Nyligen meddelade Pauligkoncernen att Santa Maria-fabriken skulle läggas ner efter 50 år i Mölndal. I Estland skulle vinsten bli högre. Nyheten försvann snabbt från rubrikerna, det gällde ju bara jobben för hundra arbetare och tjänstemän, för lite för att någon politiker skulle bry sig. Livsmedelsarbetareförbundet beklagade och önskade att det fanns större krav på att företag skulle ta samhällsansvar. Så oerhört otidsenligt. Som om de missat att ett företag bara har en uppgift: maximal vinst åt ägarna.
Kommentar|Lars Henriksson
Att försvara sig mot ett nedläggningshot är en väldig uppgift oavsett hur sammansvetsade de anställda än är och hur stridbar deras fackförening är. Idag stupar dock de flesta redan vid tanken på att ifrågasätta sådana beslut. Har företaget sagt sitt så är det sista ordet. Är lönsamheten för låg står detta över alla andra hänsyn. Möjligen kräver de drabbade plåster på såren. Men utmana ägarnas naturgivna rätt att förfoga över sitt kapital? Det vore science fiction i det tjugoförsta århundradet.
Så har det dock inte alltid varit. Faktiskt arbetarrörelsen, både fack och partiet, under större delen av 1900-talet präglats av just sådana tankar.
Vid läsning av den fascinerande forskningsantologin Vad blev det av socialismen? (recension kommer senare i Internationalen) slås jag av hur fullständigt den röda tråd som går genom den svenska arbetarrörelsens första hundra år – om hur ägarväldet ska kunna ersättas med någon slags demokratisk styrning av ekonomin – idag klippts av. Det första socialdemokratiska programmets tanke om ”den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behof motsvarande produktion” återkom i olika former och med jämna mellanrum under större delen av förra seklet. Från 20-talets utredningar om hur den nyvunna politiska demokratin skulle föras vidare till ekonomin och hela samhället med någon slags kulmen i Efterkrigsprogammet från 1946 och den debatt om planhushållning som följde i spåren av kapitalismens 30-tals kris och dess fruktansvärda följder. Till och med under de gyllene undantagsdecennierna av krisfri kapitalism som kom efteråt, var frågor om hur företagen, vinsterna och makten skulle hanteras med i den politiska debatten. Välfärdsstat, ATP och ”solidarisk lönepolitik” blev kompromisslösningar. Att lönepolitiken skapade ”osolidariska vinster” provocerade de många som fått hålla igen i avtalsrörelserna och blev en drivkraft för de ”vilda” strejker som började spridas på 60-talet. Detta gav i sin tur bränsle åt nästa våg av makt- och demokratireformer, som anställningsskydd, medbestämmande och till sist, det som var tänkt att kröna hundra år av kamp för demokrati, LO-kongressens beslut 1976 om löntagarfonder.
Men när partiet ytterst motvilligt släpat en till oigenkännlighet urvattnad version av LO:s fondförslag till riksdagen 1983 bröts denna långa tradition av att vilja något annat än det bestående. Då hade vinden redan börjat vända, strejkrörelsen på arbetsplatserna hade klingat av och fonderna blev ett stridsrop för borgerligheten som ledde till en generalmönstring av de marknadsliberala krafter sedan dess dominerat samhället. Den ekonomiska demokratin sorterades bort ur arbetarrörelsen, till och med som idé, samtidigt som kapitalismen var på väg att bli normal igen, med återkommande kriser och konvulsioner.
När nu frågan om makten över produktionen vuxit långt bortom jobb och arbetsvillkor till att gälla mänsklighetens överlevnad, har arbetarrörelsen sedan länge abdikerat från sin roll som naturlig motmakt till kapitalets destruktiva vinstdrift. Den kraft som skulle kunna hämta stöd i sekelgamla krav på inflytande och rättvisa på jobbet och använda sin möjliga makt i produktionen för att tvinga fram en verklig klimatomställning är tyst. Den har reducerat sig själv till en okritisk hejarklack åt den havererade ”gröna omställningens” blå dunster. Och ingen säger ett ord om det orimliga att en koncernledning i Finland har makt att flytta en fabrik från Mölndal till Estland blott och bart för att öka sin vinst.