Första veckan i mars utbröt smått kaos i butikerna. Människor trängdes genom halvöppna dörrar, knuffades och välte inredning. Ingen blir skjuten, ingen barnvagn rullar handlöst nedför trappor, som i den berömda trappscenen i Pansarkryssaren Potemkin. Nej, det här handlar om jakten på en blåblommig kaffeburk. Ändå är dramatiken påtaglig. Ibland verkar det som att människor numera bara går man ur huse för sådant som gratis lockerbjudanden i begränsad upplaga.
Krönika|Andreas Nyman
Nyligen läste jag ett skämt om att 97,2 procent av alla arbetsplatsintroduktioner börjar med samma information, var man hämtar kaffet. Det känns inte helt osannolikt. Kaffet är ofta den sociala mittpunkten, den plats där folk pratar, planerar och ibland gnäller. Och ibland upptäcker man att fler tycker som en själv, små handlingar kan plötsligt bli kollektiva.
Även om LO under många år tappat medlemmar finns undantag. SEKO, där jag är medlem, är ett av de förbund som vuxit på flera håll. Men tyvärr går organisationsgraden i Sverige generellt åt fel håll. Färre blir medlemmar, färre deltar, färre står tillsammans för sina arbetsvillkor. Det påminner om att mobilisering aldrig kan tas för given, vare sig det handlar om diskussioner i fikarummet eller viktiga frågor på jobbet.
Mitt första möte med facket kom när jag som ung jobbade i brevbäringen. Jag hade blivit kvar efter sommarjobbet och gick på månadsvisa kontrakt. En dag upptäckte jag att de glömt att förnya mitt. När jag nämnde det för den lokala fackbasen stormade han iväg med mig till chefen och förklarade att jag redan jobbat två dagar utan kontrakt, nu fick de ge mig en tillsvidareanställning.
Sagt och gjort. Där någonstans grundlades min bild av vad ett fack borde vara. Någon som faktiskt kliver fram när arbetsgivaren tycker att regler är något man kan ta lite lätt på. Det kan låta som en episod från en svunnen tid. Men i själva verket är det precis där fackets styrka ligger, i att någon engagerar sig, säger ifrån och gör det svårt att behandla människor som utbytbara.
Särskilt i upphandlad verksamhet, där arbetsgivaren byts ut och villkoren pressas, blir fackets roll helt avgörande.
Kampen för det gemensamma bästa har löpt genom fackföreningar och sociala rörelser genom historien. Den finns i bröd- och potatisupproren som var med och drev fram rösträtt och 8-timmarsdag. Och i varje arbetsplatsfråga, än idag, är det just när vi går tillsammans som vi kan åstadkomma något.
Kaffeburkskravallerna kommer nog inte att gå till historien som någon samhällsomvälvande händelse. De visar ändå vilken potential som finns i vanligt folk. Tänk om den kraften hade gått till samarbete.