Den här veckans gäst i Studio Internationalen är Lorena Delgado Varas som berättar om sitt deltagande i Global Sumud Flotilla, tiden och behandlingen i israeliskt fängelse och varför hon nu anmält utrikesminister Maria Malmer Stenergard till Konstitutionsutskottet.
Lorena berättar även hur hennes och Daniel Riazats planer ser ut med den nystartade rörelsen Framtidens Vänster.
Här är utskrift av samtalet. Vill du hellre lyssna så kan du göra det tex via Facebook https://fb.watch/CVTsXHxiPv, YoutubeBing Video
Intervju|Åsa Mattsson
Åsa Mattsson: Hallå och välkomna till Studio Internationalen och vårt fokus denna veckan är, inte oväntat, Gaza. Och min gäst är inte heller oväntad utan en återkommande politiker och aktivist som Internationalen följer och backar helhjärtat. Varmt välkommen Lorena Delgado Varas.
Lorena Delgado Varas:Tack för de fina orden Åsa. Vi sitter här i solidaritetshuset och jag bara känner att det är så himla skönt att se dig. Jag vet att ni följde min resa och var oroliga för mig och jag är jättetacksam av att ni gjorde det.
Åsa: Hur mår du, säger vi först.
Lorena: Jag mår under omständigheterna bra. Nu har jag faktiskt fått börja sova, vilket jag inte hade helt enkelt med i början. Men jag mår bra.
Åsa: Vad skönt att höra. Förra gången du var med var jag alltså med två av dina medresenärer på båten Huga i Global Smooth Flotilla. Dolores Perez-Lacaro och Karen Castillo från Mexiko. Vi hade lite taskigt med ljud där. Ni flyttade er på båten. Men jag skrev ut en skriven version så jag tror att det är många som har tagit del av den också. Och då var ni alltså ombord på en av de över 50 båtarna som har lastat med medicin i mat och skolmaterial. Och seglade för att bryta israelisk blockad och komma med mat och medicin.
Och vi vet ju en hel del via skriverier och medierapporter om vad som hände. Men du är här också för att vi såklart vill höra dina egna ord.
Lorena: Ja, hur ska man sammanfatta det. Vi var ju över 470 personer som bestämde oss för att vara med i den här reaktionen. Det var en laglig aktion, fredlig aktion. Så vi reste från Barcelona genom Tunis, Italien och Grekland.
Och vissa nådde ända fram till 15 sjömil utanför Gaza. Alltså det är nära. Ja, det var väldigt nära.
De såg Gaza i horisonten. Men vi blev ju attackerade ganska tidigt. Redan i Tunisien så blev två av båtarna attackerade av drönare som släppte brandbomber på båtarna.
Lyckligtvis var det ingen som skadades. Och därefter så blev vi ytterligare attackerade mellan Italien och Greklands kuster. Och då var det både ljud, ljusbomber och kemikalier.
Och det var ganska läskigt faktiskt för då var vi ute på öppet hav. Och vi visste inte om andra båtar hade blivit förstörda, hur folk mådde eller så. Men vi följde protokoll och höll oss någorlunda lugna.
Och lyckligtvis så blev ingen skadad. Däremot så blev vissa båtar förstörda. Så vi fick reparera och försöka ta oss vidare.
Men tyvärr så valde ju Israel att ändå attackera oss, borda oss, kidnappa oss och ta oss till Israel.
Åsa: Hur gick det till rent konkret? Var det på natten?
Lorena: Ja, alltså det var ganska sent när de började. Vår kapten, jag hade nattvakten då, han ropade in oss och sa okej nu står det ungefär 12 båtar framför oss, militära fartyg.
Och de har bildat en mur. Vi har ungefär en timme på oss innan vi når fram till dem. Så då började vi förbereda oss.
Tyvärr så var det inte bara en timme, för även det kom båtar från sidorna. Så ungefär en halv timme efter det så bordade de oss. Men vi stannade aldrig.
De krävde ju att vi skulle stoppa motorerna. Vi satte vår båt på autopilot mot Gaza och inväntade. Så att vi stannade aldrig båtarna, utan det var de som attackerade och bordade oss.
Sen gick det ganska fort när de väl hade kommit in i båten. Vapen riktade mot oss. De visiterade oss.
Tvingade oss att knäböja i främre delen av båten allihopa. Ganska många timmar. Sen fick vi ligga ner.
Åsa: På däck?
Lorena: Ja, på däck. Längst fram i båten. Och det var ganska riskfullt.
Det var kamrater som hade benen utanför båten, för vi fick inte plats. Två kamrater som höll sig vid ankaren. De körde ganska hög fart mot Aschdorn.
Där väntade rader av militärer, poliser och alla möjliga uniformerade varelser. De sa till oss att ta av oss allting som kunde representera Palestina. De hade dyrt ner alla flaggor på båten och satt den israeliska flaggan.
Jag hade med mig en Maboucha-flaggan. Tänkte inte på att de skulle förstöra den, men det gjorde de. När vi steg av båten så började våldet ganska omedelbart.
Jag hann bara säga att de kunde få se mitt pass, men att jag inte tänkte lämna ifrån mig det. Jag reste med tjänstepass. Men vi ignorerade dem.
De vred armarna bakåt på mig och halvsläpade mig till en öppen yta. Där vi tvingades knäböja igen. Därefter fick vi sitta där ett tag, knäböjda i solen.
Sen fick var och en av oss två militärer som följde med oss i en process. Man tvingade oss att klä av oss, kastade våra grejer, tog våra grejer. Vi fick inte träffa advokater, trots att vi hade advokater på plats.
Några hann träffa advokaterna, men jag fick inga advokater. Efter en process där vi fick möta ganska många tjänstemän och studerade med ganska mycket förödmjukande ord och knuffar.
Åsa: Vilket språk talade de?
Lorena: De talade engelska. Kvinnor med hijabi var nog de som drabbades allra värst. Och Greta, skulle jag säga. Kvinnor med hijabi tvingades ta av sig framför andra, eller framför alla, skulle jag säga.
Ganska hårdhänt. Några av mina kamrater blev också så pass våldsamt behandlade att en av dem svimmade under den processen. Därefter lämnade de över oss till fängelsepersonalen, som var ännu mer hårdhänta och mer våldsamma.
Vi blev dragna i håren, nedknuffade, jag fick skorna kastade på huvudet och så vidare. Sen fick vi sätta oss på en buss, på en resa som varade lite mer än tre timmar. Utan luftkonditionering, det var väldigt varmt, så de flesta av oss somnade under resan.
Och sen kom vi fram till fängelset, där ytterligare ett hav av uniformerade människor väntade på oss. Och skulle då registrera oss i fängelset.
Åsda: Jag känner mig svimfärdig bara av att höra dig berätta detta. Jag har ju läst mycket, men hur klarar man sådant egentligen? Ni hade förberett er genom den gemensamma kampen som ni kände att ni förde. Vad är det som gör att man får styrka ändå i ett sådant här läge?
Lorena: Vi hade ju förberett protokoll och så vidare för attacker mot båten. Vi kanske inte riktigt hade förberett för själva det här våldsamma mottagandet från Israel.
Men det är klart att vi hade fått det beskrivet, ungefär hur det skulle gå till och så vidare. Så vi visste hur vi skulle agera rent administrativt om man säger så. Men jag tror att styrkan var att vi var 470 pers från olika länder, med olika bakgrund.
Olika religioner, inga religioner, olika åldrar, som ville samma sak. Och vi var alla väldigt överens om det. Och den känslan satt klar även i fängelset i ökningen där? Ja, vi skrattade åt det faktiskt lite i cellen.
De flyttade ju runt oss ganska ofta, som ett sätt att hela tiden skapa osäkerhet och så vidare.
Åsa: Så att man inte skulle kunna bonda med någon särskild.
Lorena: Men grejen var att vi var redan bondande, även om vi inte ens var på samma båtar.
Det var människor som trodde på rättvisa, som trodde på medmänsklighet. Och det gör väldigt mycket, och det binder ihop människor väldigt mycket. De lyckades liksom inte på något sätt, skulle jag säga, få oss att agera annorlunda.
Att agera mot våra principer. Så det tror jag var den största styrkan. Att man visste att man var med människor som hade samma värderingar, i stort sett.
Och att man skulle skydda varandra, så gott det gick i den situationen.
Åsa: Nu, igår så publicerade vi på Internationalen och flera andra medier också, efter oss, din anmälan mot utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Och det handlar ju då om den svenska regeringens flathet i den här situationen.
Vill du beskriva mer, varför anmälde du henne?
Lorena: Ja, jag anmälde henne för att hon ljög helt enkelt. Hon sa till media att om vi nu hade blivit torterade, om vi nu hade blivit våldsamt behandlade då borde vi ha sagt till ambassadpersonalen. Och det är en lögn, för att vi sa till ambassadpersonalen.
Vi krävde att de skulle fota våra sår, våra hematomer. De skrev ner allt som hade hänt oss. De visste att vi hade varit utan vatten, vi fick aldrig rent dricksvatten.
De visste att vi inte hade fått mat. Det här kände ju ambassadpersonalen till redan vid första träffen. Så att sedan säga att vi borde ha berättat för ambassadpersonalen att det här hade hänt – Det innebär ju att antingen så har vi en minister som inte har koll på läget och inte har kommunikation med sin egen personal. Vilket är ganska allvarligt skulle jag vilja säga. Eller så har vi en minister som helt enkelt ljuger.
För jag tror att ingen svensk tjänsteman faktiskt inte skulle rapportera om någonting allvarligt hände svenska medborgare utomlands.
Åsa: Du har ju ett annat hemland också, Chile. Där fick du en annan kontakt med den konsul där? Trots att det inte var så långvarigt antar jag. Men du kunde se hur dina kamrater från andra länder fick en bättre behandling ifrån sin ambassadpersonal och i ditt fall den chilenska konsulen Jorge Torres.
Lorena: Det var ganska slående. När man är i den situationen, vi vet ju inte vad omvärlden vet om det som händer där inne. Vi har ju ingen möjlighet att kontakta vänner och familj. Vi blir inte lyssnade på av fängelsevakterna. Vi hade kvinnor som svimmade av infektioner för att det var så långt framgånget. Utan att någon reagerade. Att då ha den kontrasten. För vid andra mötet med den svenska ambassadpersonalen visste de redan att enda tillfället för oss att få rent vatten var när vi träffade dem. Så vi hade sagt, okej, om ni åtminstone kan komma och besöka oss dagligen och ta med vatten så skulle det vara en stor hjälp. Det kunde de inte utan de besökte oss två eller tre dagar efteråt.
Och hade inte med sig vatten. Och när vi vägrade gå tillbaka till cellen och sa: vi kräver att ni ska säga till vakterna här att ta hit flaskvatten för att vi behöver dricka vatten. Då gick de när vakterna började bli hotfulla mot oss.
Då sa de, ”tyvärr, vi måste gå. De har bett oss att gå”. Och jag kommer ihåg att Greta sa, men ska ni gå nu när de är hotfulla mot oss? ”Ja, vi måste tyvärr gå”.
Och så gick de. Om man sätter det i kontexten att konsuln från Chile som inte ens fick komma in i fängelset för att vi reste ju med svensk pass så då menade de att han inte fick träffa oss. Han tvingade sig in i fängelset trots att militären försökte stoppa honom.
För att kommunicera med oss. För att ge ett meddelande från min pappa som hade varit i kontakt med honom. Och för att höra hur vi mådde trots att de var ganska hårdhänta mot honom.
Så kändes det som en ganska stor kontrast av vad man är villig att göra. Så känslan var ju liksom att hade han fått ta hand om oss så hade vi kunnat åtminstone fått vatten, mat som annan ambassadpersonal gjorde. Och jag tror till och med några tog med mediciner till några av deras medborgare.
Så det är ganska stor skillnad. Och folk blev chockade faktiskt. Över att Sverige agerade på det sättet.
Åsa: Med tanke på Sveriges tidigare rykte om sig att vara det här världssamvetet som vi var. Under Palmes tid inte minst. Vad sa folk, kamrater från andra länder när de såg det?
Lorena: Egentligen så var det ganska tidigt. Jag berättade ju för mina kamrater på båtarna hur läget är här i Sverige. De lagar som införs. Och de trodde ju verkligen inte att det är Sverige.
För Sverige är ju känt som ett demokratiskt land som agerar ganska modigt internationellt och står upp för mänskliga rättigheter och så vidare. Så folk förväntade sig att Sverige skulle åtminstone yttra sig. Men istället så kom inte ens ett uttalande till stöd för den här delegationen eller till stöd för sina egna medborgare när de möter våld.
Utan det var mer så här – skyll er själva!
Åsa: Ja, de tyckte att det var oansvarigt av er att bege er till Gaza överhuvudtaget i den här situationen. Ni utsatte er och skulle själva då betala priset, uppenbarligen.
Lorena: Vilket också är ett jättemärkligt ställningstagande. För det första så, som jag sa, Sverige har alltid agerat modigt ute i världen. Det har alltid funnits svenska organisationer och svenska medborgare som har åkt till diktaturer, till alla möjliga konflikter och jobbat och så vidare.
Man har aldrig mött det här ställningstagandet från en regering. Att det skulle vara skyll er själva. Sätter man det i kontrast med till exempel de som har åkt nu till Ukraina och tar med hjälp, även de riksdagsledamöter som åkte till Ukraina, så ser man vilket hyckleri det är.
För att där har regeringen till och med prisat de här personerna över att de agerar på det här sättet. Men när man gör det gentemot Palestina, ja då är det inte bra. Nej, nej.
Åsa: Och vad är din kommentar till det? En politisk skillnad?
Lorena: Ja, men det ligger ganska många lager i det här. Jag skulle vilja säga att rasism är ett sånt lager.
Det är skillnad på att vara drabbad av en ockupation om man är vit eller om man är svart eller brun som man är från Palestina. Och det här omänskliggörandet av muslimer som har skett här i Sverige under ganska lång tid möjliggör för att regeringen ska agera på det här sättet. Så jag tänker att det är en ganska viktig fråga som man måste prata mer kring här.
Hur den rasismen vi har i Sverige också speglas i våra internationella arbete. Ja, det är sorgligt.
Åsa: Vi har ju Trumps så kallade fredsavtal också. Hur ser du på det?
Lorena: För det första så, jag skulle inte kalla det för ett fredsavtal. Det här är gjort utan att den viktigaste delen är med i samtalen vilket är det palestinska folket. Om det ska göras ett fredsavtal så ska det utgå från det palestinska folket.
Sen påbörjar man det här så kallade eldupphöret och som vanligt så bryter ju Israel det. Man har redan bombat Gaza. Igår så mördades det över 40 palestinier till exempel.
Så det här anser jag i alla fall har bara skapats för att det är en sån stark press från rörelserna runtom i världen. Vi såg ju hur italienarna stoppade motorvägar, hamnar, universiteten och så vidare.
Åsa: Ja, det har ju varit otroligt kraftfulla aktiviteter i många länder.
Lorena: Exakt. Spanien hade generalstrejk, you name it, de största demonstrationerna i modern tid i USA och så vidare.
Då måste man på något sätt agera för att stoppa rörelserna och då lägger man fram det här. Jag hoppas att folk ser det här. Att det här är ingen fredsplan, det är inget eldupphör utan kampen måste fortsätta.
För det är det de vill stoppa. De vill stoppa den internationella rörelsen för Palestina. Ja, Trump står där och tjatar om att han har skapat fred för att lägga ut det här falska narrativet för att få stopp på kampen.
Åsa: Trots den här enorma smärtan som ni har fått uppleva så har ni ändå tagit ett sådant viktigt steg. Om du ska sammanfatta vad du tycker att ni åstadkom?
Lorena: Vi åstadkom ganska mycket skulle jag vilja säga. Dels så ökade mobiliseringen runt om i världen. Det skapades nya organisationer, alltså Global Movement for Gaza i flera länder. Så idag är det ännu fler länder som är en del av det här internationella nätverket. Det som hände hos oss ledde också till att fackrörelserna i olika länder började mobilisera och det är ganska viktigt.
Jag önskar att fler fackrörelser, fler fackföreningar skulle göra det här. För det ger en helt annan möjlighet att kunna stoppa folkmordet och befria Palestina. Vi lyckades också visa att genom att vi hade den här styrkan med alla olika länder och vi tog en laglig väg så gjorde det också att bland annat Italien, Spanien och Turkiet hade krigsfartyg med sig som följde oss en bit av vägen.
Så länge de var med oss så var det faktiskt lugnt. Det var inga attacker mot oss. Det visade också hur viktigt det är att de olika länderna faktiskt också tar ansvar i det här att fortsätta bygga upp den här lagliga vägen till Gaza och bryta blockaden.
Jag skulle säga att vi åstadkom mycket och vi synliggjorde också hyckleriet när det kommer till mänskliga rättigheter. Men det spelar liksom ingen roll att vi valde en laglig väg, att vi hade medborgare från så många olika länder. Men när det finns ett geopolitiskt intresse som väger tyngre än människoliv, då är många villiga att hitta bort.
Och det gör ju någonting med människor tror jag, när man ser sina egna länder inte agera när sånt här händer. Det är då man inser att det är ganska viktigt att hålla makten till ansvars hela tiden. Att man står på fötterna och går ut på gatan om det så behövs.
Jag tror vi åstadkom ganska mycket. Sen fick jag också veta att fiskarna i Gaza lyckades komma ut eftersom den israeliska ockupationsarmén var så upptagen med att kidnappa oss. Så då fick de lite utrymme att kunna komma ut och fiska och ta in mat till palestinierna i Gaza.
Och det var väldigt fint att se.
Åsa: Men du, Home again heter det och borta och bra och hemma bäst..många sådana uttryck. Nu är du hemma och du är nu politisk vilde som man säger i riksdagen efter den här uteslutningen från ditt gamla Vänsterpartiet. Har du någon kommentar förresten om agerandet i Gazafrågan från Vänsterpartiet?
Lorena: Alltså, man agerar ju väldigt korrekt i det parlamentariska kanske. Även om man inte uttalade sig så mycket mot flottiljen. Jag hade gärna sett att tidigare väldigt nära kamrater som har jobbat med mig ganska många år hade uttalat sig på något sätt.
Vi har ändå jobbat ihop ganska länge. Men det visar också när politiken väger tyngre än människor. Eller politiska platser.
Men jag skulle säga att de inte har varit tillräckligt modiga när det kommer till palestinafrågan. Man håller sig inom den här diplomatiska sfären. Man vågade inte säga till exempel folkmord i början.
Man vågar inte uttrycka vissa ord som skulle öppna upp för att vi har en verklig diskussion kring Palestina. Man vågar inte ifrågasätta heller tillräckligt mycket. Jag skulle säga att rent diplomatiskt och parlamentariskt så är de väldigt korrekta.
Men de är inte modiga nog att föra vidare frågan.
Åsa: Vi hade ju partiledardebatt här nyligen. Siktet är ju inställt på den här regeringsmedverkan efter valet i Sverige tillsammans med Socialdemokraterna.
Så länge som det siktet är inställt på det sättet så blir det väl svårt att agera på något annat sätt?
Lorena: Ja, det är inte bara Palestina. Det är ganska många frågor där man nu tycker att det är ganska sorgligt att se den utveckling som förs. Man har ju backat i att ha en egen röst när det kommer till rättspolitik.
Man har backat i att ha en egen röst när det kommer till asylrätten. Så det är ganska många frågor som man väljer att tona ner eller helt enkelt inte prata om. För att man vill på något sätt ställa sig väl till med Socialdemokraterna.
Det visar för mig i alla fall att det spelar ingen roll vilken regering som vinner valet. Vi kommer fortfarande ha kvar de auktoritära lagarna som har drivits fram av den här högerregeringen. Vi kommer fortfarande ha kvar den migrationspolitiken och kanske till och med en vidareutveckling av den.
Om man tänker på alla familjer som har splittrats genom den så är det otroligt sorgligt och man blir ganska arg faktiskt. Och samma sak med klimatpolitiken. Så det är ganska många frågor som man nu väljer att helt enkelt inte prata om.
Åsa: Och det är sorgligt. Men nu sitter du och Daniel Riazat som politiska vildar resten av den här mandatperioden. Vad tänker ni utifrån den positionen är det bästa ni kan göra? Nu har ju du tex anmält Malmer Stenergard till konstitutionsutskott.
Vad har ni mer för planer just utifrån de parlamentariska positionerna som ni ännu har kvar?
Lorena: Vi ska ju fortsätta driva frågor utefter de värderingar vi har. Det vill säga vi är vänster, vi är antiimperialister, vi är antirasister, vi vill ha en klimaträttvisa. Så att vi kommer fortsätta driva på. Oavsett vilken väg de andra partierna tar, så kommer vi använda de verktygen vi har för att driva de här frågorna.
Åsa: Samtidigt så drar ni nu igång med full kraft en liten spetsig grupp men många intresserade. Framtidens vänster, alltså en ny vänsterrörelse. Vad ser du på kort och lång sikt när det gäller framtidens vänster? Ni tänker inte ställa upp i kommande riksdagsval, det kan man ju förstå. Kommer att vara med på någon nivå? Finns det möjlighet att ni kommer att vara med i något kommunalt val?
Lorena: Alltså det kortsiktiga är ju det här kommande valet. Vi har ju samarbetssamtal med olika politiska organisationer nu för att se hur vi kan arbeta tillsammans. Det finns ett ganska stort vakuum på vänstersidan i politiken.
Men inte bara vänstersidan utan det är ganska stora grupper som idag inte är representerade av de parlamentariska partierna. Och det glappet behöver fyllas. Folk behöver känna hopp.
Folk behöver känna att det finns en politisk representation som är modig nog att säga sakerna som de är. Och idag finns inte det. Så vi menar att det finns en möjlighet att organisera alla de människorna i ett alternativ.
Så det är det vi håller på att jobba med nu.
Åsa: Du nämnde tidigare det här internationalistiska perspektivet och jag tycker det är så intressant. Just idag har vi faktiskt en jättebra artikel som Alex Fuentes har skrivit om Che Guevara’s besök i Gaza. Och hur viktigt det var för honom just med det internationalistiska, antiimperialistiska perspektivet. Och det har ju inte vi haft representerat här i svensk vänster på det sättet på väldigt länge i alla fall. Vad tror du om hur viktigt roll kommer det att spela för framtidens vänster?
Lorena: En väldigt viktig roll. För att det behövs. Vi ser ju hur alla de här strukturerna, de strukturer som förtrycker oss här i Sverige är ju inte nationella. De slutar inte vid gränsen.
Utan de samverkar med förtryckande strukturer runt om i världen och är också en del av det i andra delar av världen. Så det är jätteviktigt att ha ett nära samarbete med progressiva röster, vänsterpartier runt om i världen. Och vi kommer också jobba med det.
Vi har ju ett ganska brett nätverk. Både Daniel och jag har möten med olika partier runt om i världen. Och om man nu vill gå med, om man sitter och lyssnar på det här nu, eller sitter på bussen eller vad man gör.
Åsa: Så hur går man med i framtidens vänster?
Lorena: Ja, alltså det händer ganska mycket spännande. Så är du intresserad av att vara med och bygga upp det här så har vi en Instagram-sida. Så det är bara att söka upp oss där.
Och just nu så har vi sidan BackaLorena.nu, men vi kommer att ta fram en egen hemsida. Men helt enkelt kontakta oss via Instagram så ser vi till att du är med.
Åsa: Och du Lorena, det kommer inte att dröja så länge innan vi är säkra på att vi har dig med oss igen. Den 4 december, då ska vi ha ett event här på Solidaritetshuset i Stockholm. Men det kommer också filmas och sändas på våra sociala medier så att alla ska kunna se. Och ni som läser internationalen har säkert sett våra fina artiklar som vi har ifrån medarbetare som är palestinier och bor i Gaza.
Och det är deras artiklar och bilder som vi har satt samman till en bok som vi kommer att ge ut. Och som vi hoppas att så många som möjligt vill köpa, som kommer att gå att köpa både på plats och via vår hemsida. Och så kommer vi att ha en liten utställning med de fina bilderna också.
Och så tänkte vi som sagt göra ett litet event om det här också. Och då välkomnar vi dig hit igen Lorena. Och så ska vi koppla upp Mallak Abrahamda, en av våra medarbetare som ska vara med på länk från Gaza. Det var så dåligt ljud när hon var med förra gången. Vi hoppas på det bästa och vi hoppas förstås att Daniel kommer också. Och kanske att vi kan koppla upp någon mer.
Kanske någon av Dolores eller Karin eller någon annan från Global Sumud Flotilla kunde vara med. Vi snackar vidare om det. Men så vi säger helt enkelt inte hej då utan vi säger på återseende Lorena och tack för idag.
Och tack också alla som har lyssnat och vår tekniker idag Francisco Contreras. Och vi hörs igen nästa vecka. Hej då! Hej då