”Vänner, kamrater, kära väljare! Det här är ett av de svårare besked jag har behövt ge.” Med dessa ord tog Malcolm Momodou Jallow – en långvarig och respekterad riksdagsledamot – farväl av sina partikamrater och väljare i Malmö. Efter 15 år i politiken lämnar han Vänsterpartiet under omständigheter som väcker djup oro. Han beskriver själv processen som ett drev präglat av grova anklagelser, interna maktspel och en odemokratisk hantering där han aldrig fått möjlighet att bemöta påståenden riktade mot honom. Det är ett tungt men värdigt avsked. Och hans namn fogas nu till en växande rad av glänsande aktivister som i praktiken trängts ut ur partiet.
Opinion|Alex Fuentes, foto Magnus Ragnvid
Dagen före Vänsterpartiet Skånes valkonferens publicerade Flamman artikeln: ”Toppnamn för V Malmö utmanas efter intern kritik” (20/3). Tidpunkten var knappast slumpmässig. Det uppfattades av många som en del av ett regisserat förlopp, artikeln slog ned som en bomb bland medlemmarna i Malmö. I sak skrev man i inslaget att det handlade om att två kandidater i sista stund trätt in i processen kring riksdagslistan. I verkligheten handlade det om något annat: ett brott mot en grundläggande norm i partiet. När medlemmar argumenterar eller pläderar för kandidater internt görs det genom att lyfta fram styrkor, inte genom att smutskasta andra. Det är en politisk hygienregel som nu kastades över bord. Det var precis det som skedde – inför öppen riddå.
Banesa Martinez lanserades plötsligt av distriktsvalberedningen som nytt toppnamn, trots att Malmös medlemmar redan demokratiskt utsett Jallow till etta. Samtidigt gick hon i media till angrepp mot honom och sa: ”Jag skulle säga att det har blivit uppenbart för oss under en lång tid att han inte är en lämplig företrädare”. Jallow har suttit 15 år som riksdagsledamot för V. Hon hänvisade till en intern rapport som endast ett fåtal haft tillgång till, bland dessa partisekreteraren Maria Forsberg som sitter i partiets Verkställande utskott. Vilka dessa ”vi” är – de som enligt henne länge ansett Jallow olämplig – är höljt i dunkel.
Malmömedlemmarna hade redan fattat sitt beslut. Jallow som etta, Emma-Lina Johansson som tvåa. Det skedde öppet, demokratiskt – genom acklamation på ett rekordbesökt medlemsmöte. Men Skånes distriktsvalberedning valde att bortse från detta. Processen tog en än mer anmärkningsvärd vändning när Morgan Svensson, sedermera lanserad som nummer två, själv uppgav att han blivit kontaktad av valberedningen och tillfrågad om att ställa upp. När han i Flamman fick frågan om han kunde stödja Jallow som etta svarade han nej – samtidigt som han sade sig ha förtroende för medlemsdemokratin. Detta är mer än en motsägelse, men Morgan Svensson tycks inte förstå det.
Det som nu skett står inte isolerat. Det följer ett mönster. Inför EU-valet röstade medlemmarna fram Jallow som kandidat, han blev etta. Ändå försvann han från listan efter ingripanden uppifrån. Samtidigt har partiledningen pekat ut enskilda aktivister som syndabockar för valresultat 2022, istället för att erkänna den egna högersvängen som bestraffades av väljarna. När riksdagsledamoten Lorena Delgado hotades av uteslutning samlade ett internt upprop omkring 4 000 underskrifter till hennes försvar. Missnöjet är varken nytt eller marginellt. Bakgrunden är tydlig: en partiledning som i ökande grad orienterar sig mot regeringsduglighet i ett socialdemokratiskt ramverk – och som är beredd att marginalisera eller göra sig av med de krafter ledningen anser står i vägen.
Reaktionerna i Malmö lät inte vänta på sig. Det finns en ilska, sorg – och klarsyn.
”Detta handlar inte om något annat än ytterligare en utrensning för att anpassa partiet till en sosse-linje”, skriver en före detta styrelsemedlem i V Malmö: ”Att ge sig på Malcolm som nästa i ledet var allt annat än oväntat. Att ge sig på en av partiets absolut bästa politiker under ett valår var allt annat än klokt (…) Detta som sker är en ful och högst medveten strategi uppifrån och ned för att försvaga Vänsterpartiet Malmö som har varit en radikal nagel i ögat på partistyrelsen länge, och för att rensa ut de som går emot partiledningens linje”.
En annan styrelseledamot i V Malmö frågar: ”Vad är det som händer? Interna rapporter, ryktesspridning, och sedan ut i media. I ett valår dessutom” (…) Hur ska man ens ha motivationen att orka med när förtroendevalda använder personliga vendettor för politiskt spel?”. Flera vittnar om samma sak: en kultur av misstänkliggörande, slutna processer och taktiskt läckta anklagelser.
En tidigare ordförande V Malmö känner igen bilden: ”Det gör det svårt att inte se vad som händer. Under lång tid har misstänkliggöranden, insinuationer och smutskastning riktats mot honom – inte minst i samband med EU-valet 2025. Att liknande anklagelser återkommer precis inför en distriktkonferens är svårt att se som något annat än taktiskt fulspel. Det är inte bara ohederligt – det riskerar att underminera tilliten till hela den interna demokratiska processen.”.
En före detta styrelseledamot i V Malmö kan inte heller dölja det hon tänker: ”Jag är på väg hem från Vänsterpartiet Skånes distriktsårskonferens med ett tungt hjärta och en känsla av tomhet. Inte besviken, inte arg, inte ledsen – bara tom. Vi har förlorat. Vänsterpartiet Malmö har i praktiken förlorat riksdagsvalet innan vi ens hunnit börja valkampanjen. Och vi har förlorat därför att Malcolm Momodou Jallow gjordes till måltavla – vårt hopp, ett av våra starkaste namn. Det som lämnar mig tom är insikten om hur lätt det verkar vara att måla upp en bild av en människa och rasera ett rykte, utan att underlaget ens behöver vara öppet för granskning. Den vetskapen skaver.”
En forskare ser för egen del att det finns något ärftligt i det som har hänt: ”Vänstern är vackrare och modigare än majoriteten i den stalinistiska ledningen för Vänsterpartiet. I solidaritet med Malcolm Momodou Jallow och alla andra fantastiska kamrater som har erfarit hot, exkludering och trakasserier för att de bygger vänstern och framtiden”.
Medlemmar i V Malmö anser att det är uselt och lågt, att dagarna innan det är dags att fastställa namnen inför riksdagsvalet springa till media för att misstänkliggöra Malcolm Jallow. Det är riktigt ruttet spel, tycker man. Man får associationer till gamar som kretsar och sliter i sitt byte. Partiets talesperson i internationella frågor säger i ett inlägg på Facebook: ”Fy fan. Jag blir så arg på alla dessa knivar i ryggen! Vårt parti borde vara bättre än så här! Du [Jallow] gör ett fantastiskt jobb och ska vara stolt över allt som du har åstadkommit!”.
En tidigare partistyrelsemedlem är inte nådig: ”Det politiska nederlaget det innebär kommer vi tyvärr behöva dela tillsammans. För detta är en politisk katastrof. Har man inte insett detta har man en så bristande samhällsanalys att man undrar hur man kan kalla sig marxist (…) Du förkroppsligar vad vi borde vara som parti: en människa i rörelse med rörelser, partiet är inte värt dig, och du kommer bygga de vackraste av rörelser utanför det, det vet vi”. En annan framstående person för V Malmö säger det många grubblar på just nu: medlemmar vet inte längre om man kan vara med i ett sådant parti. Buskapet till Jallow är kristallklart, det är oändligt många som stödjer honom och är beredda att kämpa tillsammans med denna gestalt för en värld där alla får finnas.
En socialistisk riksdagsledamot – numera ledande i Framtidens Vänster – beskriver det som hänt som ”Ännu ett ovärdigt drev i Vänsterpartiet gör att vår kamrat Malcolm valt att lämna V. I flera decennier har Malcolm hållit den socialistiska fanan högt. Han har fört en kamp mot rasism och koloniala strukturer, varit konsekvent i sin internationella solidaritet. Han har sett till att ge en parlamentarisk röst till många utanför parlamentet, särskilt i våra orter. Han har visat att man inte behöver välja mellan parlamentarism och aktivism i ett vänsterparti. (…) Jag vill vara väldigt tydlig med att jag backar Malcolm! Detta är ovärdig behandling av en fantastisk kamrat som gett sitt liv till sitt parti. Men förlorarna är just de som utsatt honom för drevet.”.
V Malmös ordförande – hennes ord – ger en dyster bild av hur allvarligt det var: ”Det här är rasistiskt politiskt fulspel på högsta nivå (…) Att dagen innan valkonferens läcka information och placera grova anklagelser i media är något av de fulaste jag har sett…Jag har läst den så kallade rapporten. Det är en blandning av rena lögner, vaga antydningar av saker som eventuellt skulle kunna vara problematiska, egenskaper som jag ser som positiva hos er riksdagsledamot och personliga tillkortakommanden. Jag har frågat distriktets valberedning om det finns något som jag som partiföreningsordförande behöver agera på. Svaret är nej. Det finns ingenting som framkommit som jag ska hantera. Det finns ingenting som valberedningen har fått till sig som ska utredas vidare. INGENTING.
Det sjuka är att de efter en beredning väljer att ändå inte föredra topp tre på valkonferensen. Skånes delegater får alltså föredragning av de andra listorna i Skåne, de får höra hur förträffliga de från plats fyra och nedåt är på Malmös lista. Men Skånes valberedning har plötsligt ingenting att säga om Malcolm, Emma-Lina och Joel som de själva har satt på plats 1-3. Jag ber att få föredra platserna i stället eftersom valberedningen avstår, men får nej. Det Skånes delegater har att gå på är alltså smutskastningen i Flamman (…) Jag kan inte längre med gott samvete vara tyst när den här typen av mobbing och okamratlighet sker, och jag kommer de kommande dagarna fundera på om det går att förena min uttryckliga kritik med att vara partiföreningsordförande”.
Det som utspelat sig i Eslöv i Skåne är mer än en intern konflikt. Det är ett symptom på en djupare kris. När interna rapporter används som vapen i media. När medlemmars demokratiska beslut körs över. När offentliga angrepp ersätter kamratlig politisk debatt. Då har något gått sönder. Flera röster sätter ord på det många tänker: detta liknar inte ett levande socialistiskt parti utan ett partimaskineri som vänder vapnen inåt. Ett ”ovärdigt drev”, ”knivar i ryggen” som pekar på ”stalinistiska” drag. Orden är hårda. Men de speglar en verklig erfarenhet.
Malcolm Jallow har under decennier varit en central röst mot rasism, koloniala strukturer och för internationell solidaritet. Han har byggt broar mellan parlamentarism och rörelser utanför riksdagen. Att ett sådant föredöme lämnar partiet under dessa former är inte bara ett nytt bevis för lågvattenmärke utan även tragedi. ”Det är skrämmande farligt vad man kan tillägga för att karaktärsmörda någon. Det stinker ruttet och ´black aggressiv man` agenda”, som en klarsyn före detta styrelseledamot i V Malmö uttrycker saken. Det är en stor politisk förlust. Men den största förlusten riskerar att bli något annat: förtroendet. För vad återstår av ett vänsterparti som inte litar på sina egna medlemmar?
Låt oss därför vara tydliga. Vänsterns uppgift är inte att anpassa sig högerut för att bli regeringsdugligt på andras villkor och attackera sina egna medlemmar. Dess uppgift är att vara vänster, värna om medlemsdemokrati, organisera motstånd, bygga rörelser och utmana makten. När en partiledning och deras sändebud ägnar sig åt interna utrensningar och maktspel uppstår något annat. Inte strategi. Inte ansvar. Utan politisk kannibalism.