Så som den fackliga och politiska utvecklingen ser ut i Sverige kan begreppet strejk nästan tyckas bortglömt i svenskarnas medvetande. Strejkkassorna fylls oavbrutet på men används sällan då strejkkamp för det mesta lyser med sin frånvaro medan de blåbrunas reaktionära linje kör på som en brutal bulldozer.
Fokus|Alex Fuentes
Kristin Linderoth är arbetslivsforskare, verksam vid Historiska institutionen på Lunds universitet. Hon disputerade i genusvetenskap 2020 med avhandlingen Kampen om välfärdsarbetets värde, som undersöker den stora strejk Kommunal genomförde 2003 under parollen ”Vi tar fajten!” Boken är den första som skrivits om Kommunalstrejken, och bygger på intervjuer med fackligt aktiva kommunalare om vad strejken betydde för dem som individer och kollektiv. Nyligen föreläste Kristin i Lund om sitt nya forskningsprojekt ”Den bortglömda protestvågen? Välfärdsanställdas vilda strejker i Sverige 1980–1990”. Internationalen träffade Kristin Linderoth i Lund.
Du skrev boken ”Kampen om välfärdsarbetets värde”, om den medialt uppmärksammade Kommunalstrejken. Vem riktade sig boken till och vad kom du fram till när du skrev den?
— Boken är min doktorsavhandling, men jag valde att skriva på svenska och så lättillgängligt som möjligt eftersom jag hoppades att den skulle bli läst i arbetarrörelsen, av välfärdsanställda i allmänhet och kommunalare i synnerhet. När jag åkt runt och pratat om boken i olika fackliga och politiska sammanhang har jag flera gånger mött fackligt aktiva som sagt att det är den första avhandling de läst. Det är jag stolt över.
— Det viktigaste resultatet av studien är att betydelsen av strejken vida överskred kraven på löneökningar. Dels handlade det om viljan att strejka för mer än kronor och ören. Kommunalarna var trötta på att bli osynliggjorda och ignorerade, och trötta på att välfärden inte prioriteras. De kämpade för att få ett erkännande av sitt viktiga arbete, och för att politikerna skulle erkänna värdet av välfärdsstaten och vara beredda att investera i den. Strejken var en kamp för både bröd och rosor. Men betydelsen av strejken överskred lönekraven också på det sättet att kampen förändrade människor som deltog. De kommunalare jag intervjuade vittnade om stärkt yrkesstolthet, en förändrad syn på facklig kamp, en ökad politisk medvetenhet och en solidaritet och sammanhållning som de aldrig tidigare hade upplevt.
Vad har hänt på strejkfronten i Sverige sedan dess?
— I offentlig sektor har det förutom Kommunalstrejken 2003 bara varit två större konflikter under 2000-talet, och det är Vårdförbundets strejk 2008 och den de genomförde tidigare i år. Välfärdsanställda har framförallt använt sig av andra protestformer, som upprop, demonstrationer och hot om kollektiva uppsägningar. Även i privat sektor har det varit väldigt få strejker, men en hyfsat omfattande var den som Pappers genomförde 2010. Jag upplever dock ett betydligt större intresse för strejk som företeelse idag jämfört med när jag började forska för snart femton år sedan. Det tror jag bland annat beror på den vilda strejken på pendeltågen i Stockholm förra året, den pågående konflikten på Tesla och den strejk som Vårdförbundet genomförde i våras.
Det förefaller som att 60- och 70-talens ”vilda” strejker involverade väldigt få LO-medlemmar, 1 procent typ. Hur har detta påverkat maktförhållandena på arbetsplatserna och i facket?
— Så var det, men även om det var en minoritet som deltog, och aktionerna ofta var kortvariga, så gjorde de vilda strejkerna att strejkfrekvensen i Sverige var relativt hög inte bara under 1970-talet utan även under hela 1980-talet. Antalet vilda strejker var ofta fler än hundra om året, och några av dem rönte stor uppmärksamhet och blev föremål för omfattande solidaritetsmobilisering, inte minst gruvstrejken 1969–1970 och städerskestrejken 1974–1975. Vågen av vilda strejker fick effekter både på fackföreningsrörelsen och på arbetsmarknadslagstiftningen. Det är såklart möjligt att maktförhållandena på arbetsplatserna och dynamiken i fackföreningarna hade varit annorlunda idag om fenomenet vilda strejker hade varit mer omfattande, men det är svårt att väga den faktorn mot andra saker som påverkat utvecklingen.
Strejkas det för sällan i Sverige i jämförelse med de övriga länderna i Norden?
— Det är de fackliga organisationerna och deras medlemmar som måste ta ställning till det. Men jag tillhör inte de som ser samtidens låga strejkfrekvens som ett tecken på underliggande facklig styrka. De senaste decennierna har präglats av en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital, där arbetslösheten ökat, full sysselsättning avskaffats som politisk målsättning, och många av de landvinningar som arbetarrörelsen tillkämpat sig monterats ned. Det lokala arbetsplatsfacket har försvagats och systemet med kollektivavtal har underminerats genom att löneökningar byts mot försämringar av arbetsvillkor. Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebär att det blir lättare för arbetsköpare att teckna avtal med det fack som erbjuder det billigaste avtalet, och många har uttryckt oro för att det ökar risken för så kallade gula fackföreningar, alltså sådana som är lojala med arbetsköparen. Allt detta vittnar om att fackföreningsrörelsen har tappat mark, och det beror nog inte på att man strejkat för mycket i alla fall.
Den 9 oktober föreläste du och en kollega till dig på Stadsbiblioteket i Lund angående din pågående forskning om välfärdsanställdas vilda strejker 1980-1990. Det är inte så vanligt att man uppmärksammar ”vilda” strejker som fenomen… Vad föranledde denna studie just under dessa år? Under föreläsningen i Lund talade du och din kollega om ”preliminära resultat”. Vad har du kommit fram till?
— Det är allmänt känt att den offentliga välfärdssektorn under 1980-talet hamnade i centrum för striden om vilken sorts samhälle Sverige skulle vara, när nyliberala idéer började föras fram i den politiska debatten. Det är också allmänt känt att resultatet blev stora förändringar i välfärden under 1990-talet, i form av besparingar, privatiseringar och nya styrningsformer. Men det vi inte vet så mycket om är hur välfärdsanställda själva agerade på sina arbetsplatser när den här omvandlingen började anas, men innan de stora förändringarna var ett faktum. Det ville jag åtgärda med den här studien där jag undersöker välfärdsanställdas vilda strejker 1980–1990 som en del av den tidens konflikt om den offentliga sektorns organisation och roll i det svenska samhället. Ett mål är att utmana bilden av 1980-talet som en lite händelselös mellanperiod efter kvinnokampens och arbetarkampens tid och före den nyliberala omvandlingen av offentlig sektor.
— Det är ett pågående arbete, men såhär långt har jag kommit fram till att de flesta av de vilda strejkerna i offentlig sektor bara pågick en dag eller ett par dagar, men att det också fanns undantag. Ett exempel är den vilda mentalskötarstrejken i Malmö våren 1990, som varade i över en vecka. Den enskilt vanligaste orsaken bakom strejkerna var missnöje med lönerna. Ofta handlade det om protester mot att det egna fackförbundet accepterat otillfredsställande löneökningar eller nya löneformer. Men det förekom också strejker som uttalat handlade om att försöka förhindra nedskärningar. Sådana genomfördes av bland andra barnskötare, behandlingsassistenter, vårdare, städerskor, lokförare, spårvägsanställda, vårdbiträden, förskollärare och socialsekreterare. Ibland kopplade de som strejkade för högre löner dessutom ihop lönekraven med behovet av att höja kvaliteten i vården eller omsorgen, så därför kan man inte helt separera lönestrejker från strejker som handlade om verksamhetens förutsättningar. I nästa delstudie kommer jag att välja ut några strejker och intervjua personer som deltog i dem, för att få en fördjupad bild av varför man strejkade och hur strejkerna organiserades.
Inom fackföreningsrörelsen brukar man höra ibland att det inte finns några ”vilda” strejker utan bara vilda arbetsgivare. Har du mött detta synsätt i din forskning?
— Nej, det har jag faktiskt inte.
I vilka branscher har det förekommit ”vilda” strejker, vad har motivet varit och vad kännetecknar en ”vild” strejk enligt dig?
— Under 1970-talet var det en tydlig dominans för vilda strejker i industrin, till exempel bland skogsarbetare och gruvarbetare. Under 1980-talet ökade andelen vilda strejker bland offentliganställda, och det gäller både tjänstemän och arbetare. Motiven har såklart varierat mellan olika yrkesgrupper och över tid, men förutom missnöje med löner, lönesystem, arbetsvillkor, privatiseringar och nedskärningar har vilda strejker kunnat utlösas av missnöje med enskilda chefer eller med att arbetskamrater på olika sätt behandlats illa av arbetsköparen.
— En strejk betraktas som olovlig, så kallat vild, om anställda lägger ner arbetet utan att den fackliga organisationen gett sitt godkännande. En strejk är också olovlig om den genomförs under gällande kollektivavtal, när det råder fredsplikt. I mitt pågående forskningsprojekt är det strejker utan den fackliga organisations godkännande som jag är intresserad av.