Vad är väl en Litteraturfestival när världen skakar?
En liten ficka av frisk luft. Ett andrum och en motståndshandling.
Att samlas i litteraturens namn när böcker blir bannlysta i vissa länder och biblioteken hotas i vårt eget. Det är att stå emot.
Emma Lundström skriver från Littfest i Umeå.
Kultur|Emma Lundström
Att med böckerna som språngbräda samtala och försöka förstå en samtid som blir allt svårare att greppa och hantera. Det är att vägra ge upp.
I en samtid där renar fortsätter att dödas brutalt som ett uttryck för hat mot samer och nya rapporter visar att unga samer känner sig otrygga när de bär sin kolt offentligt, då är det en motståndshandling att skriva och prata om Kristina Katarina Larsdotter, som inte slutade växa och som visades upp för världen som ”Lapplands jättinna”.
Att – som författarna Mats Jonsson och Åke Lundgren – genom Stina tala om den historia av förtryck som genljuder än idag. Om hur Sverige fortfarande inte tar ansvar för de brott som begåtts mot hela den samiska befolkningen. Om att skolorna fortsätter att undvika ämnet, som om samerna aldrig funnits, aldrig skallmätts, aldrig tvångsarbetat, aldrig krossats med hjälp av religionen och aldrig splittrats som folk genom statliga bestämmelser.
Det är också en motståndshandling att Stina fick en riktig begravning – efter 170 år som museiföremål.
Och när det kapitalistiska systemets kugghjul snurrar allt fortare, rovdriften på de ändliga resurserna eskalerar och klimatförnekarna sätter dagordningen, då är det en motståndshandling att lyssna till multikonstnären Tanya Tagaq när hon samtalar med musikern Sofia Jannok om delade urfolkserfarenheter och om att det inte finns någonting mer värdefullt än rent vatten och obruten mark. Att låta vara. Leva av och med naturen. Inte bara förbruka den.
Även den sorg som kommer av att urfolkens varningar inte har hörsammats är en motståndshandling i sin öppenhet för vad som faktiskt är på väg att ske. Det faktum att det börjar vara för sent. För oss människor. Hoppet ligger kanske i det som Tanya Tagaq tror och hoppas: att de övriga djuren kommer att överleva den mänskliga civilisationen.
På tal om civilisation så är kanske också det en slags motståndshandling, när USA-kännarna Björn af Kleen och Göran Rosenberg kommer överens om att USA just nu, i princip, har blivit en diktatur och att det mest sannolika framtidsscenariet är att Trump och Musk kör jorden i sank eftersom de tänker sig att bo på mars när de har förstört den här världen. Åtminstone så kommer Trump och Putin att dela upp världen mellan sig, vilket kommer att vara ödesdigert för Europa.
Det är kanske en motståndhandling att de erkänner katastrofen, för bara genom att erkänna den kan motstånd börja byggas.
Men där Rosenberg och af Kleen inte ser något riktigt motstånd i USA – därför att de stirrar sig blinda på de två stora partiernas fria fall – ser den som tittar bortom dessa partier en vithårig man som i delstat efter delstat drar överfulla hus när han försöker bygga en rörelse för att stoppa oligarkin och fascismen.
Också i Sverige pågår en glidning åt höger och en nedmontering av demokratin. För den som försöker göra motstånd mot detta och få upp människors ögon för avvecklandet av den fria och breda pressen, av folkbildningen, kulturen och civilsamhället – utan att få gehör – är det skönt att lyssna på författaren Paul Lynch.
Han skrev sin Bookerprisbelönade bok Profetens sång – om ett Irland som blir alltmer av en totalitär stat – för att väcka radikal empati och få människor att förstå hur lätt det är att blunda när civilsamhället avvecklas. När bit för bit av demokratin förloras. Först långsamt. Sedan snabbt. Så som nu sker i USA. Och som också kan ske, och delvis sker, här. I Sverige.
Paul Lynch vill också visa hur uppbrottet från hemmet är den sista utvägen. Att flykten alltid är för sen, om den alls blir av. Människor från platser som Syrien, Gaza och Ukraina känner igen sig i Profetens sång.
Det är vi som inte har tvingats uppleva det värsta som måste lära oss att inte stänga av. Inte vända bort blicken. Att vara radikalt empatiska.
Så har vi Rachel Cusk, vars hela författarskap nästan kan betraktas som en motståndshandling. Hon vill bryta former och hitta nya vägar framåt i varje bok. Och hon anser att skönlitteraturen är alldeles för inbäddad i det kapitalistiska systemet och anpassar sig till det. Och därmed inte tillåter sig att bryta regler och ramar.
Bara hennes sätt att förhålla sig till språket, till att hitta det tydligaste, mest klargörande, det som inte går att missförstå – vilket språk det än översätts till – det är också en sorts motstånd. Och hennes förståelse för att den som slår, den som har sönder någonting, kanske gör det för att den saknar röst, saknar en känsla av att betyda någonting. Att genom att ha sönder en sak, en kropp, ett samhälle – kan en människa eller en grupp av människor – bli till. Hitta ett sätt att existera. Är intressant. Idag.
Och du går hem från det tillfälliga aningsutrymmet med många tankar. Framförallt om motstånd. Tankar på att vi bara har en jord. Med blått vatten och gröna marker. Och att det kanske är för sent att rädda vår fortsatta existens på den. På grund av alla dessa människor och politiska ledare som existerar genom att ha sönder.
Men att vi inte har något annat val än att göra motstånd. In i det sista.
Gör vi inte det så förlorar vi även oss själva.
På bilden syns författaren Paul Lynch på Idunscenen