På DN Debatt skriver den gamle moderate ideologen Mats Svegfors att han inte längre kan rösta på Moderaterna. På grund av sjukdom har han blivit beroende av välfärdspersonal som lever under ständigt utvisningshot. Svegfors omvändelse är beundransvärd, men ska det verkligen krävas svår sjukdom för att förstå vem som bär upp välfärden. Lars Henriksson funderar.
Krönika | Lars Henriksson
I Woody Allens musikkomedi ”Everybody Says I Love You” förvandlas sonen i den välbeställda Manhattanfamiljen plötsligt till en rasande republikan, på tvärs med alla familjens liberala värderingar. När filmen slutar efter rader av kärleksförvecklingar blir alla lyckliga och som bonus visar det sig att sonens politiska förvandling berott på att ett igentäppt blodkärl förorsakat syrebrist i hjärnan. När detta åtgärdas och hjärnan åter börjar fungera normalt försvinner de reaktionära utfallen och han blir som vanligt igen.
När förre statssekreteraren, Timbrodirektören, chefredaktören för Svenska Dagbladet, med mera, Mats Svegfors, i en personlig text på DN Debatt tar farväl av Kristerssons moderater är det lite samma sak, fast tvärt om. Svegfors omvändelse beror på att han drabbats av sjukdom som gör att han tvingats leva på ett långtidsboende. Denna utsiktspunkt har givit honom nya insikter om samhället och politiken. Sjukdomen har gjort honom beroende av andras människors yrkesmässiga omsorg och dessa andra människor är just de som hans tidigare vänner i snart fyra år gjort sitt yttersta för att avlägsna från landet. Hans text berättar samma historia som vi hört så många gånger redan, om människor som länge levt och arbetat i Sverige men som på grund av ”stram migrationspolitik” ständigt lever under hot om utvisning, trots att det råder brist på deras yrken.
Svegfors slutsats är att han inte längre kan stödja den regering som han innan sjukdomen hade hoppats att få arbeta med för att omvandla Sverige på just det sätt som pågår. Att det avgörande i för honom i politiken inte längre är ” höger eller vänster, utan människosynen” där Kristersson och Moderaterna svikit humanismen.
Det är ett stort steg av Svegfors, han hade kunnat bli en självömkande person som tagit ut sin bitterhet över livet genom att spaka neråt, klaga på personalens språkkunskaper och invandringens menliga inverkan på samhället i allmänhet. Att han i stället bryter med den tradition som han vuxit upp och gjort karriär inom för att försvara några av dem som är hårdast utsatta i dagens samhälle är oerhört hedervärt. Men ändå. Även om han inte tror att ”svenskar i gemen inser vilken besynnerlig skapelse vår svenska välfärdsstat är” är det verkligen ingen hemlighet vilka som bär upp välfärdens minst glamorösa delar och utför de lågavlönade jobb som få andra vill ha. Invandrade kvinnor som nu dessutom ständigt får skäll för att de inte talar tillräckligt bra svenska. Få personer har haft större möjligheter än Mats Svegfors själv än att sätta sig in i förhållandena vid välfärdens frontlinjer, långt innan han själv hamnade där. Men det är en sak att läsa rapporter om sakernas tillstånd och en helt annan att leva i mitt i dem. Det är synd att det har krävts en svår sjukdom för Svegfors att komma till insikten att människosynen rent allmänt är en bra politisk kompass.