Hittills har ungefär 10 000 aktivister arresterats i Los Angeles.
Donald Trump vill ha en konfrontation.
De amerikanska fackföreningarna måste göra det här till huvudfrågan. Försvaret av de invandrade arbetarna är en del av att försvara hela arbetarklassen mot Trumps generalangrepp, skriver Patrik Olofsson i en kommentar.
Kommentar|Patrik Olofsson
Protesterna i Los Angeles har nästan dagligen kablats ut i media och väckt stor uppmärksamhet. Protesterna har varit imponerande i både omfång och uthållighet. Det är svårt att få en exakt siffra på antalet personer som deltagit men siffror mellan 2,5 – 3 miljoner återkommer ofta. Protester har skett i närmare 2 000 städer, vilket gör det till en av de största proteströrelserna någonsin.
Men det reser också frågor om hur rörelsen ska utvecklas. Det är lätt att tro att en rörelse är en linjär tillväxtkurva där enda uppgiften är att bara ropa: mer, större, hårdare.
Vi ska också komma ihåg att Donald Trump vill ha en konfrontation i frågan. Han förstår att aktivisterna som protesterar mot honom och ICE ( Immigration and Customs Enforcement) är hans främsta politiska motståndare och det är dessa han vill trycka till. I Los Angeles har, förutom nationalgardet, även marinkåren satts in och Donald Trump har sagt att han vill se demonstranterna och de militära enheterna: ”to fight it out” – ”göra upp om saken”.
Trump har ju sedan tidigare lanserat devisen ”When the looting starts – the shooting starts” – när (butiks)plundringarna börjar – så börjar skottlossningen. Ingen försvarar att skyltfönster krossas och butiker plundras (som kan ske i svansen av spontana protester), men att höra en president prata om att använda dödligt våld säger verkligen vilken ny situation vi är inne i.
William L. Enyart, pensionerad generalmajor för nationalgardet och uttalad Trump-kritiker reflekterade:
”Trump är mästaren på reality-tv. Han förstår att det här är fantastisk TV. Vad är mer spännande än att se ett par självkörande bilar brinna på gatan?”
Det skulle väl vara om hela Los Angeles gjordes till något som liknar Distrikt 12 i The Hunger Games?
Hittills har ungefär 10 000 aktivister arresterats under ICE-protesterna. De allra flesta för formaliteter som brott mot utegångsförbud, ohörsamhet och vägran att skingra sig. De släpps ganska omgående mot böter eller samhällstjänst, men i straffskalan finns upp till ett års fängelse.
Det här är inte ett argument mot att demonstrera, utan förstärker behovet av att protesterna är välorganiserade och att man tänker på att fackliga-, politiska- och studentledare är en måltavla för statsmakten. Det är en välkänd repressiv metod; att stympa en rörelse genom att halshugga den – fängsla alla ledande gestalter. Det här kräver en bred rörelse; om en ledare försvinner måste 10 nya kliva fram.
ICE:s fokus på att slå till mot arbetsplatser med många invandrade arbetare skvallrar om att det här är klasskamp, men med andra, nya, medel. De invandrade arbetarna måste försvaras. Idealiskt vore även om de fackliga organisationerna tog på sig att försvara arbetsplatserna; att ICE möttes av en strejkvaktskedja eller liknande på in- eller utvägen, om de började angripa en arbetsplats. Det finns i USA inte samma tradition av ”flying pickets” (rörliga strejkvaktskedjor) som i t ex Storbritannien, men det har förekommit och borde återupptäckas.
Även i Sverige fanns det ”flying pickets” på 30-talet, bland annat i Stockholm där det inom LO fanns en motorcykelburen grupp av fackliga aktivister som snabbt kunde sätts in vid arbetsplatser som var i trängande behov av kamratstödjande insatser. I den tid vi lever behöver vi återupptäcka kampmetoder som vi trodde tillhörde det förgångna.
Att kalla in marinkåren, eller över huvud taget delar av den reguljära armén, är en mycket ovanlig och eskalerande åtgärd. Men det har hänt tidigare i historien och skvallrar om hårdnande klassmotsättningar.
För direkta insatser av den reguljära armén i USA får vi gå tillbaka 100 år till Colorado Coalfield War, då det blev öppna strider mellan de strejkande gruvarbetarna och den Rockefeller-ägda gruvan som militären skulle hjälpa. Det slutade med 30-40 döda på var sida, men strejken fick avbrytas p g a att strejkkassan sinade.
Under protesterna i Los Angeles efter att Rodney King, afroamerikan, misshandlats av vita polisen, sattes också den reguljära armén in, men utan att vara direkt inblandad.
Donald Trump kommer att fortsätta driva på för att ICE och migrationsfrågan ska toppa den politiska dagordningen. Tonen satte Trump den 20 januari 2025 när han undertecknade exekutivorder 14159 med titeln ”Skydda det amerikanska folket mot invasion”, vilket var marschordern för ICE.
Tittar man på hur det gått för Trumps skrävlande och storslagna planer på att erövra Kanada, Grönland och Panama, hur det gått med de enorma tullarna som skulle finansiera gigantiska skattesänkningar för vanliga amerikaner, hans löften om snabba fredsuppgörelser i Iran, Gaza och Ukraina, hans löfte om 1 billion dollar i infrastrukturinvesteringar och lösa Amerikas opioidkris, (men man fortsätter att brottas med rekordhöga överdosnivåer).
För att avleda uppmärksamheten från dessa fiaskon kommer han att fortsätta att trycka på migrationen – den inre fienden som ”förgiftar det amerikanska blodet”, som han uttryckte det i en intervju.
Han vill också avleda uppmärksamheten från de saker han, olyckligtvis, har lyckats med. Och det är en rad angrepp på amerikanska arbetares rättigheter. Tyvärr har det inte riktigt tagit sig igenom mediabruset, men Donald Trump är notoriskt anti-facklig:
- Trump har uppmuntrat oorganiserad arbetskraft, gjort det svårare att upprätthålla kollektivavtal, tystat arbetare och begränsat friheten att gå med i fackföreningar.
- Under ett direktsänt samtal på X med Elon Musk den 12 augusti förra året sa Donald Trump att strejkande arbetare borde avskedas.
- Trump gjorde det lättare för arbetsgivare att avskeda eller straffa arbetare som kämpar för bättre löner och arbetsvillkor eller utnyttjar strejkrätten.
- Trump ändrade reglerna för vem som är berättigad till övertidsersättning, vilket gjorde mer än 8 miljoner arbetare oberättigade och kostade dem över 1 miljard dollar per år i förlorade löner.
- Trump hotade att lägga in sitt veto mot en lagstiftning som skulle höja minimilönen till 15 dollar i timmen.
- Trump har genomdrivit en sänkning av företagsskatten som ger företag 50 % skatteavdrag på sina utländska vinster – vilket gör det ekonomiskt lönsamt för dem att flytta våra jobb utomlands.
- Trump har brutit sitt kampanjlöfte att ta sig an företag som flyttar bra jobb utomlands – istället har han gett över 115 miljarder dollar i federala kontrakt till företag som flyttat jobb utomlands.
- Trump lovade att lägga in sitt veto mot Heroes Act, som skulle ge arbetare ”risktillägg” och utöka betald ledighet och arbetslöshetsförsäkring för dem som arbetat med och drabbats av coronaviruset.
- Trumps arbetsmiljölag har sänkt standarder som är avsedda att skydda arbetstagare från att bli sjuka på jobbet och gett arbetsgivare frikort om de inte ens följer dessa minimikrav.
Det här är bara ett axplock av anti-fackliga åtgärder från Donald Trump.
De amerikanska fackföreningarna måste göra det här till huvudfrågan. Försvaret av de invandrade arbetarna är en del av att försvara hela arbetarklassen mot Trumps generalangrepp.
