Både Tidölaget och Socialdemokraterna vill ha mer kärnkraft. Liksom en framtidspositiv organisation som kallas sig ekomodernister och anser att mer teknik löser miljöproblemen.
Samtidigt som getingar bland sockerätande människor i högsommarhetta blir stora rubriker men långsamt döende igelkottar inte blir det.
Internationalens krönikör Bodil Carlsson är tillbaka.
Krönika|Bodil Carlsson
En av Aftonbladets rubriknyheter en het sommarmorgon handlar om föräldrar, som i värmeböljan tar med sig två småbarn på en 115 mil lång resa till en plats där folk trängs, äter glass och dricker läsk. Gott om hungriga och törstiga människor. Gott om hungriga och törstiga getingar. Första dagen blir ettåringen stucken, men man går dit igen nästa dag och då blir tvååringen stucken. Språngmarsch till sjukstugan. Kontakt med Aftonbladet! Reportern konfronterar både företaget och dess Anticimexkontakt med den väsentliga frågan: kan de få pengarna tillbaka?
Allt oftare tänker jag att urbaniseringen i de rika länderna gör något med vår verklighetskontakt. Minns ni vinterturisterna i Åre? Snön hade smält bort och den konstgjorda ersättningen höll inte den kvalitet de hade förväntat sig i backarna. De ville ha pengarna tillbaka. När man har betalat sig till en liten utskuren skiva av av världen ska världen vara så snäll och leverera. När man har pröjsat glassen och läsken ska man inte behöva dras med getingar.
Getingar är allätare. De jagar flygande insekter och letar upp deras larver och puppor. De dras dit de känner lukten av värdefullt socker och pollinerar i förbifarten blommande växter. De gulsvarta ränderna är ett varningstecken till omgivningen: bråka inte med oss! De är av många olika arter och bygger sina bon på många olika ställen – nere i jorden, inne i håliga träd, på husväggar ute och inne. Så vill man ha ihjäl vartenda getingbo på en plats där det finns många, krävs det en hel del sprutande – mer än en gång. Vad händer när getingar dör? Färre blommor pollineras: mindre frukt. Flera flugor surrar – för om man verkligen lyckas med att selektivt döda bara getingar, kommer deras mat ju att trivas bättre. Nu är insektsgifterna inte selektiva – de tar med sig allt. Var slutar de? I jorden. I grundvattnet. I insektsätarna. Igelkottarna minskar brant i antal av två skäl – de dödas av den ständigt ökande trafiken och de äter de förgiftade insekterna. Preparaten lagras i fettlagret som byggs upp i förberedelse för vinterdvalan. Under vintern frisätts fettet. Tyvärr följer bekämpningsmedlen med ut i blodomloppet och slår ut deras lever. Leversvikt är en osynlig men inte särskilt behaglig död. Varför är det ett rubrikskapande problem med getingar bland sockerätande människor i högsommarhetta, men inget med långsamt döende igelkottar nästa vår?
För att vi inte ser igelkottarna. För att igelkottar inte är något vi betalar för.
Varför är det inte något problem med forskningsrapporter som påvisar halter av insektsgifter i urinen hos kinesiska stadsbor? Varför larmas det inte om uppgifterna att Parkinsons sjukdom ökar bland jordbruksarbetare i globala Syd som exponerats för insektsgifter? För att ingen läser forskningsrapporter. Våra journalister och politiker saknar elementär biologisk allmänbildning och fattar därför inte varför den behövs.
På kvällen är den kvalmiga hettan värre. TV2 har ett debattprogram om kärnkraft där en ung tjej i dramatiskt fotsid kappa är på turistresa till Tjernobyl. Hon tituleras ”ungdomskoordinator” i en organisation som kallar sig WePlanet och vill förmodligen uppfattas som en alternativ Greta Thunberg, även om hon låter som en Ebba Busch. Hon tillhör en rörelse som kallas ekomodernister. Deras argument går i stort sett ut på att mera teknologi löser miljöproblemen: mera syntetiska proteiner och betesmarkerna blir natur igen, mera kärnkraft och allt blir bra. I veckans Flamman fick hon in ett inlägg om gruvbrytningens förträfflighet. Hon vänder sig till sjuttiotalsvänsterns överlevande gamlingar med ett välvalt tilltal: ”Systrar! Kamrater!” Minns vi systrar råslitet före tvättmaskinens ankomst? Minns vi kamrater arbetarslummens fattigdom? Har vi begripit att det var energitillgången som byggde arbetarrörelsens jämlika land? Det måste vi förstå, för jämlikhetens skull måste vi ha mera, ständigt mera, energi:
”Sverige behöver gruvdriften. Sverige behöver el och Sverige behöver kärnkraften. Låt oss inte riva och avveckla det som bär oss.”
Man skulle med större rätt kunna säga just så om den fysiska och ekologiska grunden för vår existens. Vi kan inte evigt gräva upp, använda, dumpa, slösa bort och förgifta det som bär oss. Om Sverige behöver oändlig gruvdrift och oändlig el, behöver Sverige ett oändligt Sverige. Ett Dubbel- och sen ett Trippelsverige, där tillgångarna levereras så länge vi betalar för dem, medan restprodukterna och föroreningarna aldrig når oss och skogen aldrig tar slut. Tråkigt nog finns inget sådant land.
Är det inte dags att inse en annan sak också? Det var inte gruvdrift och energitillgång som byggde jämlikhetens Sverige. I den mån det byggdes, var det arbetarrörelsens makt att förhandla om fördelningen av vinsterna från den exportindustri som boomade efter 1945. Det var exportindustrin som var beroende av metall och energi – inte jämlikheten. Exportindustrins ägare och börsnoteringar hade klarat sig ännu mycket bättre utan miljonprogrammen och de framförhandlade lönelyften. Industrins behov av arbetskraft gav arbetarmännen bra betalt och högre status än deras farsgubbar hade kunnat drömma om och kvinnorna åtminstone tillräckligt med lön för att oftare kunna be en våldsam man dra åt helvete, men det var inte exportföretagens målsättning. Jämlikhet var inte deras mål. Det var vårt. Det var fackens – och det var vi som gjorde det till verklighet.
Idag skenar exploateringen av jordens resurser av skog, vatten, odlingsmark och mineraler. Energiproduktionens grafer staplar sig upp mot himlen. Tycker vi att det ser ut som att de skapar mera jämlikhet? Mera ostörd natur? De har skapat en extremt ojämnt fördelad överkonsumtion med växande klyftor såväl inom de gamla industriländerna som i de nya växande ekonomierna. Garagen i mitt bostadsområde byggdes för drygt fyrtio år sedan; idag krävs skicklighet för att lirka in de stora bilarna i de små utrymmena. Platsen närmast tas upp av en liten radda husvagnar och några nytillkomna husbilar. Det eftertraktansvärda ser ut så: mera, större, dyrare – och bekvämare. Kroppsansträngning är förnämlig, när den är självvald och utövas i skidbackar och på gymmet. I bostadsområdet en kilometer åt andra hållet bor folk med fysiska jobb: hemtjänst, städarbete, sophämtning, budbilskörning. Där handlar överkonsumtionen om det som är inom räckhåll: kepsar, Red Bull och en elsparkcykel till tonåringen. Jämlikhet – är det att även städarna skaffar var sin husbil? Att de som har bättre råd åker på en extra flygsemester medan köksrenoveringen pågår? Eller är det att alla ska ha ett drägligt liv, kunskaper nog att förstå världen och respekt för sitt jobb?
När ett kanadensiskt gruvbolag med indisk vd, tidigare chef för ett företag med fokus på Mexiko, prospekterar efter guld i Norrland – då handlar det inte om vad Sverige behöver. Det handlar om vad den globaliserade rövarekonomin behöver för att fortsätta expandera. Sök på företagsnamnet First Nordic Metals och ni får upp sajt efter sajt med investeringsråd!
När ett dotterbolag till australiensiska Aura Energy och två andra gruvbolag ansöker om tillstånd att bryta alunskiffer ur mark intill Storsjön i Jämtland, då handlar det inte om folkhemmets jämlikhetsideal. Det handlar om internationellt kapital mot lokalt dricksvatten, lokalt jordbruk och lokal ekologisk överlevnad. 2022 stämde Aura Energy svenska staten på 17 miljarder som straff för att regeringen fyra år tidigare hade vågat förbjuda uranprospektering och uranbrytning på svensk mark. Det finns nämligen ett internationellt avtal, avsett att ”ge investerare från länder som skrivit under avtalet skydd under vissa omständigheter mot regeringsåtgärder av olika slag som kan tänkas vara negativa för en investering”, förklarar en professor i internationell investerings- och handelsrätt vid Uppsala universitet.
Självklart vill investerarna inte behöva ta risker. Riskerna överlämnar de åt lokalbefolkningen och vattnet, växterna och djuren omkring dem. Vilka avtal skyddar dem? Var är deras jämlikhet?
Humanekologen Alf Hornborg säger i en debattartikel i Parabol :
”Idag bygger /den gröna/ omställningen på att intensifiera den globala exploateringen av den lägst betalda arbetskraften och den minst skyddade miljön. Det ligger i den moderna teknikens väsen att vinna tid och rum för några, på bekostnad av tid och rum som förloras för andra. För att uppfatta teknikens fördelningsfrågor måste vi se hur beroende tekniska system är av ojämnt globalt utbyte av biofysiska resurser som arbete, mark, material och energi. ”
Det kan låta bistert, men Alf Hornborg har rätt. Om WePlanet och dess företrädare inte vill se särintressena bakom den dröm om energiutvinning som de förespråkar, då har de farligt fel.