Många förlorare i franskt kaos

Efter ytterligare veckor av kaos har Frankrike fått en ny premiärminister. Få tror att det kommer att leda till politisk stabilitet. Och många riskerar att bli förlorare.

Kommentar|Kjell Östberg

Kaoset började när Emmanuel Macron oväntat utlöste nyval till den franska Nationalförsamlingen efter EU-valet på försommaren. För Macron blev resultatet ett svidande nederlag, hans regeringsallians förlorade en tredjedel av sina mandat. Le Pens högerpopulistiska RN nästan fördubblade sina mandat, men största parlamentsgruppen blev vänsterns Nya folkfront, NFP, med Gröna, Socialister, Kommunister och med vänsterpartiet LFI som största parti.

Macron avvisade bestämt kraven att respektera valutgången och låta Folkfronten som största block få utse premiärminister. Istället valde han att vända sig långt till höger och utsåg det lilla högerpartiet Republikanernas Michel Barnier att bilda en minoritetsregering.

Barnier lade sitt öde i Le Pens händer. I tre månader lyckades han bygga upp ett förtroendefullt samarbete med ytterhögern, bland annat genom ett lova en ytterligare skärpt migrationspolitik. Den stora stötestenen var att få igenom sin budget. Även där var han i stora delar ytterst lyhörd mot Le Pen. Kanske kan man tala om en slags fransk Tidöpolitik, där den traditionella mitten-högern gjorde sig beroende av Le Pens röster och samtidigt bidrog till att göra henne salongsfähig.

När Barnier till slut inte lyckades få med Le Pen på ytterligare sociala nedskärningar valde han att utnyttja ett kryphål i den franska författningen som gör det möjligt för regeringen att driva igenom beslut mot majoritetens vilja. Följden blev att ytterhögern och vänsterfronten enades om att fälla regeringen i en misstroendeomröstning.

Utgången kan bli ett bakslag för alla inblandade. För Le Pen passade positionen som Barniers samarbetspartner utmärkt, parallellerna till Jimmie Åkessons taktik i Sverige är uppenbara. Hon fick stort inflytande över politiken och betydande delar av den traditionella högern började se henne som regeringsduglig, något som är av avgörande betydelse för hennes ambitioner att öka sitt röstunderlag inför kommande presidentval.

Det fanns två orsaker till att hon ändå valde att fälla regeringen, trots att hennes parti riskerade att åter bli ett ytterkantsparti. Den ena var trycket inifrån hennes eget parti som hade svårt att acceptera ytterligare sociala nedskärningar. Inte minst pensionsfrågan är fortfarande social dynamit i Frankrike och hennes ledarskap är inte ohotat. Den andra har att göra med den rättegång mot Le Pen som inleds i februari och som handlar om missbruk av EU-medel. Om hon fälls hotar fängelse, men ännu allvarligare, hon kan förbjudas att ställa upp i politiska val under de kommande fem åren, vilket kanske skulle omöjliggöra hennes dröm att bli Frankrikes president. Genom att ställa till med regeringskris har hon förhoppningar om att kunna pressa fram Macrons avgång och därmed ett nytt presidentval innan domen faller. Idag verkar det kanske lite långsökt, men vi har inte sett slutet på historien än.

Macron är hittills den stora förloraren. Nyvalet blev ett fiasko, det tog hela sommaren innan han lyckades få till en ny regering och när den väl var på plats blev det den mest kortvariga i mannaminne. Att återigen vägra utse en premiärminister från Vänsterfronten, den största partigruppen och istället välja Francois Bayrou från det lilla mittenpartiet Mo Dem bäddar inte för någon längre politisk stabilitet. Bayrou har tidigare suttit i flera högerregeringar och var en kort tid justistieminister i en Macron-regering, men tvingades avgå efter fiffel med EU-medel. För att vara en mittenpolitiker har Bayrou ovanligt goda relationer till Marine Le Pen personligen. Han har öppet stöttat henne när hon också anklagades för missbruk av pengar från EU. Och Le Pen har sagt att hon ger honom chansen. Det är uppenbart att också Bayrou kommer att försöka bygga sin makt på Le Pens öppna eller tysta välvilja.

Men regeringskrisen har också ställt sammanhållningen inom Vänsterfronten NPF på hårda prov. Det är just nu en öppen fråga om den kommer att överleva. Den svaga länken är Socialistpartiet.

Det fanns redan från början grupper inom partiet som motsatte sig ett samarbete vänsterut. De blev överkörda men för många inom majoriteten var det snarare taktiska än ideologiska skäl som fick dem att ställa upp med fronten. Socialistpartiet har länge varit ett svårt sargat parti och deras presidentkandidat fick bara 1,75 % i senaste valet. Att ingå i fronten var ett sätt att åka snålskjuts på vänsteruppsvinget för att åter bli ett politiskt relevant parti och den var en viktig orsak till att partiet kraftigt kunde öka sina mandat i valet i somras.

När Macron försökte krångla sig ur det politiska kaoset härom veckan genom att undersöka möjligheterna till en center-vänsterregering vaknade partihögern till livs och såg möjligheterna att åter få en del av de parlamentariska godsakerna. Och när Macron bjöd in till samtal i Elyséepalatset för överläggningar om att bilda en sådan regering infann sig partiet villigt utan att först rådgöra med sina kamrater i NFP. Flera av partiets ledare talade öppet om att hitta former för regeringssamarbete högerut, och uteslöt inte ens Republikanerna, som nyligen samarbetat nära med Le Pen. Andra mumlade att det bara rör sig om sonderingar och att kravet på en premiärminister från NFP står fast.

Också De gröna och kommunistpartiet har samtalat med Macron. Åtminstone De gröna var tydliga med att de stod fast vid kravet att NFP skulle få utse regeringsbildare. Det lilla kommunistpartiet talade inte lika tydligt ur skägget och har antytt beredvillighet till kompromisser, också i pensionsfrågan.

Mélenchons LFI har hela tiden vägrat att över huvud taget diskutera med Macron och riktar på goda grunder hård kritik mot hur socialistpartierna i praktiken brutit upp den enighet som varit en förutsättning för NFPs framgångar. Samtidigt skulle gärna Mélenchon se att Macrons skulle tvingas avgå, inte minst för att det skulle möjliggöra för honom att för fjärde gången kandidera till presidentposten.

Partierna i NFP har reagerat olika på utnämningen av Bayrou. LFI har deklarerat att de omgående kommer att yrka på misstroende. De övriga har sagt att kommer att avvakta, ett gemensamt krav från dem att Bayrou lovar att inte använda sig av den undantagslag som gör att regeringen kan köra över Nationalförsamlingen när det gäller budgeten. Eftersom också Bayrous regering saknar majoritet är risken uppenbar att även hans budget kommer att röstas ner.

Vid sidan av LFI är De gröna tuffast. De är tydliga med att de ser mycket små möjligheter att Bayrou på sikt kommer att kunna undvika en misstroendeomröstning och de har inte släppt kravet  på att Vänsterfronten ska få bilda regering. Socialistpartiet har en mer vacklande attityd och är inriktat på att förhandla med regeringen kring en rad frågor. Tills vidare har emellertid Socialistpartiet deklarerat att de ansluter sig till oppositionen och inte tänker ingå i regeringen. Om det räcker för att hålla ihop vänsterfronten är fortfarande en öppen fråga.

I själva verket kommer Folkfrontens framtid att avgöras på samma sätt som den vann sina framgångar i valet i somras: genom stödet från fackföreningar och lokala aktionsgrupper och genom mobiliseringar på gator och torg. Och det motståndet byggs för närvarande som bäst.