Bild från föreställningen Mutter Courage und ihre Kinder på Burgtheater i Wien 2014. Det borgerlig-kapitalistiska samhällets ”dramatiska kurva” – enligt Brecht.
Det här är andra delen av Werner Schmidts artikelserie. Första delen finns här.
Samtidigt som Nazityskland den 1 september 1939 med överfallet på Polen startade Andra världskriget författade den antifascistiske flyktingen Bertolt Brecht på Lidingö sin antikrigspjäs Mor Courage. I en kommentar beskrev han pjäsens ”dramatiska kurva” så här: ”För Courage, en yrkesmässig marketenterska, framstår det begynnande Trettiåriga kriget som ett nytt, vanligt företag. (företaget börjar och fortsätter, det börjar genom att det fortsätter.)” När hon år 1624 i Dalarna anslöt sig till överste Oxenstiernas trupper som skulle tåga mot Polen, gjorde hon det inte ”krigiskt”, utan ”endast fredligt affärsmässigt” – såsom Huset Wallenbergs malm och kullager följde med Wehrmachts intåg i Polen 315 år senare.
FOKUS | Werner Schmidt
Nådens år 1632, efter att Courage med sin lilla marketenterivagn i truppernas släptåg genomkorsat halva Europa, uppstod i samband pmed begravningen av den stupade kejserlige fältherren Tilly ett kort avbrott i slaktandet. Bland soldaterna började man fundera över om kriget nu äntligen hade slutat eller om det – Gud må förhindra det! – ändå skulle fortsätta.
Det skapade även osäkerhet hos marketenterskan. Skulle hon våga köpa nytt förråd? Men om kriget faktiskt var slut, då måste hon ju kasta bort allt? Fältprästen lugnade henne. Det är inte alls säkert att kriget kommer att upphöra, filosoferade han, det kan möjligen bli en paus, då kriget kan ”pusta ut”, ja, kriget ”kan rentav så att säga förolyckas”, det finns ju ”ingenting fullkomligt här på jorden”. Prästen fortsatte:
Ett fulländat krig om vilket man kan säga: här finns inget att lägga till eller dra ifrån, kommer det kanske aldrig att finnas. Men kejsare och kung och påve kommer det till hjälp i nödens stund. […] Nej, kriget finner alltid en utväg, det är sant och visst, varför skulle det behöva upphöra?
I slutscenen, då ett nytt regemente drar förbi mot nya slagfält, hade Mor Courage bestämt sig. Trots att hon redan hade förlorat sina tre barn i kriget – det vill säga: trots att våldsamma farsoter dödat dem som blodbaden lämnat kvar, hungern rasat i förut blomstrande landsdelar och vargar genomströvat städerna – trots allt detta följde hon trupperna. Som marketenterska måste hon dra med, för hon visste ju: Kriget är ”en idyll för affärsverksamhet”.
Men frågan här och nu är: I vårt borgerlig-demokratiskt präglade samhälle, där varken kejsare, kungar eller påvar längre kan komma kriget ”till hjälp i nödens stund”, vem eller vilka gör det då? Och varför?
I mina samtidshistoriska studier vägleds jag av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms beskrivning av ”det korta 1900-talet” som en triptyk: En ”katastrofernas tidsålder” från 1914 till Andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av ”förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling”; denna period betecknar Hobsbawm som både kapitalismens och arbetarrörelsens ”guldålder”. Den sista delen av 1900-talet blev ”en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser”. Med facit i hand framstår ”guldåldern” som ett historiskt undantagstillstånd på väg från en kristid (katastrofernas tidsålder) till en annan och vidare in i ”2000-talets ovisshet”.
Werner Schmidt, professor i historia, undersöker i en serie artiklar för Internationalen förutsättningarna för välfärdsstaten och arbetarrörelsens ”guldålder” under efterkrigstiden och de borgerliga eliternas behov av mobilisering mot hotet från öster för att hålla utmanande krafter i schack.
Dryga två decennier in i det nya årtusendet präglas vår värld av multipla kriser (växande sociala klyftor, ett hotat ekologiskt system, ekonomisk stagnation, ökande globala geopolitiska och geoekonomiska motsättningar, europeisk desintegration, angrepp på demokratiska rättigheter osv). Efter den östliga systemkonkurrentens abdikering 1989/91 återgick det borgerlig-kapitalistiska systemet på sätt och vis till sitt historiska ”normaltillstånd”.
Jag ska i denna artikel rekonstruera den historiska bakgrunden till ”guldåldern” och dess betydelse; sedan visar jag hur dess erosion sedan mitten av 1970-talet skapade de samhälleliga förutsättningarna för den utveckling som vi idag konfronteras med, en utveckling som för Hobsbawm 1994, då han skrev sin bok Age of Extremes, fortfarande måste framstå som en ”global dimma”.
Första Kalla krigets ursprung. Efter den nyss övervunna ”katastrofernas tidsålder” med slutet av andra världskriget hade många människor i Europa blivit övertygade om att det kapitalistiska samhället med sina borgerliga eliter hade för- eller missbrukat sin hävdvunna prestige och att det gällde att bygga ett samhälle utan eller mot dem. Men Europas eliter var ingalunda villiga att lämna den samhälleliga styrhytten. De var visserligen försvagade och några – som de svenska – kompromitterade genom kollaboration med naziregimen, men de hade å andra sidan fått en ny mäktig yttre kraftkälla: Amerikas Förenta Stater. Washington hade genom den demonstrativa fällningen av de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 på ett lika otäckt som illavarslande sätt understrukit sitt anspråk på globalt ledarskap.
Krav på ett tryggare samhälle. De flesta aktörer i ansvarig position som skisserade sina förhoppningar om vad som skulle bli efterkrigstidens principer för världsekonomin och den framtida globala ekonomiska ordningen hade upplevt den stora depressionen och en av dess politiska konsekvenser: den nazistiska regimen i Tyskland och dess undergång i andra världskriget. Det fanns därför en stor enighet om att massarbetslöshet av sociala och politiska skäl inte fick tillåtas att återuppstå. ”Kort sagt”, sammanfattar historikern Eric Hobsbawm, ”var efterkrigstidens politiker och statstjänstemän och rentav många företagare i Väst av olika skäl övertygade om att en återgång till laissez-faire-politiken och den oreglerade fria marknaden inte kunde komma på fråga”.
Denna insikt förvandlades till en materiell kraft genom starka krav underifrån. ”Över hela världen”, mindes den socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers dåvarande medarbetare Per Nyström, ”hade det under kriget vuxit fram starka behov och stämningar för ett nytt och tryggare samhälle”. De makthavande i de krigförande länderna i väst hade tvingats till eftergifter och löften om framtida sociala reformer för att kunna samla nationen till eniga kraftansträngningar i kamp mot den fascistiska aggressorn. Det var byggandet av ”en ny värld” som folkmassorna efter krigsslutet insisterade på. Utifrån ett sådant internationellt perspektiv insåg Nyström också det egna partiets retrospektiva självförhävelse:
I den socialdemokratiska propagandan har man senare i alltför hög grad försökt göra välfärdspolitiken till en socialdemokratisk skapelse. Det var den nu inte även om vi var de drivande när det gällde den politiken här i landet under efterkrigsåren. Men sett i större perspektiv var välfärdspolitiken en frukt av de ansträngningar som de västallierade fick göra under kriget för att samla folk mot fascismen och nazismen.
Skräckens incitament. Men, som Hobsbawm framhäver, räcker det inte med en hänvisning till de västallierades ansträngningar för att förstå välfärdspolitikens rötter. En av 1900-talets ”besynnerliga ironier” var enligt honom:
att det mest varaktiga resultatet av oktoberrevolutionen, vars syfte det var att störta kapitalismen världen om, var att det räddade sin fiende, inte bara i krig [med Röda arméns avgörande insatser] utan även i fred – det vill säga genom att förse den med ett incitament, skräck, för att reformera sig efter andra världskriget.
Med skräckens incitament menade han detta: Den stora piskan som hjälpte den internationella borgerlighetens reformbenägenhet på traven var fruktan att Sovjetunionens inflytande skulle spridas västerut (och söderut) och att kommunismen skulle plantera sin röda fana på ruinerna av kapitalistiska ekonomier som uppenbarligen inte fungerat.
Fruktan för kommunismen och Sovjetunionen blev ett ”skräckens incitament” för borgerligheten i de kapitalistiska länderna att acceptera sociala reformer.
Som Tage Erlanders dagböcker intygar fortsatte skräckens eller rädslans incitament att verka även efter att den revolutionära efterkrigsvågen i Europa ebbat ut. I januari 1952 funderar han kring denna problematik. De borgerliga, skriver han, tror på den fria företagsamheten och vill i och för sig ”ingen ändring, men den låter sej skrämmas till eftergifter. En samhällsomdaning framtvingas genom rädsla för något ännu värre.” Detta ”värre” är hotet från kommunismen. Våra reformer, hävdar Erlander, vilar däremot ”på vilja, icke på rädsla för att andra ska vilja”, men han tillägger inskränkande: ”Så har det varit. Men nu?” Hur mycket av den förda politiken vilar på eget initiativ och hur mycket är i stället ”en följd av kommunistiska initiativ?” Och när han tittar över landets gränser undrar han: ”Hur mycket av Marshallplanen, av det europeiska samarbetet vilar icke på insikt om samarbetets värde utan på rädsla för kommunisterna?”
”Passiv revolution” som krislösningsmetod. Den stora fråga som eliterna på bägge sidor om Atlanten i denna situation ställdes inför var hur man kunde förhindra en revolutionär lösning av den djupgående samhälleliga kris som det kaotiska 1930-talet och Andra världskriget åstadkommit i Europa. Den favoriserade krislösningen blev en socialekonomisk och politisk transformationsprocess som med den italienske marxisten Antonio Gramsci kan betecknas som passiv revolution. Det ”passiva” momentet bestod däri att de underordnade eller subalterna samhällsgruppernas ”berättigade” intressen och strävanden delvis tillgodosågs, men omformades så att de kunde integreras i en reformistisk process utan att förändra de privatkapitalistiska ägandestrukturerna. Samtidigt absorberades den reformistiska arbetarrörelsens ledningsgrupper – såsom subalterna-associerade – i en ny hegemonisk formation. I Sverige fick den praktiska implementeringen av nämnda absorbering beteckningen ”svenska modellen”, dvs. ett korporativistiskt triangelförhållande mellan stat, arbetsgivarorganisation och arbetarrörelsens fackliga ledning.
Denna transformationsprocess inleddes och framdrevs på två sammanhängande nivåer: på den internationella arenan som ”Kallt krig” och nationellt som borgerlig-kapitalistisk motoffensiv.
Mot bakgrunden av vår nuvarande situation, med det existerande Kalla kriget 2.0, är det viktigt att poängtera att det inte var ett sovjetisk-ryskt militärt hot utan själva situationen på Västeuropas inhemska politiska scen som låg till grund för den aspekt av den passiv-revolutionära strategi som skulle få beteckningen ”Kallt krig”. Den amerikanska militärledningen alarmerades av rapporter från Europa om hotande svält, epidemier, anarki och revolutioner. De var övertygade om att kommunister och vänstersocialister skulle kunna ”exploatera” dessa nödlägen för sina politiska syften. Det var detta hot som det gällde att bekämpa, främst genom att påverka styrkeförhållandena mellan radikala och moderata krafter inom de europeiska arbetarrörelserna.
En avgörande roll i kampen mellan arbetarrörelsens socialdemokratiska och kommunistiska riktningar spelade de 13 miljarder dollar som genom Marshallplanen strömmade från Washington till Västeuropa för att – som planens chefsadministrator Paul Hoffman intygat – förhindra den radikala vänsterns seger i Västeuropa. Redan i maj 1947 klargjorde USA:s utrikesminister Marshall för italienarna att landet endast kunde få ekonomisk hjälp om kommunister och socialister avlägsnades ur regeringen.
Marshallplanens 13 miljarder dollar syftade till att dra undan marken för Europas socialister och kommunister.
Kristdemokraten de Gasperi behövde endast några dagar för att upplösa regeringen, slänga ut kommunisterna och bilda en mitten-höger-regering. Inför det italienska valet i februari 1948 hade Trumanadministrationen utarbetat en plan för att intervenera militärt ifall kommunisterna vann valet. Men planen behövde inte sättas i verket. Med de hägrande dollarmiljarderna och CIA-finansierade propagandainsatser lyckades man avvärja en kommunistisk valseger.
Som ännu allvarligare upplevdes situationen i Frankrike. Eftersom amerikanarna genom sin ockupationsmakt hade direkt kontroll över utvecklingen i Västtyskland framstod Frankrike som den politiska grundpelaren i det kontinentala Västeuropa. Läget där var ytterst bekymmersamt. För att inte bara för ögonblicket utan även på längre sikt utestänga franska kommunister och vänstersocialister från avgörande samhälleligt inflytande krävdes enligt den ställföreträdande US-utrikesministern Robert Lovell en politisk splittring av arbetarrörelsen:
Politiskt talat måste splittringen ske vänster om eller åtminstone mitt i det franska socialistpartiet. Översatt till fackliga begrepp måste arbetarrörelsens sunda element hållas kvar i det icke-kommunistiska lägret. Annars [kan] de samhälleliga oroligheterna anta karaktär av inbördeskrig.
Amerikanarna hotade med att det skulle vara ytterst svårt att fortsätta med Marshallhjälpen om inte ”en stark, enad och samarbetsvillig icke-kommunistisk regering” städade upp i det franska huset. Det kom omedelbart vädjan från olika håll om städhjälp: Ledningen för Force Ouvrière i Frankrike, de icke-kommunistiska fackliga grupperna i Italien och den brittiska TUC vände sig till antingen US-regeringen och till de emissarier som det amerikanska CIA-finansierade fackförbundet AFL skickat till Europa med tjocka plånböcker för att få hjälp i kampen mot kommunisterna.
Borgerlighetens motoffensiv. I flera europeiska länder hade det redan sommaren 1945 bildats borgerliga propagandainstitut med välfyllda kassaskåp. I Sverige började motoffensiven med en påkostad annonskampanj i pressen där det propagerades för ett program för efterkrigstidens politik som var undertecknat av ordförandena i de bägge amerikanska fackförbunden CIO och AFL. Bakom den anonyma kampanjen stod ett institut med det oskyldiga namnet Byrån för ekonomisk information som finansierades ur en Näringslivets fond. Som styrelsen för fonden fungerade ett tiotal kända kapitalister med SAF-direktören Gustaf Söderlund i spetsen.
Nämnda annonskampanj var början till ett utomparlamentariskt propagandistiskt fälttåg som syftade till att förändra styrkeförhållandena i den svenska arbetarrörelsen och hela det politiska samhällsklimatet. I januari 1947 bildade kapitalets ”inre krets” en stiftelse med namnet ”Garantistiftelsen 1946 u.p.a.”. Den hade skapats som en direkt reaktion mot skatteberedningens radikala förslag, som hade tillkommit under Ernst Wigforss ledning och under medverkan av kommunisten C-H Hermansson. Men ”Garantistiftelsen” skulle inte bara sätta sig till motvärn mot det aktuella skattehotet utan ansåg att det behövdes ”verkligt genomgripande åtgärder” för att kunna avvärja ”det alltmer påtagliga hotet mot det fria näringslivets existens”.
Historisk kontinuitet. I stiftelsens miljö agerade även personer ur Sveriges militär-industriella komplex som redan under 1930-talet hade spelat en viktig roll vid skapandet av den pronazistiska hegemonin i Sverige. En av dem var överbefälhavaren Helge Jung som föreslog sin tidigare medkämpe och nuvarande generalstabschef Carl August Ehrensvärd som kandidat till posten som politisk ledare för stiftelsen.
Den ”inre kretsen” förmådde inte övertyga generalstabschefen att överta kommandot i näringslivets propagandastab, men den lyckades övertala den övriga ekonomiska eliten att satsa åtta till tio procent av företagens genomsnittliga taxerade inkomst 1943–45, dvs. delar av de profiter och extraprofiter som svenskt näringsliv inhöstat genom sina omfattande krigsaffärer med Nazityskland, på opinionsbildning och till stöd för höger- och folkpartiet. SKF, som under kriget nästan tiodubblat sina inkomster från leveranserna av kullager till den tyska krigsindustrin, betalade också direkt till partierna, hälften till högern och hälften till folkpartiet. Dessa pengar var endast en liten del i kapitalets och den politiska borgerlighetens kampanjer mot kommunisterna och den socialdemokratiska vänstern sedan hösten 1946.
Dåvarande socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss upplevde ”tiden från årsskiftet 1946/47 till och med hösten 1948” som ”ovädersår”, inte bara för den socialdemokratiska rörelsen utan även för honom personligen. Trots angreppens antikommunistiska retorik var det Wigforss och vänsterfalangen inom socialdemokratin som stod i stormens centrum. För Huset Wallenbergs nye chef Marcus var fienden klart definierad. Enligt honom var de svenska kommunisterna inte alls så farliga, mycket farligare vore en falang inom socialdemokratin med Wigforss i spetsen.
Den hysteri som utlöstes efter ”Pragkuppen” på våren 1948 hjälpte till att skapa nya motsatsställningar: Kalla krigets ideologiska dikotomi – västlig demokrati och frihet vs. östligt slaveri och diktatur – höll på att lägga sig som en slags harmoniserande överideologi på de klassrelaterade socioekonomiska strider och strategiska avgöranden, som dittills präglat inrikespolitiken. Det övergripande motsatsförhållande kapital – arbete som politiskt skiljande gränslinje trängdes nu tillbaka av Kalla krigets nya dikotomi. De grundläggande kapitalistiska ägande- och maktstrukturerna bevarades intakta, men vägen låg öppen för ”guldålderns” kompromissbildning.
Huvuduppgift: att åstadkomma ”ökad moderation hos socialdemokratin”. En framträdande roll i skapandet av en antikommunistisk hysteri i Sverige spelade landets dominerande opinionsorgan Dagens Nyheter, med dess chefredaktör Herbert Tingsten i spetsen. För honom var de svenska kommunisterna en ”femtekolonn”, en landsförrädisk grupp i tjänst hos en främmande makt, de var ”onda män och gangsters”. Men lika lite som den kampanj som bedrivits av kapitalets inre krets och av försvarsstaben var Tingstens antikommunistiska kampanj enbart riktad mot kommunisterna. Det centrala angreppsmålet var även för honom den socialdemokratiska vänstern.
Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten (tv) i spetsen för kampanjen mot bl a socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (th) för att hejda socialdemokratisk vänsterpolitik.
Tingstens taktik efter Pragkuppen kan beskrivas så här: Efter att ha konstaterat att den tjeckoslovakiska socialdemokratin spelat en dubbelroll och att partiets ordförande Fierlinger blev en överlöpare ställde han den retoriska frågan: ”Hur ser det ut i Sverige?” I en ledare med rubriken ”Folkhem, folkdemokrati, folkfängelse” (DN, 27/2 1948) gav han svaret genom att karakterisera svenska vänstersocialdemokrater som ”den svenska socialdemokratins Fierlinger” eller som ”kommunismens förbindelsemän” vid förvandlingen av det svenska folkhemmet till en folkdemokrati. ”Och det är ett kort steg från folkdemokrati till folkfängelse.” Tingsten dolde ingalunda att ett av syftena med den antikommunistiska kampanjen var att försvaga den socialdemokratiska vänstern. I ledaren ”Illusioner om Kommunismen” (20/4 1948) förklarar han:
Genom att det kommunistiska partiet tränges tillbaka – helst till noll – vinnes icke blott oskadliggörande av en femte kolonn, vilket är det centrala, utan också en förändring av socialdemokratin. Halvkommunismen förlorar i och med att kommunismen förlorar.
Denna försvagning av ”halvkommunisterna”, dvs. av vänstern inom socialdemokratin, syftar djupast till en förändring eller en högervridning av det socialdemokratiska partiet. Målet är inte, förtydligar han, att ”få bort socialdemokratin ur svensk politik”. Att detta parti ”kommer att ha och bör ha väsentligt inflytande är klart”, men genom
en begränsning av partiets makt, att det måste söka stöd hos andra än kommunisterna, vinnes ökad moderation hos socialdemokratin.
”Moderationen” var fullbordad. Borgerlighetens allsidiga propagandaoffensiv mot socialdemokratins vänsterfalang var framgångsrik. Det visade sig snart i ledande socialdemokraters avståndstagande från de väsentliga punkterna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Denna partiets ”moderation” under den samlade ekonomiska och politiska borgerlighetens tryck kunde självklart inte ske smärtfritt, den skapade motsättningar inom socialdemokratin och till och med i regeringen.
Redan början av januari 1948 skriver Erlander i sin dagbok om ”spänningar” mellan olika socialdemokratiska ministrar som ”kommit in i ett farligt läge” och en månad senare karakteriserar han perioden som en ”lång tid av dramatiska spänningar”.
Krisen tillspetsades när socialminister Gustav Möller hotade med avgång eftersom han inte fick stöd för sin progressiva reformagenda. ”Skulle Möller gå”, fruktar Erlander, ”vore det en olycka”, eftersom ”striden kring den förda politiken [skulle] få en helt annan innebörd”. Den 10 maj 1951 ”är regeringskrisen ett faktum. Möller har lämnat mej sin avskedsansökan”. Möller manade regeringen: ”Ni skall inte inbilla er att det går att ständigt öka militärutgifterna utan att göra något på den sociala fronten.” Det rådande Kalla kriget hade sitt pris!
Den 1 oktober 1951 löstes regeringskrisen genom bildandet av en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Den av Tingsten avsedda ”moderationen” av det socialdemokratiska partiet var därmed fullbordad. Det innebar att strävan efter förverkligandet av det radikala efterkrigsprogrammet måste strykas från socialdemokratins politiska agenda, men samtidigt var med den uppnådda moderationen vägen öppnad för en ny samhällelig utvecklingstyp som senare brukade kallas för ”fordism”.
Den fordistiska utvecklingstypen. Det ekonomiska system som under nämnda ”undantagsperiod” utvecklades i det industrialiserade väst var visserligen fortfarande kapitalistiskt, men det var en kapitalism som enligt den brittiske Labourpolitikern Anthony Crosland hade ”reformerats till oigenkännlighet”. På basis av detta ekonomiska system skapades en specifik samhällelig utvecklingstyp: fordismen. Den präglades väsentligen av en parallell transformation av arbets- och produktionsprocessen å ena sidan och av lönarbetarnas levnadssätt åt den andra.
Det är viktigt att betona fordismens internationella förutsättningar och gemensamma generella drag. Även om den utvecklades i specifika nationella varianter, reglerades inom nationalstatliga ramar och framstod som inåtriktad, så hade den ändå en bestämd internationell ordning som nödvändig förutsättning. Världsmarknaden rekonstruerades efter andra världskriget under USA:s hegemoni och militära kontroll för att säkerställa och främja de internationella förutsättningarna för fordismens utveckling.
Med etableringen av enhetliga normer och regler för internationell varuhandel och kapitaltransaktioner (Bretton-Woods, Gatt osv.) skapades förutsättningar för att förenhetliga produktionsbetingelserna i de olika länderna och samtidigt skapa yttre skyddsmekanismer (Pax Americana) för de nationella utvecklingsstrategierna. På så sätt formerades en atlantisk fordism med skilda rumsliga och nationella konfigurationer. Dessa olikheter möjliggjorde etableringen av globala utbytesstrukturer som i sin tur var nödvändiga för att små ekonomier – som den svenska – kunde imitera den fordistiska ackumulationsmodellen. Med tanke på den relativt begränsade hemmamarknaden skulle industriell massproduktion och economies-of-scale-teknologier inte kunnat åstadkomma tillräckliga produktivitetsvinster och därmed inte heller det fördelningsutrymme som var nödvändigt för att säkerställa både utvidgat samhällelig reproduktion och välståndsutveckling. Den atlantiska fordismen var ett sine qua non även för den svenska välfärdspolitiken.
Det fordistiska utvecklingssättet omgestaltade lönearbetarnas levnadssätt. Ett historiskt enastående ekonomiskt utrymme skapades för starka fackföreningar att verka för bättre löner och arbetsförhållanden.
Nytt levnadssätt.Genom implementeringen av fordismen skedde en fullständig omgestaltning av lönearbetarnas levnadssätt. Full sysselsättning och stadigt växande ekonomi skapade ett historiskt enastående utrymme som starka fackföreningar, som den svenska, kunde utnyttja för såväl högre löner som bättre arbetsförhållanden. Arbetarnas reproduktion, som tidigare varit osäker och beroende av konjunkturella svängningar, gjordes säkrare genom standardiserade långsiktiga anställningsförhållanden. Masskonsumtion av varaktiga konsumtionsvaror blev det nya levnadssättets huvudkännetecken. Individuella risker, vid sjukdom, arbetslöshet eller i pensionsåldern mildrades tack vare införande av kollektiva försäkringssystem, dvs. genom successiv utbyggnad och utvidgning av välfärdsstaten. Sammanlagt ledde detta inte bara till en påtaglig höjning av lönearbetarnas materiella levnadsstandard utan även till en omformning av deras socialisationsmönster, till formeringen av en specifik fordistisk socialkaraktär.
Fordismens tayloristiska arbets- och produktionsorganisation (scientific management, arbetets sönderdelning i moment, strikt åtskillnad mellan koncipieringen av produktionsprocessen som helhet och genomförandet av standardiserade arbetsuppgifter osv.) hade en homogeniserande effekt på den industrielle massarbetaren. Dessa industriarbetare, representerade genom sina centraliserade fackföreningar, kom att ingå som viktiga, men fortfarande underordnade grupper i fordismens hegemoniska formation.
Nästa artikel handlar om ”Guldålderns slut.