Efter andra världskriget höjdes ropen ”Aldrig mera krig”, men sedan dess har vi fått krig efter krig och mera krig och idag återigen krig. Rysslands krig mot Ukraina och Israels utvidgade krigföring och folkmord i Mellanöstern gör att människor blir avtrubbade och får onekligen svårt att orka ta in vad som förmedlas genom media. Människor är åskådare med bedövade öron medan bomberna faller över försvarslösa kvinnor och barn. Det är oro 24 timmar om dygnet som skymmer sikten och insikten. Fredsrörelsen vädjar om fred, vanliga människor vill också ha fred, men det är krig som gäller. Jag blir själv påmind om Carl von Clausewitz’ militärteoretiska tänkande om det oförutsägbara i krigföringen liksom om viljans betydelse, skriver Alex Fuentes.
Fördjupning|Alex Fuentes
Den preussiske generalen Carl von Clausewitz blir nästan ett måste när man talar om krig. Clausewitz (1780-1831) myntade den kända frasen: ”Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel”. Än idag studeras Clausewitz i många militära högskolor trots att vi lever i en tid med extremt avancerade vapenarsenaler och kärnvapen. Clausewitz betraktas som en militärklassiker, ja rentav som krigsfilosof genom den höga graden av abstraktion i boken ”Om kriget”, där han reflekterade över krig genom filosofi och historisk erfarenhet. Här formulerades några centrala begrepp: om krigets natur och krigets teori, om strategin i allmänhet, om strider och stridskrafter, om försvar, anfall och krigsplanläggning. Författaren talade om en ”treenighet” som bestod av avsikter; befolkningens, befälhavarens och dennes armés och regeringens. Den clausewitzska treenigheten handlade om en interaktion av rationella och irrationella krafter från vilka oförutsägbara handlingar uppstår. Han skrev:
”Krigskonsten i egentlig bemärkelse är alltså konsten att i strid utnyttja till buds stående medel. Vi kan inte finna något bättre ord för detta än krigföring. Däremot bör man till begreppet krigskonst i vidare bemärkelse även hänföra alla de verksamheter som existerar för stridens skull, alltså vad rör stridskrafternas uppsättande, det vill säga rekrytering, beväpning, utrustning och övning … Det är detta vi kallar krigskonst i snäv bemärkelse eller krigföringens teori eller teorin om stridskrafternas utnyttjande. För oss betyder allt detta samma sak.”
Räckvidden av den clausewitzska tesen innebär att krig alltid är underordnat politiken vilket inte innebär, vill jag tillägga, att politiken inte påverkas av krig.
Clausewitz var officer i den preussiska armén och stred mot Napoleon. I samband med den franska invasionen av Ryssland 1812 flydde han till Ryssland och anslöt sig till den ryska armén. Han präglades i en tid av nationalstaters bildande och i ett sammanhang av blodiga krig då de mäktiga strävade efter kapitalistisk världshegemoni. Den preussiske generalen betonade en avgörande sak; människors engagemang och folkligt krig. Folks engagemang hjälper att nyansera idén om att krig bara är en fråga om fysisk makt, som antalet militärer, teknologi och vapenutrustning. I folkliga krig uppstår drabbningar som just på grund av deras upproriska sociala och klassmässiga karaktär kan leda till politiska omvälvningar.
Även Lenin förhöll sig till Clausewitz när han utvecklade tesen om kapitalismens imperialistiska fas där ett fåtal, genom krig, sökte tillskansa sig makt över marknader. Fortsättningen av politiken med andra medel var, menade Lenin, definitivt en fortsättning på en politik för global erövring av marknader. Politikens fortsättning med andra medel i imperialismens härskande klassers regi omvandlades till krig. Den ryske revolutionären anammade Clausewitz’ koncept och propagerade för att även arbetarklassen skulle föra fram sin egen politik, med andra medel. De skulle vända vapen mot sin respektive nationella bourgeoisie. Omvandlingen av den imperialistiska världsordningen som första världskriget innebar inledde en tid som präglades av permanenta kriser vilket sedan gav upphov till krig och förödande social förstörelse, men även till att världen förändrades. På 1900-talet, efter första världskriget, uppstod Sovjetunionen som en s k arbetarstat och efter andra världskriget upprättades Maos Kina och sovjetblocket i Östeuropa.
Strategiskt är enskilda strider taktiska drag. De taktiska resultaten kan vara segrar, nederlag eller dödlägen där alla dessa tre utgångar påverkar strategin. Krigets syfte är att göra fienden försvarslös eller tillfoga den ett nederlag. Entusiasmen eller bristen på entusiasm hos befolkningen är av stor vikt vid utvärderingen av den militära utvecklingen. Det var ju krigets popularitet som gynnade Napoleon enligt Clausewitz, befolkningens entusiasm var då mer relevant än förmågan hos dem som styrde krigföringen. Något som också påverkar krig är de subjektiva dimensioner som krigets utveckling förmedlar. Det handlar alltså inte bara om segrar och förluster sett ur över- eller underlägsna militära styrkor; moralen kan t ex vara avgörande. Det handlar inte bara om armémoral utan om folkligt engagemang, både på individuell och på kollektiv nivå.
Ett offensivt försvar är det ideala scenariot, enligt Clausewitz. En motoffensiv handlar inte bara om att slå fienden utan om att få den att dra sig tillbaka i syfte att nå en strategisk seger. Befolkningens högsta form av engagemang i ett krig uppnås, menade Clausewitz, då människorna försvarar sig själva genom folkuppror förutsatt att delar av civilbefolkningen får tillgång till vapen i enlighet med en militär plan som leds av militära förmågor.
Spöket Clausewitz har fortsatt att vandra runt efter andra världskriget, de flesta krig sedan dess har varit reaktionära krigsprojekt som främjat dem som velat erövra andras territorier. Den kubanska revolutionen 1959 eller Vietnamkriget 1955-1975 mot USA-imperialismen har tillhört undantagen. Idag är det krig som orsakades av Rysslands invasion av Ukraina, med efterföljande inblandning av Nato och USA, liksom Israels krig, det som håller empatiska människor sömlösa. Vart och ett av dessa krig uttrycker en bräcklig balans av krafter som hotar att genombryta alla gränser då både militära framgångar och nederlag utvecklas utifrån rådande politiska omständigheter som förändras snabbt.
Clausewitzs kunskap och insikter rörande krigets väsen håller fortfarande i vår tid. Om man följer krigsteoretikerns logik är de nuvarande krigen en fortsättning, med andra medel, av stormakternas politik för att flytta fram världspositioner vilket inte utesluter inomimperialistisk kamp då målet är världsmarknaderna.
Det förs krig på strategiska områden. Redan före men framförallt efter att Putin gjorde sitt politiska ställningstagande och invaderade Ukraina, har världen befunnit sig mer eller mindre i ett permanent krigstillstånd, det räcker med att nämna Irak och Afghanistan. Att borgerligheten och den socialdemokratiska ledningen i Sverige fullbordade Natomedlemskapet är en påminnelse om tiden vi lever i. Men till skillnad från begränsade stödmanifestationer i Väst för Ukrainas rätt att slå tillbaka Rysslands aggression har Israels folkmord i Gaza framkallat en återupplivning av antikrigs- och antiimperialistiska rörelser världen över. Studentrörelsen i USA för t ex tankarna till mobiliseringarna mot kriget i Vietnam. Följderna av folkmordet i Gaza kan också påverka resultatet av presidentvalet i USA den 5 november. En majoritet vill troligtvis inte se Trump i Vita huset, men Harris öppna stöd till terrorregimen Israel kan leda till att tillräckligt många amerikaner vänder ryggen och avstår från att rösta – det kan påverka valresultatet. En effekt av Clausewitzs tes om ”treenigheten”, där man inte räknar med befolkningens engagemang då folket inte är med på noterna?
Ur den clausewitzianska synvinkeln innebär begreppet ”absolut krig” att befolkningen generellt engagerar sig i krig. För Clausewitz är det inte bara en fråga för yrkesarméer, befolkningen dras av etablissemanget med i stridande handlingar genom psykologiska utspel och krigspropaganda. Begreppet ”absolut krig” är dock inte samma sak som begreppet ”totalt krig” som myntades av den tyska generalen Erich von Ludendorff och som ofta användes av Joseph Goebbels; dvs ett militärt reduktionistiskt synsätt där krig per definition står över politik.
I en krigsdynamik kan territorier utvidgas genom ett försvarskrig och gränserna passeras i ett försök att besegra fienden. Det har vi delvis sett i Ukrainakriget. I sitt arbete ”Inbördeskriget i Frankrike” använde Marx militär vokabulär för att förmedla en djupare insikt av klassmotsättningar. Trotskij skulle senare i sina Militära skrifter hänvisa till ”upprorets konst”; all tonvikt lades på övning, doktrinen var defensiv med hänvisning till ett storskaligt krig. Trotskijs bidrag höjde krigsteorin till en ny nivå i frågan om försvar och attack, det är nog anledningen till att skaparen av Röda Armén ansetts vara den största anhängaren av Clausewitz bland marxisterna.
Människors engagemang är alltså av stor betydelse i dagens krig. Det finns försvars- eller överlevnadskrig som har stort folkligt stöd vilket innebär att de trots sin materiella svaghet kan spela en central roll. Både i Ryssland och Ukraina rapporteras det ibland om avsaknaden av stridsmoral, unga soldater är inte övertygade och deserterar. De har skickats att slå ihjäl varandra men saknar ett driv och stöttas av sina anhöriga. Samtidigt finns delar av befolkningen som ger försvarskriget sitt fulla stöd medan tusentals unga män försöker hålla sig undan från militärtjänstgöring.
Det andra och kanske mest påtagliga exemplet är Palestina som skiljer sig jämfört med kriget i Ukraina. Den palestinska frågan verkar stärkas trots varje mordiskt slag som den israeliska armén utsätter palestinierna för. Det folkliga stödet utanför palestinska områden har vuxit och fortsätter att växa i Väst. Ungdomsmobiliseringar och folkligt engagemang för Palestina frambringar en växande internationell solidaritetsring runt det palestinska folket vilket ökar motståndskraften.
När terrorregimen Israel talar om att palestinier som blivit av med sina territorier ”terroriserar” ockupationsmakten, när EU:s avgående utrikesminister Josep Borrel hävdar: ”Det går inte att stoppa Netanyahu”, handlar det inte mycket om krigets förändrade lagar utan ytterst om politikens fortsättning med andra medel. Israel vägrar stoppa folkmordet i Gaza och har utvidgat kriget till Libanon. Den israeliska regimen vet uppenbarligen inga gränser och allt tyder på att den strävar efter att skapa ett Storisrael och backas upp av USA och EU.
Att somliga inom vänstern i denna kontext talar om att Israel har ”rätt att försvara sig” samtidigt som det palestinska motståndet förvägras militärt stöd för att göra motstånd mot terrorregimen är minst sagt anmärkningsvärt. Imperialistisk aggressionspolitik är ju själva orsaken till att Israelregimen tillåts hålla på.
Krig har alltid varit en väpnad form av exploatering eller kampen mot exploatering, en form av sociala relationer vars logik är inskriven i relationerna mellan stater. Det som står på spel idag är således inte bara det som med andra medel sker i Ukraina och Mellanöstern; det angår hela världen. Som Clausewitz skrev, krigets ”själ” är inte en autonom social sfär utan ”en del av en helhet”, en politisk helhet där dess kontinuitet uttrycks genom våldsamma former.