledning, ny organisationskultur. Nytt om ”vithetens liberala feminister” som man är lyckliga över att ha gjort sig av med; nytt sikte på det dekoloniala – som i det här fallet verkar handla om att bli mera konkret målinriktad på så vis att abort inte ska vara bara en rättighet på papperet, utan vara tillgänglig också. Man vill tacka för den upplysningen. Någonstans tycks det också i partiets regi ha hållits en föreläsning, där föreläsarna efteråt vänder sig till partistyrelsen och begär en ursäkt för ”vithetsmakt i rummet” och för ”vita tårar”.
En kulturartikel – två sidor – om manlighetens återkomst. MeToo har åldrats in i kaklet, nån snubbe med kändisefternamn kommer ut som sexmissbrukare och den gymmande maskulinitetens backlash är det nya heta. Lillprins Tobias Andersson, SD, sammanfattar faktiskt utvecklingen mera rakt på sak, när han råder män att äta mycket rött kött för att hålla testosteronet uppe och inte förfalla till att bli veka vänsterröstare. Troligen lockar han flera unga killar än en kulturartikel. Men Flamman har ännu en kulturartikel, en helsidesrecension av en utställning på Göteborgs konstmuseum som med titeln Apokalyps presenterar Dürer och andra konstnärliga skildrare av domedagstänkets tradition. Den traditionen lever än. Ingen mindre än Peter Thiel har nyss stått på scen i San Francisco och i fyra utsålda föreläsningar inför stängda dörrar föreläst om Antikrists återkomst. Han tycks ha övervägt om det var staten eller Greta Thunberg som var vår tids förkroppsligande av den onda varelsen, men kom fram till att det nog trots allt snarare är AI-skeptikerna. Biljetterna kostade 200 dollar styck, så de till största delen unga män som betalade för dem fick förhoppningsvis iallafall ett gott skratt för pengarna.
Sist i Flamman finns faktiskt en annan röst, en insändare. En lärare från Arvika, som av och till funderat på att lämna partiet, stannar kvar. Han satt i kommunfullmäktige 2016, när V:s kommunala budgettillskott gick igenom i riksdagen och några miljarder dök upp ute hos kommunerna. I Arvika räddade pengarna kommunens budget. Insändaren har sett att politik faktiskt gör skillnad för folk som kanske inte får stor plats på kultursidorna. Utan V i riksdagen hade vi haft marknadshyror och garantipensionen hade inte höjts, påminner han. Statistik: i Arvika ligger kommunens kostnader per invånare på 76 000, medan skatteintäkterna per invånare är 51 000; för riksgenomsnittet är kostnadssiffran 65 000, medan intäkterna ligger på 55 000. Varför? Arvika har fler förtidspensionärer och färre högutbildade än riksgenomsnittet. Statliga utjämnande bidrag ligger på 23 000 per invånare, medan genomsnittskommunen får 14 000. Statistiken för Lidingö ser gissningsvis lite annorlunda ut.
Så en fråga till maskulinitetsskribenter, kulturrecensenter och kartläggare av FI:s gengångare – hur skulle förtidspensionärerna i Arvika ha haft det utan vänsterpolitik i riksdagen? Skulle de ha suttit i sina lägenheter och fällt vita tårar över marknadshyrorna? Eller pratat patriarkatet med sin gamla mamma, som får klara sig bäst hon kan med andfådd hemtjänst för att kommunens budget inte rymmer ett utbyggt äldreboende?
Hur många vet vem Dürer var eller vad ordet apokalyps betyder? Artikeln om det som är kvar av Feministiskt Alternativ är förmodligen tänkt som en dödsruna över en konkurrent med snävt inriktad social bas och dito verklighetsbild. Men tid och spaltutrymme till det snävt fokuserade har en inbyggd fälla: man riskerar att framstå som lite snävt fokuserad själv.
Kunde inte insändarskribenten i Arvika ha fått några sidor om hur han ser på det fortsatta politiska jobbet i och utanför de parlamentariska rummen? Hur bygger vi rörelsen som ger rösterna? Det är trots allt det som händer utanför kommunfullmäktige som avgör vem som sitter där.
Har ingen av Arvikas förtidspensionärer en livshistoria värd en läsning? Kunde man inte ha kompletterat konstrecensionen med en berättelse om den apokalyptiska tanketraditionen med dess rötter i Uppenbarelseboken? Den dyker upp i flödet från den växande råhögerkristna rörelsen i USA rätt ofta nu. Apokalypstänk har alltid flammat upp i orostider, så det är inget nytt, men det skadar inte om folk får chansen att lära sig känna igen det. Och kunde inte Flamman, apropå det dekoloniala, hellre än att återge prat om vita liberala feminister ha tagit upp en artikel i Dagens Arena från i somras som visar de stora fiskeflottornas gränslösa utnyttjande av både naturresurser och män från fattiga länder ? Eller nämnt en forskningsrapport som uppskattar antalet döda arbetare i värmeböljor varje år i USA till runt 2 000? Landet saknar federala bestämmelser om skydd mot arbete i extrem hetta, kanske för att de flesta som jobbar utomhus med jordbruksarbete och i byggbranschen är antingen immigranter, brunhyade eller uthyrda från privata fängelser?
Kunde Flamman kanske ha sammanfattat berättelsen i The Guardian nyligen om den indiska staden Panipat, en knutpunkt för textilåtervinning, där båtlast efter båtlast av slängda plagg från USA:s, Europas och Ostasiens högkonsumenter bearbetas av runt 300 000 arbetare utan skyddsutrustning medan textildammet, mikroplasterna och blekmedelsångorna koloniserar deras lungor? En ung kvinna tar med sina två småbarn till jobbet, för någon annan barntillsyn finns inte. Så såg livet ut i de brittiska fabrikerna på 1800-talet också: ungar gavs opium utrört i vatten för att hålla sig lugna medan mamma jobbade. Där började arbetarrörelsen. Den var ingen tävling om förstatjing på att vara mest kränkt och den höll sig inte med många konstrecensioner. Men den var fullständigt klar över att vinstintressen inte gör åtskillnad mellan kvinnor och män, mellan brunt och vitt: allt som kan exploateras går bra.
I mörka stunder undrar jag vart vänstern tog vägen. Varifrån kom recensionerna och identitetstänket? Vem riktar man sig till?
Patrik Olofssons artikel om explosionen av bostadsrätter och de krympande, allt mera segregerade hyresrättsbestånden sa något mycket bra om bandet mellan privat ägande och glidningen mot högerpolitik: det handlar om kombinationen av nyvunnen social status och skyddet av lånade pengar. Den som tampas med ett bostadslån på tre miljoner och ser månadens elräkning för den öppna planlösningens värmekrav stiga till åtta tusenlappar lär inte välkomna nya hyreshus i närheten eller någon annan förändring, som sänker priset på villan den dag man måste sälja. Inte heller röstar man för skatter som höjer bostadsbidraget och sänker priset på biljetter för såna som bor i lägenhet och åker buss – fattigpensionärer, invandrare och ungar från den kommunala skolan. Varför satsa på det gemensamma, när det gemensamma hålls utom synhåll en halvmil bort? Jag kan inte se att sådant har fått mycket uppmärksamhet i eller utanför vänstern. Det får mig att undra en sak. Hur många av vänsterns politiker bor i hyresrätt?
När blev vi så olika de människor vi säger att vi talar för?
Att se ut som, prata som och klä sig som villaförorternas mest lyckade mellanskiktare är inte ett problem för Tidö-lagets representanter – tvärtom, det är den framtoning de eftersträvar. Det är så de vill se ut, för det är vad de är: det egna sociala skiktets karriärister. Samma sak gäller SD:s Tobbe. Det är bara hans stödgrupp som är lite annorlunda blandad, så han anpassar sin vattenkammade frilla efter ena halvan och sitt ordval efter den andra.
Men vi?
Vi kan inte förändra något om vi inte känns igen av dem som behöver förändringen.