Kaos i miljardbusinessen

När israeliska högerextremister – tillika supportrar till Maccabi Tel Aviv – tog sin djupt hatiska läktarkultur med sig till en bortamatch i Amsterdam och orsakade upplopp så hamnade plötsligt samma yttringar som borgerlig media annars lyckas blunda för och osynliggöra (när de sker i Israel) mitt i centrum av opinionsbildningen.

Kommentar|Johannes Jensen

Det är en historisk ironi, men ändock ett faktum, att just sporten fotboll och dess kultur på något vis lyckats komma att förkroppsliga senkapitalismens ytterligheter och motsägelsefullhet. Lag som föddes som kvartersklubbar, döpta efter sin hemstad, eller stadsdel, som idag har föga mer än namnet och några byggnader kvar av den lokala förankringen. En rymdskeppsliknande arena mitt i de gamla kvarteren som vittnar om en klubb som lämnat jordytan och idag svävar fritt över jorden, som multinationellt varumärke. Majoriteten av de som idag håller på ett engelskt topplag skulle förmodligen inte ens kunna peka ut staden på en karta. Spelare med löner bortom all rimlighetens gräns, lag som används som prestigeprojekt och skyltfönster för oljestater. Korruption så institutionaliserad och uppenbar att det är svårt att se ett slut. Fotbollen har på många sätt reducerats till ett jippo – och ändå lyckas den på något vis ofta hamna i samhällsdebattens fokus.

Inte minst i den återkommande mediala demoniseringen av supportrar. Skamexemplet framför andra är förmodligen Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportrar miste livet på grund av polisens ansvarslöshet. Ändå fick supportrarna skulden av medier, poliskår och en Toryregering i krig med “the enemy within”. Den som tittar på videomaterialet från katastrofmatchen kan förnimma den obehagliga stämningen när människor pressas ihjäl på läktaren men det är i princip omöjligt att se vad som egentligen pågår eftersom kvalitén på inspelningen är så undermålig. Det skulle ta 25 år innan offren fick upprättelse. Idag skulle hela katastrofen ha gått att följa minut för minut i HD, förmodligen innan den ens var över.

När israeliska högerextremister – tillika supportrar till Maccabi Tel Aviv – tog sin djupt hatiska läktarkultur med sig till en bortamatch i Amsterdam och orsakade upplopp så hamnade plötsligt samma yttringar som borgerlig media annars lyckas blunda för och osynliggöra (när de sker i Israel) mitt i centrum av opinionsbildningen. Följaktligen blev också den mediala debatten ett parodiskt exempel på dubbla måttstockar när ledarskribenter gjorde logiska saltomortaler för att relativisera de israeliska supportrarnas beteenden och samtidigt genom guilt by association få minsta solidaritetsyttring för Palestina att framstå som antisemitiskt anstrukna samhällshot. Amsterdams borgmästare var till sist tvungen att ta tillbaka sin beskrivning av upploppen som pogromer. Det blev en för stor kontrast mellan den tillrättalagda nyhetsrapporteringen och alla de klipp på supportrar med järnrör, vilka sjöng om folkmord, som fanns att tillgå några knapptryck bort. På läktaren tar den oregerliga, ostyriga massan plats och säger sitt hjärtas mening – och det är inte den bästa reklam för en regim i krig som försöker sälja bilden av sig själv som en liberal tolerant rättsstat när dess ”patrioter” inte kan låta bli att visa upp rasismens sanna ansikte.

En demonstration kan vara i princip hur stor som helst men ändå osynliggöras av medier, men supportrar, och inte minst läktaren, är svårare att såväl styra som ignorera. I det sammanfallna östblocket var detta ett återkommande problem för regimerna. Direktsänd fotboll var förstås ytterst svår att censurera då supportrar kunde kapa showen och använda utrymmet för sina egna syften. De kunde ropa regimkritiska ramsor eller smuggla in banderoller med laddade budskap. I Jugoslavien punkterades myten om det multietniska enhetsprojektet kanske allra effektivast just på fotbollsarenorna.

Under det senaste året är det istället solidaritet med Palestina som gått att se i jätteformat på franska, skotska, grekiska, bosniska och marockanska läktare, inte så sällan i direkt konflikt med klubbledningar som vill ha sin business fredad från politiska uttryck. Just den solidaritet som våra folkvalda vill sopa under mattan placerar sig mitt i blickfånget när miljoner bänkar sig för att titta på fotboll.

Förmodligen är detta också förklaringen till varför ordningsstörningar i samband med fotboll genererar så oproportionerligt mycket känslor. Det finns ju få brott med bötesbelopp på straffskalan som provocerar vänner av ordning djupare än pyroteknik. I en svensk kontext har Allsvenskan i år slagit publikrekord, samtidigt som de politiska utspelen målar upp en bild av att inga vanliga människor vågar gå på fotboll. Ordningsstörningarna på matcher kan man såklart ogilla men det är svårt att tänka sig att det uppskruvade tonläget kring just fotbollen inte hänger ihop med något annat; att kaos och oordning mitt i miljardbusinessen säger något om samhället som de styrande inte vill ska skymta fram.

Fotbollen slutar inte att beröra och vill du se åt vilket håll samhällsutvecklingen pekar gör du bäst i att titta på det som händer några meter vid sidan av fotbollsplanen.