På sistone har debatten blossat upp om vi har en kris i befolkningsfrågan? Föds det för lite barn? Eller föds det precis så många barn folk vill ha? Och hur mycket ska vi lägga oss i andra människors familjeliv?
Kommentar|Patrik Olofsson
Det sker också mot bakgrund av en växande nationalism. Nationalismen på 1800-talet, som var föråldrad redan på den tiden, hade ju i alla fall ett antal projekt för att svetsa samman nationalstaten Sverige. Det var konstitutionella reformer, industrialiseringen, obligatorisk folkskola, och sammanbundna landsändar med posten och järnvägens stambanor. Det var Viktor Rydberg, Verner von Heidenstam och Anders Zorn; etableringen av en gemensam nationell kultur.
2000-talets nationalism har inga egentliga projekt. Man får sin livsluft under bältet. Dagens nationalism handlar bara om att få fler svenskar – det måste födas fler barn (rätt sorts barn,dock). Eller åtminstone höja ”svenskheten” i landet – d v s andelen svenskar; stäng gränsen och/eller utvisa. 2000-talets nationalism handlar egentligen bara om att kultivera ”folkstammen” på ett eller annat sätt. En i sanningen helt meningslös ideologi.
Faran med nationalismen är ju inte bara att den är meningslös och folkilsk, den är också höger och använder eventuellt stöd man skrapar ihop kring sina ”folkstamsfrågor” för att genomdriva näringslivets agenda att krossa arbetarrörelsens framsteg.
Det som föranlett den senaste raden av veckade pannor är att födelsekvoten har sjunkit från 1,67 barn per kvinna 2020 till 1,43 barn per kvinna 2024. Det i sig är inget problem, om det inte är väldigt många som vill skaffa barn men av någon anledning inte kan. Men det är inget som tyder på att det hänt något signifikant där.
Barnafödande för 100 år sedan
Backar man tillbaka hundra år så hade vi en helt annan situation. De som släktforskat lite upptäcker rätt snart att vi har modesta familjebildningar med relativt få barn under efterkrigstiden och även under 1930-talet. Om jag går till min egen mamma så har hon två barn. Min mormor födde tre barn under och efter andra världskriget.
Men går vi tillbaka till 1910-talet och min mormors mor så fick hon 18 barn. Det skvallrar om en helt annan ställning för kvinnor, om maktbalansen inom äktenskapet och i samhället i stort. Inte minst religionens inflytande över familjelivet.
1910-talet har fått ett oförtjänt bra rykte genom Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Astrid föddes 1907 och Emil-böckerna speglade hennes uppväxt på 1910-talet. Böckerna visar i och för sig på en del klasskillnader; det finns ju till exempel en sockendriven fattigstuga där fattighjonen fick bo, men överlag tecknas en ganska romantisk bild av 1910-talet, skrivet med den optimism och det framåtblickande perspektiv som rådde på 1960-talet när böckerna skrevs; när det kändes som att vi lämnat fattigdom och elände därhän och det inte var något att älta vidare om.
Men 1910-talet var inte bara Emil i Lönneberga. Min egen släkt är Ångermanländska bönder ner till 1400-talet. Så gammelmormor Johanna födde sina 18 barn i en liten stuga i en liten by som låg där världen tog slut, och sen 5 mil ytterligare in i skogen.
Barn som en pensionsförsäkring
Det fanns ju naturligtvis vissa rationella skäl till att skaffa många barn; barnen var en pensionsförsäkring som skulle ta hand om en när man vart äldre. Många som bodde i Lönnebergas fattighus var just barnlösa (eller av andra skäl inte hade barn som tog hand om en). Men även omvänt; barn som saknade föräldrar kunde också hittas på en fattigstuga.
För barn, som min gammelmormor Johanna, som föddes utom äktenskapet, var livet ett helvete.”Oäkta barn” var i stort sett laglösa på bygden. Vem som helst som ville göra vad som helst – slå, kasta saker på eller ännu värre – kunde göra det utan någon som helst efterräkning. Det är klart att det i teorin fanns en juridik som skulle kunnat tillämpas, men i praktiken fanns det inget skydd mot vilka övergrepp som helst – och det med, framförallt, kyrkans välsignelse.
Gammelmormor Johanna levde på riktigt Platons moraliska dilemma ”Gyges ring”, där Platon frågar:
”Om ingen kunde se vad du gjorde, och du visste att du aldrig skulle bli straffad – skulle du ändå handla rätt?”
Johanna fick lära sig den sanna moraliska kompassen hos bygdens människor in på bara skinnet.
I fattigstugorna i Ångermanland bodde det i runda slängar 1700 fattighjon åren kring 1910-talet. Ekonomin var tuff. Många, om de kunde, emigrerade till USA.
Kostnadsförslag för bl a fattiggården i Gudmundrå, Ångermanland.
En ovetenskaplig överblick över min ångermanländska släkt verkar luta åt att de som arbetade i jordbruket hade det trängre ekonomiskt och hade en större benägenhet att emigrera. Gammelmorfar Hampus jobbade i skogen och där verkar utkomsten varit bättre. Skogen var inte lika väderkänslig som skörden på ängarna och sågverken som växt upp längst med Ångermanälven stod för en ständig efterfrågan.
Kyrkans makt över samlivet
Det var också så att på den tiden i nedre Norrland hade, som sagt, kyrkan en väldig stark ställning. Söndagarna var vigda åt att besöka gudstjänsten. För kvinnor var det inte alltid en själsligt upplyftande tillställning. Det kanske det inte var för någon, men särskilt illa var det för kvinnorna.
Kvinnor som födde barn ansågs ”orena”. Då kanske man tänker att det gällde barn utom äktenskapet, och om man födde barn inom äktenskapet skulle man få en välsignelse? Nej, så enkelt skulle inte kvinnorna ha det. Kvinnor som födde barn var alltid ”orena”. Som kvinna kunde man aldrig gör rätt. Det fanns en väg till bestraffning hur man än gjorde.
En kvinna, som Johanna, blev utesluten från kyrkan efter varje förlossning i runt sex veckor. Lite längre om hon fött ett flickebarn, eftersom det enligt den kristna tron är… värre (?) eller sämre (?). Vem vet. Avstängning gick till så att på söndagarna gick Johanna med maken Hampus till kyrkan, men fick inte gå in i kyrkan, utan fick sitta på en pall utanför kyrkan tills prästen ansåg att hon sonat sitt tilltag. Man kan föreställa sig att det här var väldigt kännbart eftersom i den lilla byn var den kyrkliga gemenskapen tämligen allenarådande och var man utestängd ifrån den var det en tämligen skamfylld upplevelse.
Kyrkan i Torsåker, Ångermanland. Här ligger gammelmormor Johanna.
Den som prästvigdes vid förra sekelskiftet hade ju gedigna kunskaper i sex och samlevnad innanför särken för att kunna ingripa i familjelivet med råd och dåd. Eller kanske inte. På den tiden lade prästen en väldigt stor vikt vid första mensen efter graviditeten. Om den första mensen hade kommit och de sex veckornas uteslutning gått till ända, så kunde Johanna bli ”kyrktagen” – en kyrklig ritual där hon återupptogs i församlingens gemenskap.
Kyrkans krav på den äktenskapliga sängen
Efter kyrktagningen höll prästen en förmaning till Johanna och Hampus om vilka uppgifter som skulle utföras i den äktenskapliga sängen. Förmaningen kunde hållas offentligt i kyrkan inför församlingen, eller privat i sakristian. En vän av ordningen kanske invänder att vad som sker i den äktenskapliga sängen uteslutande är en fråga för det gifta paret? Men riktigt så enkelt var det inte. Prästen skulle definitivt ha ett ord med i laget.
Det var väl det sista Jesus sa på korset till sina efterföljare; ”Vad ni än gör nu; håll järnkoll på vad äkta makar gör i sängen”. Eller så är det en efterhandskonstruktion hos prästerna, som redan besatt än väldig makt, men tyckte det vore kul med lite till.
Prästens förmaningar cirkulerade runt vikten av att det hände en hel del i sängkammaren, dock under förutsättning att ingen skulle tycka att det var kul – eftersom njutning ansågs syndigt. Sen instruerades paret att pausa aktivitet under de kristna högtiderna, för då skulle sinnena vara fullt fokuserade på att prisa herren eller det helgon som för tillfället var på tapeten.
Den svenska kyrkan hade ju formellt anammat den protestantiska läran och avskaffat helgonkulten som rådde i den romersk-katolska delen av kristendomen redan på 1500-talet. Men nyheten hade inte riktigt nått Torsåker i Ångermanland. Sen ägnar Bondepraktikan en hel del av texten kring helgon och vad de ”beskyddar” eller ”främjar”.
Så att prästerna drev på de stora barnaskarorna råder det inget tvivel om.
Kvinnans ställning i familjen och samhället
Men många barn var inte bara en välsignelse. Och kvinnors ställning att säga nej eller ställa krav var närmast obefintlig. Bara en sådan sak som ställningen i samhället; där kvinnan saknade medborgerliga rättigheter som rösträtt, medan män hade allmän och lika rösträtt till riksdagen (i vissa lokala val kunde det finnas krav på inkomst, egendom och dylikt för rösträtt). Flickor som Johanna gick kortare tid i folkskolan än pojkar och för flickor tillät man mer ”hemundervisning”, vilket vara ett finare ord för arbete med gårdssysslorna.
Gammelmormor Johanna levde så pass länge att hon precis hann uppleva lagstiftningen 1965 då våldtäkt inom äktenskapet blev en egen brottsrubricering. Fram tills dess ansågs det som att makan juridiskt lämnat sitt samtycke i och med giftermålet. Hade en kvinna ingått äktenskap så rådde det carte blanche för mannen att ha sex med henne hur och närhelst han önskade.
Jag har en misstanke om att en sådan lagstiftning hade varit till hjälp för Johanna under hennes liv, i den mån man varit varse dess existens i Torsåker. Juridik var inte bygdens starka sida. Religiösa regelverk och Bondepraktikans regler och råd vägde oftast tyngre.
Men även om arbetet i skogen var bättre än i jordbruket var många barn ett stort ekonomiskt åtagande. På 1910-talet var det inte lagligt med abort. Första gången abort blev laglig i Sverige var 1938, men då extremt begränsad. Inga aborter beviljades 1938, men runt 500 året efter. Den aborträtt vi känner idag kom 1974 och var därmed inte tillgänglig för vare sig min mormor eller gammelmormor.
Aborter finns oavsett legalitet
Som sagt; i den ångermanländska byn var juridik en sak och religiös regelefterlevnad en annan, men det fanns även ett tredje; vad du av nöd är tvungen till. Så det är klart att det fanns aborter på 1910-talet i alla fall och det var definitivt ingen Lönneberga-känsla över dem.
Johanna, som trots allt födde 18 barn, skulle egentligen haft fler barn om inte de aborterats. Och i det här fallet, och det var nog inte ovanligt, var det mannen som bestämde om det var dags. Gammelmorfar Hampus skötte ju hushållsekonomin och det var han som fattade beslut om abort och när det skulle göras. När då samlade Hampus (de levande) barnen i köket och de fick ställa sig i en ring runt mamma Johanna som låg på köksgolvet. Sedan sparkade han ut fostret med träskorna.
Inte ens Astrid Lindgren hade kunnat teckna en romantisk och pittoresk bild av det scenariot. Det finns inga Nangijala eller Nangilima i världen som räcker till….
Men varför skedde det så här? Dels fick ju mannen fullständig kontroll över aborten. Att barnen, som t ex min mormor, skulle stå och se på var ju – på ett förvridet sätt – tänkt att vara sedelärande för barnen. Man skulle lära dig vad konsekvensen var om det fanns fler munnar än tallrikar med mat. Och hur det kan gå om man inte bidrar till hushållet.
Patriarkens makt över familjen
Det var patriarkens uppgift att vid behov reglera antalet munnar kring matbordet. Det finns en grym logik, om man ska kapa kön som ska utfodras, att man börjar med de barnen som man ”investerat” minst i. Där står givetvis de ofödda först på tur. Jag misstänker att det finns småbarn som råkat ut för drunkningsolyckor och liknande, men där det inte varit så himla mycket till ”olyckor”.
Äldre barn skonades då de tämligen snabbt kunde sättas i arbete och ”bära sin egen vikt” i familjehushållet om nöden krävde; sönerna fick hjälpa till i skogen och döttrarna fick tjäna piga. Skogsbolagen anställde gossar från 9 år och uppåt. Det var avlönat, men inte med mycket. Flickor under 12 kunde tjäna som piga men ofta bara att man arbetade mot mat. Över 12 år kunde man få 10 kr i månaden.
Det är ju självklart att det juridiskt inte var tillåtet att agera så här. Abort kunde ge fängelse eller straffarbete, vanligtvis mellan två till sex år. Inom kyrkan betraktades det som en dödssynd och kvinnor belades med livslång skam, vanära och utstötning från församlingen.
Män dömdes i regel inte
Det finns inte – vad jag vet – något fall där en man dömts för att ha förorsakat/assisterat en abort hos sin fru runt förra sekelskiftet. Här misstänker jag att det finns det en lång, lång tradition från romersk rätt där patriarken, familjefadern, ansågs ha jurisdiktion över det som sker inom familjen. Inom romersk rätt förväntades att en Bonus Pater (ett manligt familjeöverhuvud) utövade Patria Potestas (faderlig makt över familjen).
Det var patriarkens uppgift att ”ha sitt hus i ordning”. Det patriarken gjorde för att uppnå det var kanske inte formellt olagligt, men samhället såg mellan fingrarna. I Sverige var misshandel mm i formell mening förbjudet, men inom juridiken fanns vad man kallade för ” husfaderns rätt” – att inom vissa ramar kunde begå formellt olagliga övergrepp på sin omgivning om syftet var att upprätthålla ordning och reda på torpet.
I Sverige kom det här också till uttryck i hur vi utformade ”husbonden” – den svenska versionen av patriarken – och dess formella och informella makt över familjehushållet, som också inkluderade pigor och drängar.
Så när det talas om att svenska kvinnor måste föda mera barn, tänker jag på min gammelmormor. Hon hade kunnat ge ett annat perspektiv.
När man tittar bakåt i tiden återfår man en stor respekt för den kampen som förts för jämställdhet, för barnbidrag, för äldreomsorgen – ja, allt. Vilka otroliga kliv vi tagit på hundra år!
Samtidigt hör jag på SVT att vi har en trend i Sverige som kallar sig ”Tradwifes” – kvinnor som vill återgå till det traditionella familjelivet, så som det var innan feminismen kom och ”förstörde” allt.
Ja, alla har ju rätt till sin egen uppfattning. Men jag skulle ändå vilja säga till dem; be careful what you wish for.
På huvudbilden: Astrid Lindgren på 1960-talet när hon skrev Emil i Lönneberga (Creative Commons)