En högerextremist från en nazistfamilj i Hitlers Tyskland kommer att tillträda presidentposten i Chile den 11 mars 2026.
Kommer den nyvalde presidenten José Antonio Kast, som den 11 mars installeras som Chiles statschef, att benåda en av Pinochetdiktaturens mest ökända bödlar?
Utrikes|Alex Fuentes
Frågan gäller Miguel Krassnoff – före detta högt uppsatt officer inom den chilenska säkerhetstjänsten DINA – dömd till över tusen års fängelse för brott mot mänskligheten. Den 4 mars började högern driva igenom ett lagförslag i parlamentet som kan benåda ökända mördare som Krassnof, en process som kan pågå ända till den 16 mars, då Kast redan installerats vid makten. I bakgrunden finns inte bara diktaturens blodiga år utan en ideologisk arvslinje av reaktion och chauvinism. Från tsarväldets ultranationalism till Hitlers nationalsocialism löper samma mörka tråd – en tradition som Krassnoff öppet har bekänt sig till.
Miguel Krassnoff Martchenko, känd i Chile som ”El ruso” (Ryssen), avtjänar ett straff på mer än 1 000 års fängelse men har aldrig velat erkänna sin delaktighet i de brott som begicks när han var en av de högre officerarna inom DINA under militärdiktaturen. Krassnoff är fortfarande ett levande uttryck för den systematiska repression som genomdrevs under den militära terrorn, med politiskt och materiellt stöd från Washington. I början av 2026 dömdes han återigen till ytterligare 15 års fängelse för brott mot mänskligheten, vilket innebär att det sammanlagda straffet nu uppgår till 1 062 år. Det är inte uteslutet att straffet kan höjas eftersom det fortfarande pågår rättsliga processer. Han är ett historiskt ansikte för Pinochetdiktaturens repression.
Krassnoff är komprometterande för Chiles nya högervridna president. Vem är denne nu smale, något tunnhårige och grånande man med ”järnhård disciplin”, om vilken José Antonio Kast – den nyvalde högerextreme presidenten – säger: ”Jag tror inte på allt som sägs om honom”?
Krassnoff är skyldig till några av de värsta brotten mot mänskligheten under diktaturen. Hans livshistoria för oss tillbaka till de ryska stäppernas våldsamma 1900-tal. Redan 1977 rapporterade den tyska tidningen Die Welt: ”Han är en av DINA:s mest fruktade officerare.” Han bar alltid två pistoler – en Browning och en Colt .45 – och hade en automatkarbin i bilen. I CIA-dokument beskrivs han som ”antimarxist, en officer i enlighet med institutionens normer”. Till detta kan vi lägga en djupt rotad antisemitisk ideologi.
Krassnoff föddes i Österrike 1946 som Michail Semjonovitj Krasnov. Son till Semjon Krasnov (donkosack) och Dina Marttjenko (kubankosack), samt sonson till Pjotr Krasnov (1869–1947), general och kosackataman i det tsarryska imperiet. Under tsarväldet användes kosackerna som repressiv styrka i statens tjänst. Under det ryska inbördeskriget efter revolutionen 1917 var Pjotr Krasnov en ledande donkosack och blev ataman för donkosackernas här i kampen mot de revolutionära bolsjevikerna. Alexander Kerenskij, regeringschef i Rysslands provisoriska regering från juli till november 1917, belönade Krasnovs militära skicklighet genom att utnämna honom till armébefälhavare i striden mot Röda armén, ledd av Leo Trotskij.
Trotskij erbjöd senare kosackgeneralen att ansluta sig till Röda armén, och denne gav sitt ord att inte längre vända vapnen mot de ryska revolutionärerna. Senare bröt Krasnov dock sitt löfte och marscherade söderut för att fortsätta motståndet – en episod som Trotskij beskriver i kapitel VIII av Ryska revolutionens historia (”Kerenskijs och Krasnovs marsch mot Petrograd”). Slutligen besegrades Krasnovs kosacker av Röda armén i slaget vid Perekop 1920.
Efter nederlaget anslöt sig Pjotr Krasnov till den nazistiska sidan. År 1933, efter Hitlers maktövertagande, flyttade han till Berlin, där han blev ledare för en kosackregering i exil, och hans söner deltog i SS. Semjon Krasnov, far till Miguel Krassnoff, anslöt sig senare till en kosacklegion i Paris. När Hitler anföll Sovjetunionen deltog kosackerna, med Pjotr Krasnov och Semjon Krasnov i spetsen, i offensiven – det genomsyrande hatet och den glödande antikommunismen mot ”de röda” var en drivande kraft. Nederlaget för de tyska styrkorna tvingade dessa Krasnov och deras kosacker att dra sig tillbaka genom Alperna mot Österrike.
Vid krigsslutet överlämnades tusentals kosacker av britterna till Sovjetunionen i det som blivit känt som ”The Betrayal of the Cossacks”. Pjotr och Semjon Krasnov utlämnades, dömdes och avrättades 1947. Miguel Krassnoffs mor emigrerade emellertid senare till Chile. Den chilenska staten hade redan på 1940-talet öppnat dörrarna för tusentals kosacker. På så sätt växte den unge Krassnoff upp i en miljö där han fick antikommunismen med modersmjölken.
1964 trädde Krassnoff in i Chiles militärakademi. Militärkuppen den 11 september 1973 störtade den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende och mellan 1973 och 1974 tjänstgjorde Krassnoff som säkerhetsofficer åt Pinochet och blev därefter en del av DINA:s högsta ledning. Han verkade då framför allt i Villa Grimaldi – terrorns centrum under diktaturen, beläget i kommunen Peñalolén i Santiago.
Inom denna terrororganisation gjorde sig Krassnoff skyldig till några av de värsta övergreppen mot diktaturens politiska fångar. Liksom nazistiska befälhavare betraktade sig själva som oskyldiga till brott mot mänskligheten efter kriget betraktar sig Krassnoff själv, än idag, som oskyldig och hävdar envist att han endast fullgjorde ett heligt uppdrag. Vittnesmålen från överlevande och även från förövare utgör skakande berättelser ”från Pinochetdiktaturens fängelsehålor och blottlägger den olycksalige officerens verkliga personlighet”, som författaren Mónica Echeverría skriver i sin bok Krassnoff – arrastrado por su destino (Krassnoff – svept bort av sitt öde).
Kapten Krassnoff befann sig dagligen i Villa Grimaldi, mellan tolv och fjorton timmar om dagen, och avgjorde liv eller död för fångar som hölls med ögonbindel och fjättrade. I dokument som CIA offentliggjorde 1999 beskrivs DINA:s repressiva verksamhet som ett sätt att ”skapa en atmosfär av terror (…) för att framkalla skräck och därigenom moraliskt och fysiskt tillintetgöra fångarna, få dem att förlora tidsuppfattningen och – värst av allt – ersätta deras namn med nummer, för att slutligen reducera dem till ett djurlikt tillstånd”. I Villa Grimaldi ”försvann” tusentals motståndare till diktaturen.
Den unga Diana Arón greps den 18 november 1974 av DINA under Krassnoffs befäl. Hennes föräldrar, som var judar, gjorde allt för att få veta sanningen om dotterns öde. Till och med USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger, även han av judisk härkomst, vädjade till Pinochet om hennes frigivning. Det var helt lönlöst. En av DINA:s mest ökända torterare, Osvaldo Romo, erkände 1992 i en rättsprocess det brutala mordet och beskrev övergreppet i detalj. Romo erkände att Krassnoff deltog i tortyren av den unga kvinnan i tortyrcentret Villa Grimaldi och att kaptenen använde grova antisemitiska och misogyna förolämpningar mot henne. Krassnoff knuffade Romo åt sidan för att själv ta över tortyren och sedan, med blod på händerna sa: ”Hon var inte bara marxist, skitstöveln var också judinna!”.
Antisemitism och antikommunism flätades samman. Hatets ekon från kosackernas historiska pogromer levde vidare i tortyrkammaren. I hans öron ekade kosackernas stridsrop från de återkommande pogromerna: ”Död åt judarna!” Det var den uppviglande paroll som under århundraden präglat hans förfäder – ett raseri som han släppte lös över Diana Arón.
Krassnoff befordrades flera gånger under diktaturen. I mitten av 1990-talet krävde han, tillsammans med andra generaler, benådning för den fängslade DINA-chefen Manuel Contreras, som lydde direkt under Pinochet. Vid en fest med berusade officerare, med ett glas whisky i handen, sade Krassnoff: ”Min farfar hängdes av kommunisterna, min far hängdes av kommunisterna … mig kommer kommunisterna också att hänga!” Men Krassnoff utsattes aldrig för något förhör under tvång för de brott han själv hade begått. Under 1990-talet fortsatte han som befälhavare i Valdivia i södra Chile, där han öppet gav uttryck för det kosackiska arvets hat mot judar och bolsjeviker, som – i hans föreställningsvärld – hade krossat tsarimperiet.
Krassnoff skilde sig från höga militärer i DINA genom sin uttalade ideologiska övertygelse. I en intervju med Mónica Echeverría berättar en ledande medlem i MIR, journalisten Gladys Díaz, att Krassnoff torterade henne för att därefter bjuda på kaffe och cigaretter i Villa Grimaldi. För den fängslade beskrev Krassnoff sig själv som nationalsocialist. Han talade om nödvändigheten att först utrota MIR:s medlemmar, sedan kommunister, socialister, kristdemokrater – och till sist även företagarna. Han refererade till Ryska revolutionen, revolutionärer som Trotskij och Lenin, och avslutade med sin oreserverade dyrkan av Pinochet.
Det fastställdes senare att Krassnoff fungerade som DINA:s ideolog, det var han som valde ut fångar som än i dag är ”försvunna”. En överlevande fånge beskrev honom som ”en narcissist, en blodig påfågel”, andra talade om en våldsam primitiv grottmänniska. Först 2005 fastställde domstolarna hans skuld för en lång rad brott mot mänskligheten. I dag, 2026, avtjänar han 1 062 års fängelse. När denna artikel skrivs har Chiles högsta domstol skärpt tidigare domar i flera mål om brott mot mänskligheten begångna under Pinochets diktatur. Flera dömda bödlar har tvingats återvända till fängelset och ett tjugotal andra har fått höjda straff – däribland Miguel Krassnoff.
José Antonio Kast installeras som Chiles president den 11 mars. På frågan om en eventuell benådning av Krassnoff – något han tidigare öppnat för – svarar Kast undvikande. Samtidigt hävdar han att personer som Krassnoff, som krossade politiska fångar i Villa Grimaldi som om de vore kackerlackor – måste behandlas med ”respekt”. För brott av det slag som Krassnoff dömts för – brott sprungna ur systematisk, statsorganiserad terror – ställdes nazismens ledande förbrytare inför rätta i Nürnberg 1945–46. Där föll dödsdomar. Det internationella samfundet slog fast en princip: brott mot mänskligheten preskriberas inte, ursäktas inte, benådas inte.
Nästan åttio år senare tornar en avgörande fråga upp sig: kommer Chiles nye president – son till en tidigare medlem av det tyska nazistpartiet – att benåda en av Pinochetdiktaturens mest ökända bödlar? Ska även brott mot mänskligheten bli föremål för politisk nåd när förövaren tillhör den egna maktsfären?