Global Sumud Flotilla är inte längre bara en samling båtar som flyter på vattnet; den har blivit en global symbol för mänsklighetens vägran att förbli tyst eller medskyldig. Dessa fartyg deklarerar med tydlig röst: ”Gaza är inte ensamt. Det finns fortfarande de i den här världen som vägrar att vända lidandet ryggen.”
Fokus|Mallak Abuhamda
I ett hav som länge har bevittnat drunkning och tragedi håller idag en annan målning på att bildas på dess oroliga yta. Horisonten är inte som vanligt, det finns segel som vajar på långt håll med mer värdefulla förnödenheter och mediciner: de är lastade med hopp.
Global Sumud Flotilla, som avgick från Barcelona i slutet av augusti, består av mer än 40 civila båtar med parlamentariker, advokater och aktivister, däribland den svenska klimataktivisten Greta Thunberg. Dess uppdrag är att bryta den israeliska blockaden mot den palestinska remsan, som den har kommit att kallas. Den tar sig stadigt fram över Medelhavets vågor på väg mot Gaza, som har varit under belägring i mer än 17 år.
På gatorna och gränderna i Gaza, på dess sandstränder, slår hjärtan snabbare än ögon mot varje liten nyhet om flottan. I går träffade jag ett barn som varje dag sitter på Gazas strand och blickar ut över horisonten i fjärran där havet smälter in i himlen. I sin lilla hand håller han en rostig plåtask där han samlar sina drömmar. I hans hjärta fanns en längtan efter något som kallades ”Sumud Flotilla”. Han räknar vågorna som om han räknade minuter, ler när han får syn på ett segel långt borta och höjer sedan sin oskyldiga röst: ”Kanske kommer de idag… Kanske kommer flottan fram.”
För det barnet är havet inte bara vatten, det är ett fönster till hopp, en väg som kan ge bröd, medicin eller till och med en konstig, varm famn som kommer över vågorna. Mellan varje våg viskar han för sig själv: ”De kommer… Flottan kommer att landa här. Det kommer de att göra, helt klart.”
Sådana är barnen i Gaza som växer upp, inte bara med berättelser om lek och oskuldsfullhet, utan också med den utlovade ankomsten från andra sidan havet, och lär sig att friheten kan komma sent, men att den aldrig drunknar. Bönerna upphör inte och andetagen hänger i förväntan.
Barn föreställer sig godis och leksaker, patienter klamrar sig fast vid hoppet om att få livräddande medicin och mödrar drömmer om färskt bröd som återställer värmen till bord som länge varit svältfödda på överflöd. I dag befinner sig flottan nära Gazas kust, enligt officiella uppgifter från humanitära organisationer som är involverade i kampanjen. Det närmar sig vad som har kallats den ”kritiska zonen”, där den verkliga faran börjar och de israeliska hoten intensifieras.
Drönare har setts cirkla över huvudet, vilket signalerar ett potentiellt militärt ingripande. Scenen ekar av bittra minnen från det förflutna. Så sent som förra veckan utsattes flottan för drönarattacker utanför den grekiska kusten, liksom ljudbomber och kemiska irriterande ämnen, även när de seglade på internationellt vatten.
Vad väcker ytterligare oro är Italiens senaste tillkännagivande att man kommer att dra tillbaka sin flotteskort när konvojen närmar sig inom 150 nautiska mil från Gaza – ett drag som syftar till att undvika en upptrappning med Israel. Ett italienskt militärfartyg som tidigare eskorterat konvojen har redan dragit sig tillbaka, vilket lämnar aktivisterna sårbara inför israeliska styrkor. Denna europeiska reträtt har rubbat balansen och fördjupat oron.
Israel, å sin sida, gör ingen hemlighet av sina avsikter. Enligt israeliska medier förbereder militären komplexa avlyssningsoperationer. Tjänstemän uppger att ”alla nödvändiga medel” kommer att användas för att hindra fartygen från att nå Gaza, med hänvisning till blockaden som en juridiskt motiverad del av Israels militära strategi mot Hamas, som man håller ansvarigt för säkerheten i regionen.
Ändå fortsätter hoppet att segla.
Även om bara ett enda fartyg från denna flotta når sin destination, är betydelsen långt större än mat eller medicin. Det skulle innebära ett symboliskt brott i isoleringens mur – en örfil mot en tyst värld. Det skulle bekräfta att Gaza fortfarande pulserar av liv – och att dess barn, patienter och mödrar förtjänar att ses som människor, inte bara som siffror i humanitära rapporter.
Denna flotta är ett kärl för livet, ett samvetets rop och ett djärvt steg mot att omdefiniera värdighet i en tid av belägring.
Från havet hörs åter ett välbekant rop:
Nog med blockad… nog med långsam död… nog med tystnad.
Gaza förtjänar liv.
Och havet, som alltför ofta har bevittnat smärta, måste nu bli en livlina till räddning.