Vem är Luigi Mangione?


Efter det dödande skottet mot sjukförsäkringsbolaget United Healthcares VD har Luigi Mangione lyfts fram som den som samtidigt tänt en slumrande vrede mot det dysfunktionella sjukvårdssystemet i USA, där inte ens de som betalar dyra pengar för en privat vårdförsäkring får adekvat vård.

Utrikes|Erik Edlund

Mannen som greps förra veckan misstänkt för mordet på försäkringsbolags-VDn Brian Thompsson har nu häktats. När Luigi Mangione fördes från fångtransporten till häktningsförhandlingarna gjorde han sitt första uttalande till media. Han stretade emot kriminalvårdarna som höll honom i ett hårt grepp och lyckades ropa något om ”en förolämpning mot det amerikanska folkets intelligens” innan han knuffades in i genom en bakdörr till domstolsbyggnaden i Altoona, Pennsylvania.

Hur hamnade han där egentligen?

Luigi Mangione, 26 år gammal, växte upp i en välbärgad familj i Baltimore, Maryland. Han är barnbarn till en mycket förmögen fastighetsmagnat och flera av hans familjemedlemmar har högt uppsatta positioner i samhället. Hans kusin är tex. en högt uppsatt politiker på delstatsnivå i Maryland.

I barndomen gick han på en fin privatskola för pojkar. När han gick ut highschool fick han hedersuppdraget som ”valedectorian” och fick hålla ett tal inför alla avgångselever.

Senare i livet kom han in på det prestigefyllda University of Pennsylvania. På UPenn, som det förkortas, tog han både en kandidat- och en masterexamen i datavetenskap. Efter examen arbetade han som mjukvaruingenjör, och hans senaste kända bostad var ett kollektiv för distansarbetare på Hawaii.

Allt såg ut att gå bra för Luigi. Han hade pengar, hög utbildning, kom från en fin familj. Men någon gång under färden hände något som drev honom till att skjuta ihjäl en förmögen och mäktig försäkringsbolags-VD på öppen gata.

Luigi led av kronisk ryggsmärta. Han fick den i en surfolycka på Hawaii, och den begränsade hans liv på flera sätt. Han kunde bli liggande i sängen i flera dagar med smärtor i ryggen. Under 2023 gjorde han en ryggradsoperation som förbättrade hans livssituation något, även om han fortfarande hade kvar en del symptom. Men under behandlingen fick han på nära håll se bristerna i det amerikanska sjukvårdssystemet och hur det får människor att fara illa. Han var i synnerhet arg på de privata försäkringsbolagen. ”Parasiter” kallar han dem i det handskrivna manifest han hade på sig när han greps.

Polisen misstänker att Luigi Mangione inspirerades av unabombaren Ted Kaczynski. Detta baserar man på en granskning av hans närvaro på sociala medier. Han recenserade bland annat Kaczynskis manifest Industrisamhällets framtid på bok-siten Goodreads. Han beskrev boken som ”intressant” och skrev att ”det är lätt att avfärda det här som en galnings manifest, i syfte att undvika att se alla obekväma problem den identifierar. Men det går inte att ignorera hur träffsäkra många av hans förutsägelser om det moderna samhället visat sig vara”. Han skrev också om Kaczynski att han var ”en våldsam person – helt rättfärdigt åtalad – som skadade oskyldiga människor” men att samtidigt som hans dåd av många sågs som handlingar från en galen bakåtsträvare, såg han dem snarare som en revolutionärs handlingar.

För att förstå, inte ursäkta, Luigis handlingar kan man läsa det tre sidor långa manifestet som nu finns offentligt sedan journalisten Ken Klippenstein publicerade det på sin sida på publiceringsverktyget Substack. Flera av de stora mediehusen, som New York Times och CNN, har länge haft tillgång till manifestet, men inte citerat mer än korta stycken ur det.

Luigi börjar med en hälsning till FBI. ”To the feds” skriver han, och fortsätter med att förklara att han ska fatta sig kort för att bespara dem tid och arbete som kan användas till något viktigare. Han berättar att han planerade och utförde sitt dåd på Manhattan helt själv utan att samarbeta med någon, och att FBI knappast kommer hitta några meningsfulla digitala spår på hans datorer.

Han ber sedan om ursäkt för de konflikter (”strife”) och trauman han orsakat, men förklarar att det behövde göras. Att ”parasiterna” i sjukförsäkringssystemet ”had it coming” (ungefär att de ”bad om det”).

Han skriver att USA har världens dyraste sjukvård, men ändå rankas som nummer 42 i förväntad livslängd.

Sedan fortsätter han med att skriva att UnitedHealthcare är ett av de amerikanska bolag som har allra störst omsättning, efter Apple, Google och Walmart.

”Det har bara vuxit och vuxit. Men har vår förväntade livslängd gjort det?” frågar han retoriskt.

Han skriver att sjukförsäkringsbolagen helt enkelt har blivit för stora och fortsätter misshandla (”abuse”) landet för profit. Helt enkelt för att det amerikanska folket har låtit dem komma undan med det.

Han skriver sedan att frågan naturligtvis är mer komplex än så, men att han inte har utrymme nog för att gå igenom hela systemet, och uppriktigt sagt inte heller är den mest kompetenta personen för att förklara allting. Men att många pekade på problemen med korruption och girighet redan för tiotals år sedan utan att något ändrats.

Han skriver att det här inte är en fråga om att ingen skulle känna till problemen i vårdsystemet, utan att det handlar om ett maktspel (”powergames at play”).

”Uppenbarligen är jag den förste att möta det med en så brutal ärlighet”.

Om motivet bakom Luigi Mangiones desperata dåd var att dra uppmärksamhet till de systematiska problemen i USA:s vårdsystem, och få igång en kritisk diskussion så kan man säga att han redan har lyckats. Framtiden får utvisa om den diskussionen kommer leda till en förändring till det bättre.