Inom den svenska vänstern finns en allmän uppfattning om att Sverige i allt högre grad rör sig åt höger, medan Spanska socialistiska arbetarpartiet (PSOE) i allt högre grad rör sig åt vänster. Stämmer detta? Är Pedro Sánchez PSOE-ledda regering faktiskt längre åt vänster än socialdemokraterna i Nordeuropa?
Kommentar|Alex Fuentes
När Pedro Sánchez regering erkände Palestina 2024, kritiserar Benjamin Netanyahus folkmord i Gaza, bombningarna i södra Libanon, markerar mot USA interventionspolitik i Venezuela, hot mot Kuba och krig mot Iran, framstår Spanien för många som ett undantag i Europa. I en tid där stora delar av den europeiska politiska eliten sluter upp bakom Israel och Washington, tycks PSOE inta en mer självständig och “progressiv” hållning.
Den spanska regeringen under Pedro Sánchez lyfts därför fram som ett exempel på en socialdemokrati som – till skillnad från sina nordiska systerpartier – rört sig åt vänster. Höjd minimilön, vissa arbetsrättsliga reformer och en mer offensiv socialpolitik kontrasteras mot socialdemokratins högersväng i länder som Sverige och Danmark. Från ett svenskt perspektiv – där socialdemokratin länge anpassat sig till Nato, EU:s budgetdisciplin och en allt hårdare högerpolitik – är det lätt att dra slutsatsen att detta i Spanien speglar en djupare vänstergir. Men denna bild säger lika mycket om Europas högersväng som om Spaniens politik.
PSOE:s utrikespolitiska profilering inom ramarna för EU:s gemensamma politik är verklig. Regeringen har varit mer kritisk mot ”folkmordsstat” än de flesta EU-länder och försökt positionera sig som en röst för internationell rätt. I Spanien finns också ett starkt folkligt stöd underifrån för denna linje. Men att tolka detta som ett uttryck för en generell vänsterpolitik är att blanda samman två olika nivåer. Utrikespolitisk retorik kan avvika, samtidigt som den ekonomiska och sociala politiken förblir djupt inbäddad i samma strukturer som i övriga Europa. Bilden kräver en mer materialistisk analys. PSOE:s politik är inte resultatet av en ideologisk återgång till klassisk reformism, utan av förändrade styrkeförhållanden i det spanska samhället. Det handlar mindre om vilja än om nödvändighet.
Synen inom den spanska vänstern på det som händer med extremhögern i världen i spåren av Donald Trump är att det är skrämmande. Den spanska extremhögern, förkroppsligad i Vox, är i det närmaste fascistisk – den politiska situationen i landet är starkt polariserad. Pedro Sánchez förstår detta mycket väl: regeringen kan inte svänga åt höger. Allt som görs till vänster om den konservativa högern, Partido Popular, må kallas populism, men det fyller en funktion. Samtidigt är den ekonomiska situationen på hemmaplan – med inflation, bostadsbrist och arbetslöshet – ”muy jodida, muy jodida” (jävligt illa, riktigt illa) säger folk, och med PP vid makten skulle det nog vara ännu värre.
Spanien är fortfarande en del av Nato och socialdemokraterna tänker inte lämna krigsalliansen. Regeringen accepterar även EU:s ekonomiska ramverk. Någon brytning med kapitalets makt eller ägandeförhållandena står inte på dagordningen. Med andra ord: det internationella spektrat skapar en bild av radikalitet som inte fullt ut motsvaras på hemmaplan. Det är viktigt att ha det i åtanke.
För att förstå varför PSOE ändå rört sig i en förhållandevis mer progressiv riktning måste man gå tillbaka till finanskrisen 2008. Spanien drabbades särskilt hårt: massarbetslöshet, vräkningar och en brutal åtstramningspolitik, som också genomfördes av socialdemokratin, underminerade förtroendet för hela det politiska systemet. Resultatet blev en djup legitimitetskris för hela det politiska systemet. Ur denna kris växte våren 2011 en massrörelse (Indignados) fram, som ifrågasatte både högern och socialdemokratin. Det var inte bara en protestvåg, utan en radikalisering som förändrade de politiska förutsättningarna. Massprotester fyllde torgen, inte bara mot högern utan mot hela den politiska eliten. Det var ett uttryck för en djupgående social radikalisering. Den avgörande poängen är att denna rörelse förändrade spelplanen. PSOE kunde inte längre luta sig mot passiv lojalitet från sina traditionella väljare.
Det avgörande brottet kom när denna sociala mobilisering tog politisk form genom bildandet av Podemos i samband med europaparlamentsvalet i maj 2014. Podemos bröt snabbt det gamla tvåpartisystemet. För första gången på decennier stod PSOE inför ett verkligt hot från vänster. Detta förändrade dynamiken i grunden, något som saknar motsvarighet i norra Europa där socialdemokratin kunnat röra sig högerut utan att riskera sin position. Men i Spanien var situationen en annan. PSOE tvingades välja: antingen fortsätta som ett öppet nyliberalt parti och riskera marginalisering, eller anpassa sig. Koalitionen med vänstern var inte en ideologisk omvändelse, utan ett svar på förändrade styrkeförhållanden. Men den fick konkreta konsekvenser: reformer som annars aldrig hade genomförts pressades fram.
Anticapitalistas (spanska sektionen av Fjärde Internationalen i Spanien) var medgrundare till Podemos. Relationen till Pablo Iglesias, partiets tidigare karismatiske ledare, fungerade inledningsvis relativt väl. Men när Iglesias alltmer började insistera på att Podemos skulle ingå i en regering ledd av PSOE – något som inte ingick i den ursprungliga överenskommelsen men som Iglesias drev igenom – valde Anticapitalistas att lämna Podemos.
Som Anticapitalistas påpekar idag handlar det som framstår som en vänstergir i själva verket om en begränsad anpassning: reformer har pressats fram underifrån, men utan att rubba de strukturer som håller kapitalets makt intakt. Sánchez regering balanserar ständigt mellan olika krav, där stöd från vänster och regionala krafter ofta förutsätter sociala eftergifter. Detta förklarar varför vissa reformer – höjd minimilön, förändringar i arbetsrätten – faktiskt genomförts, samtidigt som systemets grundvalar består.
Samtidigt har det politiska systemet fragmenterats. PSOE styr inte längre i ett stabilt tvåpartisystem, utan i ett landskap där stöd måste sökas från flera håll, inklusive regionala partier. Detta skapar en annan politisk logik. För att säkra parlamentariskt stöd krävs eftergifter – ofta åt vänster. Mittenpolitiken räcker inte längre. PSOE kursändring måste också förstås som en medveten strategi för att återvinna förlorad legitimitet. Genom att anta en mer “progressiv” profil – inte minst i sociala frågor – har partiet försökt återknyta till arbetarklass- och ungdomsväljare, samtidigt som man neutraliserar vänstern genom samarbete.
Varför ser det annorlunda ut från Sverige? Från ett svenskt perspektiv framstår PSOE:s politik som mer radikal än vad den är. Det beror på kontrasten. I Sverige präglas socialdemokratin av en långvarig anpassning till nyliberal ekonomisk politik, starka institutioner för klassamarbete och avsaknaden av en kraftfull vänsterutmanare. Vänsterpartiet har inte utvecklat en jämförbar systemutmaning. Trots alla reformer finns det gränser som PSOE inte överskrider. Regeringen är fortsatt lojal mot Nato, accepterar EU:s ekonomiska ramverk och har inte genomfört några djupgående ingrepp i ägandeförhållanden eller kapitalets makt. Detta är avgörande. Det visar att PSOE, liksom andra socialdemokratiska partier, förblir ett systembärande parti.
PSOE:s utveckling framstår som motsägelsefull. Å ena sidan har partiet rört sig bort från den hårdaste nyliberalismen. Å andra sidan har det inte brutit med de strukturer som begränsar socialdemokratin i hela Europa. Som Anticapitalistas formulerar det: det handlar om reformer utan brytning – där staten absorberar trycket från rörelserna samtidigt som de grundläggande maktförhållandena lämnas orörda.
Den viktigaste slutsatsen är därför inte att socialdemokratin kan välja att gå åt vänster. Utan att den – under vissa omständigheter – kan tvingas göra det. Och lika viktigt: att denna ”vänstergir” under tryck har tydliga gränser. PSOE:s relativa vänstergir är inte ett uttryck för socialdemokratins förnyelse, utan för förändrade styrkeförhållanden – där tryck från sociala rörelser och en organiserad vänster tillfälligt tvingat partiet att avvika från nyliberal ortodoxi, utan att bryta med kapitalets grundläggande makt.
Bilden: Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister och ledare för PSOE