Antologin Samtida Marxistisk teori har nyligen kommit ut på Daidalos förlag. Johan Lönnroth har läst boken som han menar lyfter fram både styrkor och svagheter i den marxistiska tanketraditionen.
Recension | Johan Lönnroth
Redaktörerna Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack, Carl Wilén och Johan Örestig Kling har gjort en berömvärd kulturgärning när dom i antologin ”Samtida marxistisk teori” (Daidalos 2025) fått fram texter om inte mindre än 38 – 25 män och 13 kvinnor – av vår tids mest framstående så kallade marxister. Jag skriver ”så kallade marxister” eftersom en del av texterna enligt min mening har ganska svaga kopplingar till Marx. En kritisk feminist kan tänkas kritisera att antalet omskrivna män är nästan det dubbla mot antalet kvinnor. Och av de 42 författarna är (om jag tolkar förnamnen rätt) 15 kvinnor. Så visst finns en manlig bias. Men min erfarenhet är att denna bransch normalt är ännu mer patriarkal än så.
Redaktörerna skriver i förordet:
”Marxistisk teori utan organisering för en annan värld är tom; organisering för en annan värld utan marxistisk teori är blind. Vår yttersta förhoppning med den här boken är att den ska kunna hjälpa alla oss som inte anser att kapitalismen utgör historiens slut med att åstadkomma en dynamisk enhet mellan teori och organisering.”
I detta instämmer jag helhjärtat. Redaktörerna tycks mig ha ansträngt sig att hitta de tänkare som är relevanta för den antikapitalistiska rörelsen i dagens värld. Men graden av relevans varierar starkt. Jonas Grahn, som skriver om Kevin B. Anderson, citerar Michel Foucault, som hävdade att ”marxismen är knuten till 1800-talstänkandet likt en fisk är bunden till vattnet; den klarar inte av att andas någon annanstans”. Grahn nämner också en annan kritiker av Marx, Edward Said, som i sin bok ”Orientalism” från 1978 skrev att Marx var en eurocentrisk teoretiker fångad i sin tids världsbild, oförstående för dagens frågor om etnicitet och kolonialism.
Enligt min mening har både Foucault och Said en poäng, men båda går för långt i kritiken. För mig återstår tre perspektiv hos Marx som har relevans i dagens värld:
- Den historiska materialismen: Tanken att den ekonomiska basen – produktivkrafter och produktionsförhållanden – är historiens motorer, medan ”överbyggnaden” – ideologierna, politiken – mer är följder av än orsaker till förändringar. Om än i ett dialektisk (ömsesidigt) beroende. Ett exempel på en nutida tillämpning är att det var den globaliserade finansmarknadens tillväxt som befrämjade nyliberalismen mer än omvänt.
- Utsugningen. Att de liberala ekonomerna har fel när dom framställer anställningskontraktet i det kapitalistiskt ägda företaget som ett avtal mellan jämlika parter. För Marx kan ägaren tvinga arbetaren att producera ett överskott – ett mervärde – på grund av en ojämlik maktrelation: Kapitalisten kan leva på sitt kapital, medan arbetaren måste arbeta för att överleva. Det perspektivet kan fortfarande gälla helt och fullt i fattiga länder med svaga fackföreningar och låg A-kassa. Feminister har också med framgång tillämpat perspektivet på familjer med dubbelarbetande kvinnor.
- Idén om alienationen: Att arbetaren i det kapitalistiskt ägda företaget är främmande för det hen gör. Hen lyder bara order och vet inte varifrån de inköpta råvarorna eller insatsvarorna kommer eller vart de färdiga produkterna tar vägen. Enbart om de arbetande människorna gemensamt på varje arbetsplats äger gemensamt och tar makten över sitt arbete blir de fria. Det perspektivet lever fortfarande bland oss som kallar oss frihetliga socialister.
Men en del av det som Marx och hans vänner (främst Engels) sysslade med saknar i stort sett relevans idag. Också här vill jag peka på tre områden:
- Välfärdssamhället. För Marx var staten främst ett redskap i den härskande klassens händer. Den parlamentariska demokratin med en arbetarrörelse, som i allians med progressiva liberaler genomdrev socialförsäkringar och skattefinansierad utbildning, vård och omsorg, gjorde att maktrelationen mellan kapitalist och arbetare försköts. Idag kan en arbetare överleva även som arbetslös. Åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna.
- Som Rosa Luxemburg påpekade såg Marx kapitalismen som ett slutet system, som utvecklades genom sina egna lagbundenheter. När kapitalismen hade uttömt sin (formidabla!) förmåga att utveckla produktivkrafterna skulle den falla av egen kraft. Detta skulle ske först i de mest avancerade kapitalistiska staterna: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, kanske USA. Sedan skulle de mindre avancerade staterna följa efter. Men Rosa Luxemburg hävdade med rätta att kapitalismen skulle överleva så länge den hade en icke-kapitalistisk omvärld att pysa ut överskottskapital till och hyra in billigare arbetskraft ifrån. Skenbart fick både Marx och Rosa fel i Ryssland 1917. Men hon fick rätt med tiden: 1989. Beroendeskolan, som trodde att de fattiga staterna i kapitalismens periferi skulle kunna frikoppla sig från kapitalismens europeiska och nordamerikanska centrum, är ett exempel på en misslyckad tolkning av Marx.
- Marx lyckades aldrig göra sin arbetsvärdelära användbar i analysen av kapitalismens marknader. Tanken att arbetsvärdena skull kunna fungera som långsiktiga jämviktspriser under konkurrenskapitalism var helt enkelt fel. Marknadspriser bestäms även av efterfrågan. Jag är tämligen säker på att Marx insåg det mot slutet av sitt liv och att det var därför han aldrig kunde förmå sig att publicera det som skulle bli band II och III av Kapitalet efter hans död. Alla de myriader av texter som tragglar med det så kallade transformationsproblemet, profitkvotens fall, det ojämna bytet med mera med mera är en väldig hoper döda ben. Som framgått av de inlägg som kommit när jag skrivit om denna bok på Facebook kommer några aldrig att acceptera den så kallade värdelagens irrelevans. Jag känner mig som en som försöker övertyga en bokstavstroende om att Jesus aldrig återuppstod från de döda.
I Samtida marxistisk teori finns exempel på texter som speglar både det fruktbara och det misslyckade hos Marx.
De som vill läsa mina kommentarer till nio av texterna kan ladda ner dem här: