Hur mycket USA:s uppblåsta vapenlangare än försöker framställa sig som fredmäklare.
Något fredsavtal är det inte.
Ett sådant förutsätter nämligen ett krig. Och det som nu eventuellt upphör är inget krig. Ett krig är en väpnad konflikt mellan två parter, skriver Lars Henriksson.
Kommentar|Lars Henriksson
Bilderna på leende barn i Gaza värmer hjärtat på alla som lidit med dem under de två fasansfulla år som gått. En första glimt av hopp för människor som utsatts för en ofattbar terror i två år. Vapenvilan är en förutsättning för att Israels medvetna utsvältning ska kunna hävas genom leveranser av mat, mediciner och andra förnödenheter kan komma igång.
Hamas ska släppa 20 israeliska gisslan och Israel har lovat att släppa 2 000 av de palestiner de håller som gisslan. Fast ”gisslan” kallas det förstås inte när det gäller palestinier. “Administrativt frihetsberövande” kallas det när tusen och åter tusen palestinier fängslats utan rättegång på obestämd tid.
Men något fredsavtal är det inte, hur mycket än USA:s uppblåsta vapenlangare nu försöker framställa sig som fredmäklare. Ett sådant förutsätter nämligen ett krig. Och det som nu eventuellt upphör är inget krig. Ett krig är en väpnad konflikt mellan två parter. Förutom den besinningslösa utbrytningen ur Gaza och de angrepp på både militära och civila israeler som följde under några timmar 7 oktober 2023 har de senaste två åren inneburit ett i stort sett ensidigt terrorangrepp på Gazas invånare. Små milisgrupper med enkla vapen har stått mot en av världens mest högteknologiska militärmaskiner uppbackad av den överlägset största supermakten och påhejad av allierade över hela den rika världen. Att kalla detta ensidiga utplånande av ett folk för krig är att missbruka ord för att förvränga verkligheten. Det var lika lite ett krig som när nazityska trupper slog ner upproret i Warszawas ghetto 1943 och slutförde morden på de judiska invånarna.
Den plan som nu USA och Israel drivit igenom på ruinerna av det sönderbombade Gaza är naturligtvis ingen fredsplan och kommer inte att lösa ett enda av de problem som rådde i Gaza före angreppet. Det är en fortsättning och förvärring av den ockupation som rått sedan 1967. Att USA ska garantera Gazas säkerhet skulle varit skrattretande om det inte vore så vidrigt. Den stat som, oavsett president, stöttat Israels militär med vapen för 22 miljarder dollar de senaste två åren ska alltså garantera säkerheten för dem som överlevt den förödande effekten av dessa vapen.
Nej, någon fred kommer det inte att bli genom det avtal som nu tvingats på palestinierna. Förtrycket kommer att fortsätta, i Gaza, på Västbanken och för alla palestinier som bor i apartheidstaten Israel. För de miljoner som nu, svältande, traumatiserade och med sin sociala och samhälleliga infrastruktur i spillror, ändå förhoppningsvis får en liten möjlighet att börja bygga nya hem i ruinlandskapen, kommer de gångna två åren att fogas in i en snart sekellång historia av förtryck och fördrivning. Ur denna bloddränkta mylla kommer ett nytt motstånd att växa. Hur det kommer att se ut går inte att förutspå. Om reaktionära grupper kan utnyttja sina förbindelser till korrupta diktaturer och stormakter och dominera även framåt, kommer det palestinska folket åter att hamna i en återvändsgränd. Om nya generationer istället kan återupptäcka självorganiseringens styrka från den första intifadan kan ett nytt demokratiskt ledarskap födas med förmåga att knyta an till den väldiga solidaritetsrörelse som vuxit fram världen över. Då kan en ny morgon gry också i det förödda Palestina.